Litteraturpristagarna

och deras böcker

1957 Camus – med lite meningslöshet kan man komma hur långt som helst

Albert Camus skrev i triptyker, tydligen, något som jag har missat. Den första är det absurdas triptyk, bestående av romanen Främlingen, essän Myten om Sisyfos och dramat Caligula. Nästa triptyk, motståndets, bestod av romanen Pesten, essän Människans revolt och dramat De rättfärdiga. En triptyk till skulle det ha blivit, om han inte hade hunnit dö i en bilolycka 1960, knappt 47 år gammal. Nobelpriset fick han 1957, endast 44 och den näst yngsta pristagaren (efter Kipling), och något generad: han menade själv att Malraux borde ha fått priset istället.

En del har jag läst av Camus sedan tidigare, men jag tar ett helhetsgrepp på det absurdas trilogi – färdigställd innan författaren ens fyllt 30 men ändå något av ett mästerverk. Och ett ungdomsverk, och kanske inte så förvånande då att just existentialismen är alla brådmogna gymnasisters favoritfilosofi. Lämpligast är väl att börja med Myten om Sisyfos och reda ut vad som egentligen menas med det absurda.

2513316191_c92f73df91_z

Whatever

I motsats till sina tidigare vänner Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty tog Camus avstånd från revolutionen, den proletariatets revolution som i förlängningen skulle leda till kommunism. Merleau-Ponty och Sartre hade försvarat de sovjetiska processer som tvingat kommunistledare att erkänna påhittade brott för vilka de sedermera avrättades – Arthur Koestlers roman Natt klockan tolv på dagen handlar om en av dessa, processen mot Bucharin i Moskva 1938. Merleau-Pontys försvar och Sartres försvar av Merleau-Pontys försvar gick ut på att historien har en mening vilken måste vara ett jämlikt samhälle. Då endast proletariatet och kommunistpartiet kan genomdriva ett sådant samhälle innebär motstånd mot kommunistpartiet att man går emot historien. Opposition likställs med förräderi. Camus svar på dessa resonemang blev boken Människans revolt som har som utgångspunkt att det absoluta inte skapas genom historien. Historien i sig har ingen mening, den är ett pågående skede som fylls med innehåll, företrädesvis genom revolt. Revolutionen har absoluta anspråk och leder till våld och terror, ändamålet helgar medlen. Inkvisitionen hålls fram som ett varnande exempel. Revolten är något annat, en frihetshandling och ett uppror mot omständigheterna. Den förändrar människans villkor snarare än att göra anspråk på att förändra hennes natur eller historiens gång. Några år tidigare, 1942, hade Camus skrivit boken Myten om Sisyfos som grundat sig i liknande tankar. Här förekommer också en revolt, men en revolt mot tillvarons meningslöshet. Camus inleder med att konstatera att det är både legitimt och nödvändigt att fråga sig om livet har en mening, och ifall det inte har det, huruvida det är okej att ta livet av sig. Redan i inledningen konstaterar Camus att även om man inte tror på Gud så är självmord aldrig försvarbart. Resten av essän är ett försök att reda ut varför.

IMG_1351

Det finns bara ett sant seriöst filosofisk problem konstaterar Camus, och det är frågan om självmordet och om livet är värt att leva eller inte. Frågan om självmord behandlas ofta som ett socialt problem men vad Camus vill göra är att återföra den på individen. När allt kommer omkring är det hos individen tanken på att ta livet av sig börjar. Men varför? Att ta livet av sig, säger Camus, innebär en bekännelse: en bekännelse antingen att livet är för jobbigt eller att man helt enkelt inte förstår det. Att leva är inte lätt och en känsla av absurditet uppstår när man inser att man går omkring och spelar en roll som inte fyller något syfte. Här uppstår en separation, en splittring mellan människan och hennes liv, mellan skådespelaren och scenerierna – en krock mellan vår förväntan på att livet ska vara meningsfullt och tillvarons fundamentala meningslöshet. Det är detta Camus kallar det absurda: vi söker hela tiden mening där ingen mening finns. Det är inte så mycket saknad efter något förlorat som insikten att det man hoppades på och önskade inte finns och aldrig har funnits. Man inser att hoppet om det liv man trodde att man förtjänade, eller åtminstone något som ska ge livet mening, är förgäves.

