Litteraturpristagarna

och deras böcker

1959 Quasimodo – siciliansk swagger

Det roligaste med Salvatore Quasimodo (uttal med betoningen på i:et, tydligen) är att se filmen från prisutdelningen 1959. Under talen bläddrar han förstrött i programbladet. När det blir hans tur släntrar han med utsökt upphöjd likgiltighet nerför trappan för att bli hysteriskt handskakad av Gustav VI. Så lär han dessutom ha anlänt till banketten tillsammans med sin älskarinna, vilket skapade vissa bryderier för bordsplacerarna. Hans poesi däremot är ingen rolig historia.

Skärmavbild 2016-02-17 kl. 17.23.03

I ain’t bothered

Född 1901 på Sicilien, son till en järnvägsarbetare, avbröt studierna vid tekniska högskolan i Rom av ekonomiska skäl, blev tjänsteman vid Statens Byggnadsinspektion och 1941 helt otippat docent i italiensk litteratur vid musikkonservatoriet i Milano. En av akademiens ”upptäckter”, en författare som väl aldrig nått utanför landets gränser om inte Anders Österling, akademiens sekreterare och medlem av nobelkommittén sedan 40 år, både översatt honom till svenska och ihärdigt lobbat för hans nobelpris. Den samling, Poesie, som gavs ut 1959 innehåller hans senare dikter, vilka till skillnad från hans tidiga ”hermetiska” period ”som karakteriserades av en komplex struktur och en närmast kontrapunktiskt uppbyggd musikalitet”, är påverkade av det klassiska och det kristna arvet och bygger på en djupt känd humanism. Men det finns väl ingen litterär form som åldras sämre än lyriken, och tidig 1900-talspoesi byggd på klassicistisk grund är inte särskilt fräsch:

Där blåser vinden alltid, som jag minns den,

i unga hästars manar, sträckta bakåt

i språng på hedarna, den gamla vinden

som fräter sandstensblock och gnager hjärtat

på dystra bildfragment, i gräset fallna.

Osv.

Mer relevant känns han när det andra världskrigets efterverkningar inspirerat dikten, som i ”Mitt hemland är Italien:

Där är de polska lägren, Kutno-slätten

med högar av kadaver som förtäras 

i moln av nafta; där är taggtrådsstängslen

kring karantänerna för Israel,

de blodiga latrinerna, eksemen

och trängseln av de längesedan döda

i gravar, skyfflade med egna händer;

där Buchenwald, vars skog av milda bokar

är skämd av ugnarna; där Stalingrad

och Minsk förruttnande i snön och träsken.

eller ”Lovsång 29 april 1945” där vi står vid Mussolinis upphängda kropp:

– Och varför moder, spottar du på liket

som med sitt huvud neråt hänger bundet

vid bjälken? Vämjs du icke för de andra

som hänger där bredvid? 

– Lik har vi alltid spottat på, min son,

hängda i fönstergaller, kedjade

vid fartygsmaster, kolnade till aska

för korsets skull och sargade av hundar

för litet gräs i herregodsens utkant.

De brände ögon, och de bräckte händer

på dig för att förråda dem ett namn.

Visa mig dina ögon, dina händer:

son, du är död! Därför att du är död

kan du förlåta dem. Ack, son, son, son!

Men det är lättförgängligt, snart bortglömt. Förutom hans swagger när han tar emot priset. Den glömmer man inte. En Nietzsche (se programförklaring) för humanismen och den goda sakens skull, men Karen Blixen skulle förstås fått 1959 års nobelpris.

IMG_1361

Bästa meningen: ”Än är med sten och slunga du beväpnad, man av min tid!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 26 februari, 2016 by in Italien and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: