1958 Pasternak – well connected

Boris Pasternak blev 1958 den första sovjetiska nobelpristagaren och den andra ryska efter Ivan Bunin 1933 (som var ett slags tröstpris efter att man missat att belöna Tolstoj). Huvudsakligen, kan man tro, tack vare Doktor Zjivago men han var på tal varje år från 1946–50. När han väl fick det dröjde det inte länge innan han, efter påtryckningar från sovjetstaten, kände sig tvungen att avböja detsamma: hade han åkt till Stockholm hade han inte behövt besvära sig med att komma hem igen – något otänkbart för urryssen Pasternak. Detta dock till hans egen stora förvåning då han av någon anledning fått för sig att Akademien varit i kontakt med de sovjetiska myndigheterna för att försäkra sig om att inga hinder låg i vägen för att han skulle kunna motta priset. Två år senare dog han, 70 år gammal och aningen förbittrad.

I Peter Finns och Petra Couvez Fallet Zjivago framläggs tesen att det inte så mycket var innehållet i Doktor Zjivago som gjorde att den förbjöds i Sovjetunionen som en prestigekamp mellan öst och väst grundad i att Pasternak hade skickat manuset utomlands, övertygad om att detta mästerverk inte skulle möta något motstånd på hemmaplan. När romanen sedan publicerades i en rad länder ska Pasternak ha setts som landsförrädare genom att ha vänt sig till Italien snarare än till de inhemska förläggarna. Det är inte helt övertygande. Innehållet kan inte gärna ha tilltalat censuren, trots Pasternaks ställning som sovjetstatens, efter Majakovskij, författare numero uno. I romanen börjar Zjivago som entusiastisk anhängare till den nya ordningen men blir mer desillusionerad ju mer han ser. Han är en aristokrat, han passar aldrig in, och han vägrar att kompromissa med sina ideal som sätter livet och människan först. Grymheter, både från de vita och de röda, beskrivs utan pardon. Liksom svälten och kannibalismen som följer i dess spår. Och koncentrationslägren. Det är ingen smickrande bild av den nya staten.

Ta bilden nån jävla gång

Doktorns credo, om han har något, är livet först:

”Omskapa livet! Så kan bara de människor resonera, som aldrig någonsin har lärt känna vad livet är, som aldrig har känt dess ande, dess själ, de må sedan ha varit med om både det ena och det andra. För dem är tillvaron en klump råmaterial, som ännu inte har förädlats av deras beröring och som behöver bearbetas av dem. Men livet är aldrig ett råmaterial, en substans att omforma. Det är, om ni vill veta det, en sig oavbrutet förnyande och evigt bearbetande urprincip, det omskapar och förvandlar evigt sig självt och står oändligt mycket högre än alla våra inskränkta teorier.”

Det är doktorns insikt, han och hans likar:

Endast i denna samhörighet med allt levde och andades de. Därför förblev de oberörda av det moderna daltandet med människan, av människoförgudandet och upphöjandet av människan över den övriga naturen. De till politik förvandlade falska principerna om samhällsutvecklingen var för dem ett ömkligt och obegripligt fuskverk.

Två självbiografier gav Pasternak ut, den första, Lejdebrev, redan runt 1930 och skriven innan han fyllt 40. Så var han också övertygad om sin egen storhet. Den andra, Försök till självbiografi, skrevs 1954-55, strax innan Doktor Zjivago publicerades. Han inleder Försök … med att befästa att den tidigare boken fördärvats av en onödigt affekterad stil, något som är lätt att hålla med om. Ett representativt smakprov:

Alldeles bortsett från att i mitt tänkande historiens innersta sammanhang står inpräglade i bilden av den allestädes närvarande döden, så har jag här i livet bara levt helt och fullt i de märkliga ögonblick då den tröttsamma förberedelsen av de enskilda delarna stökats undan och – sedan den färdiga anrättningen förtärts – en känsla stigit upp som för fulla segel styrt ut på rymdens fria vidd.

Men den är inte ointressant. Han beskriver sin barndom, ungdom och de första vuxenåren, och försöker förstå vad som formade honom till den han är. Uppväxt i en konstnärsfamilj verkar han ha kommit i kontakt med alla som var något: Tolstoj kom på besök, fadern umgicks med Rilke, Skrjabin var granne och nära vän till familjen, han studerade under nykantianen och marburgerskolans grundare Hermann Cohen, Majakovskij var en personlig bekant och även Gorkij kom han i kontakt med, liksom Eisenstein …

Pasternak, Lily Brik, Eisenstein, Majakovskij …

Försök till självbiografi är inte lika omständligt formulerad och inte lika affekterad. Lite mindre intressant kanske, då den till skillnad från Lejdebrev inte gör något försök att lägga fram en konstens teori utan är mer, just, självbiografisk. Det mest intressanta är när episoder som beskrevs 25 år tidigare kommer tillbaka, men i ett annat ljus och inte alltid fördelaktigt. Samarin, som nämndes med uppskattning och som en kär vän i Lejdebrev beskrivs här som ”splittrad, disträ och sannolikt inte fullt normal … besvärlig att ha att göra med och outhärdlig i umgänget”.