Ska man av detta dra slutsatsen att man måste begå självmord? Att ett liv utan mening inte är värt att leva? Nej. Att ifrågasätta det liv man lever, de roller man spelar, och inse livets meningslöshet innebär ett uppvaknande till ett medvetande, vilket är något positivt, och det är här revolten kommer in. Konfrontationen mellan hoppet om mening och tillvarons meningslöshet, mellan människans behov av svar och världens tystnad, innebär en kamp som man inte får fly ifrån. Flyktvägar finns förvisso: självmordet är en, religionen är en annan (men medan det första alternativet är ett fysiskt självmord är det andra ett intellektuellt sådant: att börja tro på Gud innebär att man slutar tänka). Den som blivit medveten om det absurda i tillvaron har inte längre någon framtid eftersom framtiden förutsätter både mening och hopp, men det absurda är just motsatsen till hopp. För att livet ska ha en mening måste man ha en framtid. Det förutsätter en frihet att vara, att existera. Men eftersom döden drabbar oss alla finns det ingen framtid och således heller ingen frihet. Det finns ingen frihet utan evigt liv, och evigt liv finns inte – den som tror att livet har en mening blir slav under sin egen frihetsföreställning. Den absurda människan inser att hon inte är fri och undviker därigenom att begränsa sitt eget liv genom att vägra tro på en mening, på ett mål och ett syfte som inte finns. Det paradoxala är att en frihet ligger i att inse att man aldrig har varit och aldrig kan bli fri. Först då kan man göra sig av med sina vanföreställningar och leva livet fullt ut. Därför är det är viktigt att inte försonas med sitt liv och inte dö av egen fri vilja. Den som accepterar att världen är som den är har gett upp inför världen, och då återstår bara självmordet som lösning. Den som revolterar mot sakernas tillstånd har istället alla möjligheter att leva ett fullgott liv och till och med att bli lycklig då möjligheten till lycka och frihet ligger i att inse världens meningslöshet och sätta sig över den. Det finns inget öde, säger Camus, som inte kan övervinnas med hjälp av förakt: förakt mot sakernas tillstånd.

Frågan är inte längre om livet måste ha en mening för att det ska vara värt att leva, utan nu handlar det snarare om att livet levs så mycket bättre när det saknar mening. Att leva fullt ut är att inse livets villkor. Det innebär en ständig konfrontation mellan människan och hennes förgänglighet, att utmana världen på nytt varje sekund, att hela tiden skapa sig själv. Det handlar inte om ambition eller strävan efter något – det finns ändå inget att sträva efter – utan en vägran att ge upp, att utkämpa en kamp man vet att man inte kan vinna helt enkelt för att kampen, revolten, är det enda som finns och därigenom det enda som har något värde.

I Främlingen är det Meursault som symboliserar denna absurda människa. Han önskar ingenting, han saknar ingenting, inget spelar för honom någon roll. Hans flickvän Marie vill att de ska gifta sig och det kan vi väl göra om du vill det, tycker Meursault. Honom gör det detsamma:

Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade som jag redan hade gjort en gång att det hade ingen betydelse men att jag antagligen inte älskade henne. ’Varför i så fall gifta dig med mig?’ sa hon. Jag förklarade för henne att det hade ingen som helst betydelse och att om hon så önskade kunde vi gifta oss. För övrigt var det hon som frågade och jag inskränkte mig till att säga ja. Då påpekade hon att äktenskapet var en allvarlig sak. Jag svarade: ’Nej.’

När han sedan skjuter ihjäl en arab på stranden är det också utan avsikt och utan att lägga någon betydelse i handlingen.

IMG_1342

Rättegången som följer går ut på att måla upp Meursault som en omoralisk person; det allvarligaste beviset är att han inte grät på sin mors begravning och att han hade placerat henne på ett hem. Ett sådant odjur, som moraliskt mördat sin mor, kan man inte vänta sig annat av än att han också ska ha ihjäl oskyldiga människor på stränder. Meursaults försvar att det var det att han fick solen i ögonen som gjorde att han sköt lyckas inte övertyga någon. Han blir dömd för bristande moral snarare än för mord, vilket också visar den prioritering den franska rätten gör: en arab mer eller mindre gör ingen skillnad, men att träffa sin flickvän och gå på bio dagen efter sin mors begravning (för att se en Fernandelkomedi dessutom!) – är tecken på en förhärdad själ som vi inte kan låta gå lös. Domen blir avrättning och när romanen slutar sitter Meursault i sin cell och inser att han har varit lycklig och skulle bli lycklig igen om han fick leva om sitt liv.