Majakovskij som i princip geniförklarats i det tidigare verket förklaras inte alls ha varit någon nära vän, och inget han skrev efter oktoberrevolutionen, förutom För full hals, är något att ha:

Dessa klumpigt hoprimmade föreskrifter, denna rutinerade innehållslöshet, dessa banaliteter och trivialiteter, utlagda med sådan förkonstling och så rörigt och slappt, når inte fram till mig. Där finns enligt mitt sätt att se ingen Majakovskij, han existerar inte.

Symbolistkollegerna avfärdas i parti och minut, där den ”litteratur som de åstadkom kraftlöst sprattlade i en värld av konstlade schemata och livlösa arkasimer”. I rättvisans namn är han minst lika kritisk mot sin egen produktion. Ett samlat verk av hans dikter kan försvaras endast för att ”i det bedrövliga och trista, som fördärvar dessa saker, [mänger sig ofta] korn av något som äger berättigande, av träffande iakttagelser och lyckliga infall”. Och det enda han inte skäms för och för vilket han helt vågar stå till svars är just Doktor Zjivago.

Lejdebrev är som sagt inte bara biografisk. Pasternak beskriver där sin teori om konstens kraft vilken för honom går under namnet känsla. Konsten är en rapport om den verklighet som ständigt förändras och konsten kopierar naturen, som när metaforen efterbildar naturliga förhållanden. Detaljerna, i naturen som i konsten, saknar individuell betydelse och kan alltid ersättas med andra men varje detalj vittnar om verklighetens tillstånd. Konsten är symbolisk, bilderna är utbytbara – det pekar på en situation där verklighetens beståndsdelar själva är likgiltiga och utbytbara, och bildernas utbytbarhet, vill säga konsten, är kraftens symbol.

Kombinera så denna teori med tanken om livets företräde för en förståelse av Doktor Zjivago: de enskilda människorna och människoödena är likgiltiga och utbytbara – det hade kunnat handla om andra människor och andra öden, och historien hade varit lika giltig och berättat samma sak, men de representerar ett utsnitt ur verkligheten. Och det övergripande syftet med verket är då att förklara risken med att försöka omforma verkligheten utifrån statuter och dekret, att försöka upphöja människan över naturen eller snarare omforma naturen och få den att inrätta sig efter politiska teorier. Den visar konsekvenserna av ett sådant försök till förgudande av människan: svält, terror, decennier av humanitära katastrofer. Lägg därtill inflytandet från filosofen Cohen och dennes nykantianska socialism som grundas på objektiva moraliska värden och individens okränkbarhet. En idealism i så motto att tänkandet ger upphov till kunskapens innehåll där fysikens verklighet är en matematisk struktur som vi tankemässigt tillordnar erfarenheten: se bara när Zjivago i samband med oktoberrevolutionen i sin hand håller ett dekret och fascineras över hur man med ett papper, på ett så klart och logiskt byråkratspråk, kan skapa en ny värld, omforma verkligheten, och han själv som författare in spe ser det sköna i det. Men ett tänkande som inte sätter individen i centrum, som reducerar människan till en kugge i maskineriet samtidigt som man i och med förgudandet av sig själv försöker sätta sig över naturen och inte ser sin del i den, leder till den inhumana tillvaro om vilken romanen är ett vittnesmål.

Tolstoj var en förebild och Zjivago har drag av den ryska 1800-talsromanen samtidigt som inflytandet från symbolismen ligger som ett filter eller ett tolkningsmönster för vad som sker. Det är en stor roman, men som författare, som nobelpristagare? En Gaius (se programförklaring). Evelyn Waugh borde ha fått 1958 års nobelpris.

Bästa meningen: ”Hennes armar kom en att häpna på samma sätt, som man kan förundra sig över ett upphöjt tänkesätt.”

Post scriptum

Romanen avslutas med doktorns efterlämnade dikter.  Är de avsiktligt usla eller är det översättningen som inte funkar? Pasternak var ju själv poet, men här är mest konstiga bilder och efterställda verb:

Sjunk in i löv av remnande september! / Dåndimpen få eller utom dig bli!

Eller denna:

Och de fattigas samling i skjulet. / Och källarmörkrets beck / när den återuppväckte sig reser / och en talgdank slocknar av skräck

Zjivago var ju inte vid sina sinnens fulla bruk när han satt uppe på nätterna och skrev det här, men det är lite ironiskt att detta ska vara hans testamente till eftervärlden.