Caligula börjar med att kejsarens syster (och förmodade älskarinna) Drusilla just har dött. I opposition mot tillvaron bestämmer sig Caligula för att uppnå en frihet genom att göra sig själv till alltings medelpunkt, den varifrån allt utgår och som avgör människornas öde – att bli Gud innebär att bli fri:

Man förstår inte ödet och det är därför som jag har gjort mig själv till öde. Jag har lagt mig till med gudarnas dumma och gåtfulla ansikte.

Lagar och regler upphör att gälla; endast logiken dragen till sin spets styr hans infall, förutom när han väljer att frångå även den, vilket han förstås är fri att göra. Ingen går säker. Avrättningar sker dagligen, men genom att förstöra allt och alla omkring sig förstör han till slut också sig själv. Caligula är den tragiske hjälten som lägger grunden för sin egen undergång. Det mord på kejsaren som avslutar pjäsen är ett slags grandiost självmord, och enligt Camus har han således begått det fel ingen absurd människa ska begå. Den i pjäsen som mest svarar mot Camus eget ideal är Cherea som avvärjer ett tidigt mordförsök på kejsaren. Det är bättre att låta sakerna ha sin gång, låt kejsaren gräva sin egen grav och bli offer för sin egen logik. Det som sker under tiden må ske, antingen går det oss väl eller så gör det inte det. Sitt eget liv och hälsa är han inte alltför bekymrad om.

IMG_1352

Både Meursault och Caligula dör. Caligula förstår till slut, med Camus egna ord, att ingen kan rädda sig själv och att man inte kan vara fri om man ständigt befinner sig i opposition mot sina medmänniskor. Vad Meursault har emot sig är samhället och dess normer. Det är en sak att vilja leva det absurda livet, men du är inte en ensam ö i strömmen. Du måste förhålla dig till din omvärld:

Trots min goda vilja kunde jag inte godta denna hänsynslösa visshet. För till slut var det en löjlig brist på proportion mellan domen som hade grundat denna visshet och händelsernas orubbliga gång från det ögonblick denna dom hade avkunnats … Ändå var jag tvungen att erkänna att redan i samma sekund som domen avkunnades blev dess följdverkningar lika vissa och lika allvarliga som närvaron av denna vägg mot vars hela längd jag pressade min kropp.

En annan författare måste nämnas: James M Cain, som skrev The Postman Always Rings Twice, Mildred Pierce och Double Indemnity. Cains stil har kallats hårdkokt, och något slags korrumperad version av denna har förts över till de filmer som direkt bygger på eller är inspirerade av hans verk – inte minst någon av alla versioner av The Postman… som har gjorts. Men snarare än hårdkokt är det ett återhållet skrivsätt där känslor, om de ens förekommer, sällan eller aldrig redovisas. I The Postman… begår Frank Chambers tillsammans med sin älskarinna Cora ett mer eller mindre genomtänkt mord på hennes man, dinerföreståndaren Papadakis – en person han egentligen tyckte rätt så bra om men som stod mellan honom och Cora. Ploten är något mer komplicerad än i Främlingen men den slutar också med en huvudperson på death row som utan något större känsloengagemang reflekterar över vad som gjort att han befinner sig där han är. Camus själv erkände att han använde The Postman… som mall för Främlingen. Cains kommentar?

He wrote something about me—more or less admitting that he had patterned one of his books on mine, and that he revered me as a great American writer. But I never read Camus.

Cains roman gavs ut sex år innan Främlingen skrevs, och den är, också detta faktum förutan, i allra högsta grad läsvärd. En mer eller mindre bortglömd författare som borde lyftas fram. Ju mindre man pratar om filmatiseringen Postmannen ringer alltid två gånger (postmannen?) med Jack Nicholson och Jessica Lange desto bättre.

IMG_1353

Vad gör då Camus så stor? Inte romanen Främlingen i och för sig själv – The Postman Always Rings Twice är snudd på lika bra. Men bredden, den intellektuella skärpan, förmågan att kanalisera idéerna i olika former – flera av dem skönlitterära – och utvecklingen: att lämna ungdomens filosofi bakom sig och gå vidare, göra existentialismen till något annat än ett sökande efter mening i en meningslös värld till att sätta fokus på det personliga ansvaret, lärdomar dragna från andra världskriget. Och allt förpackat i skenbart (?) lättillgänglig litteratur. Camus är i allra högsta grad värd ett nobelpris. En Epstein (se programförklaring) och ingen annan var mer värd priset 1957.

Bästa meningen: ”Trots min goda vilja kunde jag inte godta denna hänsynslösa visshet.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 12 februari, 2016 by in Frankrike and tagged , , , , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: