Litteraturpristagarna

och deras böcker

2016 Dylan – litterära alliterationer

A word of warning: det här kommer bli nördigt. Och fullt medveten om risken för att bli tagen för Dylanman … here we go.

Efter tre LP med mer traditionell protestsång släpper Bob Dylan 1964 Another Side of Bob Dylan där han kritiseras för att ha ”somehow lost touch with people” och istället för att mana till politisk kamp, ”your new songs seem to be all inner-directed now, inner-probing, self-conscious”. Och vad värre var, han anklagas för att vara ”caught up in the paraphernalia of fame”. Sommaren 1964 tillbringas i Woodstock där det skrivs låtar och i mars -65 släpps så Bringing It All Back Home och redan i augusti samma år kommer Highway 61 Revisited.

Bara halva Bringing It All Back Home är akustisk medan hela Highway 61 Revisited är elektrisk. Detta + att Dylan är än mer surrealistisk och abstrakt än tidigare gör honom persona non grata i folksångkretsar. 1966 spelar han i Manchester och blir utbuad av publiken och kallad ’Judas’ av en upphetsad engelsman:

Efteråt påpekar Dylan att det ju är lite kul att de köar för att köpa biljett bara för att gå in och sätta sig och bua.

De här två åren går han inte bara från att vara förvaltare till att bli författare, han ändrar också stil från Joe Hill-epigon med Leninkeps och gitarren under hakan till beatnik i manchesterkavaj och solbrillor …

I sitt tacktal under nobelbanketten jämförde sig Dylan med Shakespeare – något övermaga kan tyckas, men det finns fog för jämförelsen.

Precis som Shakespeare såg till att det fanns något för alla – för såväl the groundlings som the Queen, om hon nu skulle få för sig att bevärdiga teatern ett besök – utan att för den skull göra avkall på kvaliteten, så finns här sorgsna kärlekssånger, riktigt sorgsna kärlekssånger, rock’n’roll, boogie blues, talking blues, apokalyptisk dystopi och ngt slags scat/Chuck Berry-combo. Men samtidigt kan låtarna inte reduceras till enbart detta utan snarare någonting som har utvecklats ur detta. Mer än att reproducera gör han något eget av det han har plockat upp, och han plockar upp allt möjligt han råkar på. Pete Seeger sa ju, ”If you want to catch anything, you’d better sit upstream from Bob Dylan”.

Likt Shakespeare anpassar han också formen till innehållet. Ta första låten, Subterranean Homesick Blues. Första versen börjar med Johnny i källaren och berättarjaget som reflekterar över politiken för dagen, huvudsakligen the civil rights movement:

Johnny’s in the basement mixing up the medicine
I’m on the pavement thinking about the government

Synkoperingarna i framförandet, vilka underlättas av ordens olika längd, skapar en friare, mer avslappnad känsla, åtminstone vad beträffar jaget på trottoaren, vilket står i kontrast till andra versens Maggie. Här är orden huvudsakligen enstaviga och rytmiseringen är statisk, taktfast, en illustration av hur hon skyndar nerför gatan för att berätta att polisen har buggat lägenheten:

Maggie comes fleet foot
Face full of black soot
Talkin’ that the heat put
Plants in the bed but
The phone’s tapped anyway
Maggie says that many say
They must bust in early May
Orders from the D.A.

Fjärde versen går på några rader igenom de första 20 eller så åren av ett liv, huvudsakligen med hjälp trokéer. Det skapar en känsla av enformighet som förstärks av uppräkningen av förhållningsregler vilka ändå inte leder någonstans:

Get born, keep warm, short pants, romance, learn to dance
Get dressed, get blessed try to be a success
Please her, please him, buy gifts, don’t steal, don’t lift
Twenty years of schoolin’ and they put you on the day shift

Shakespeare jobbar på samma sätt när han låter Macbeth klaga över dessa ändlösa dagar som inte tar slut förrän tiden själv är till ända:

To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day, (petty, pace, day, day …)
To the last syllable of recorded time

Något Dylan också har lärt sig av Shakespeare är hur effektfullt det är med alliterationer. (Den som vill kan ju räkna antalet ‘to’ i ovanstående soliloquy och sedan fundera över hur många tidsangivelser man egentligen kan trycka in i tre rader jambisk pentameter.)

Dylans rimförmåga har det skrivits en del om, tydligen finns det 2874 rimpar i hans samlade opus, men nu är det ju inte bara slutrim som räknas. Alliterationens alla olika varianter: bokstavsrim, stavrim, inrim, uddrim och allt vad de benämns används i än högre grad för att binda ihop texten. Särskilt tydligt blir det i Like a Rolling Stone från Highway 61 Revisited. Första versen:

Once upon a time you dressed so fine, you threw the bums a dime in your prime / didn’t you?
People’d call, say, “Beware doll, you’re bound to fall”, you thought they were all / kiddin’ you

Först har vi de uppenbara time – fine – dime – prime och call – doll – fall – all. (Nu kan man ju tycka att fine och time inte rimmar, men så petnoga är det inte. I den fornnordiska diktningen ansågs t.ex. alla vokaler rimma med varandra så viss töjmån finns.) Sedan har vi de återkommande konsonanterna p och b, som ligger tillräckligt nära varandra för att räknas: upon – bums – prime – people – beware – bound. Samma gäller för t och d: time – dressed – dime – didn’t – doll. Det här är emellertid bara uppvärmningen. Vers två:

You’ve gone to the finest school all right, Miss Lonely but you know you only used to get / juiced in it
And nobody has ever taught you how to live on the street and now you find out you’re gonna have to get / used to it

Where to begin. Gone kopplar ihop sig med Lone(ly) som hakar i only (eller y’only som det blir när man sjunger det). You know, you only och used börjar med samma konsonantljud, medan used rimmar på juiced. Dessutom börjar raden med you’ve, så vi får:

you’ve – gone – lonely – you – y’only – used – juiced

Nästa rad, oavsett hur den är skriven, sjungs något i den här stilen:

Nobody’s ever taught you how to live out on the street, and now you’re gonna have to get / used to it

Konsonantljuden t och d kopplar ihop taught you – how to – out on, eller: tau – t’you – do – d’on (med amerikansk diktion blir det mer how’do och oud’on än how to och out on). O-ljudet (no pun intended) är den dominerande vokalen i hela versen: you’ve – gone – to – school – all – lone – you  – know – you – on – used – to – juiced – no – bod – taught – you – how – to – out – on – now – you’re – gonn – to – used – to. Interfolierat i detta är de vokalljud som drar mer mot a: body – how – out – now.

Go to-exemplet när man ska illustrera alliteration brukar vara Havamals ttre rda man r ej på vägen än mycket mannavett. Löjligt. Jämför det med andra versen av It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding) från Bringing It All Back Home. Här snackar vi inrim:

Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fool’s gold mouthpiece the hollow horn
Plays wasted words, proves to warn
That he not busy being born is busy dying

Next object: litterära/kulturella/historiska/etc. referenser.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört ett namn eller ett begrepp som jag känner igen, och så slår det mig att jag hörde det första gången i en Dylanlåt men aldrig brytt mig om att ta reda på vem det syftar på eller vad det refererar till. Det är bara ord som far förbi och som fastnat i medvetandet. Inte minst på Highway 61 når namedroppandet bibliska proportioner. I Tombstone Blues dyker följande upp, in order of appearance:

Paul Revere’s horse, The ghost of Belle Star, Jezebel the nun, Jack the Ripper, John the Baptist, The Commander-in-Chief, The king of the Philistines, The pied pipers, Gypsy Davey & his faithful slave Pedro, Galileo, Delilah, Brother Bill, Cecil B. DeMille, Ma Rainey & Beethoven

Desolation Row ståtar med följande line-up:

Cinderella, Bette Davis, Romeo, Cain and Abel, The hunchback of Notre Dame, The Good Samaritan, Ophelia, Noah, Einstein, Robin Hood & his friend a jealous monk, Dr. Filth, The Phantom of the Opera, Casanova, Nero, The Titanic, Ezra Pound & T. S. Eliot

Den som vill förkovra sig hänvisas till Expecting Rain, till Johan Svedjedals Röstens litteratur eller till Google.

Varje vers är laddad med symbolik, snart nog omöjlig att reda ut, och det är förmodligen inte meningen heller. Det är som när Joyce skrev Ulysses och sa att det här kommer litteraturvetarna ägna ett århundrade åt att försöka begripa sig på. Ta bara vers tre:

The hysterical bride in the penny arcade
Screaming she moans, “I’ve just been made”
Then sends out for the doctor who pulls down the shade
Says, “My advice is to not let the boys in”

En penny arcade är ju en spelhall (och en film med James Cagney), och the hysterical bride refererar väl till Shakespeares Trettondagsafton där Malvolio säger “Go to, thou art made, if thou desirest to be so—” och Olivia svarar: ”Am I made?” där ’made’, om man vill, också kan betyda ’maid’, eller jungfru. Då ska man förstås inte let the boys in. Och så fortsätter det:

The ghost of Belle Starr she hands down her wits
To Jezebel the nun she violently knits
A bald wig for Jack the Ripper who sits
At the head of the chamber of commerce

Efter alla referensexcesser slutar låten i något man kan hoppas är självironi:

Now I wish I could write you a melody so plain
That could hold you dear lady from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge

Allt det här kommer emellertid till sin fulla rätt i It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding).

Rimmönstret är typiskt för Dylan: A A A A A B, C C C C B … osv.

Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the child’s balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know too soon
There is no sense in trying

Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fool’s gold mouthpiece the hollow horn
Plays wasted words, proves to warn
That he not busy being born is busy dying

Alliterationerna flödar (shadows – silver – spoon, made – blade – balloon, hollow – horn, wasted – words – warn, busy – being – born).

De litterära referenserna är legio. Första radens ’Darkness at the break of noon’ alluderar på Koestlers Darkness at Noon eller Natt klockan tolv på dagen som handlar om Stalins utrensningar 1938. Versen är också en omskrivning av Predikaren 1:14: ”I observed all deeds beneath the sun, and behold all is futile” eller på svenska: ”Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind”. Refrängen:

Although the masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, Ma, to live up to

… syftar återigen på Predikaren, denna gång 2:15–16: ”The fate of the fool will befall me also; to what advantage, then, have I become wise? But I come to the conclusion that this, too, was futility, because the wise man and the fool are both forgotten. The wise man dies, just like the fool”. Med Koestler och bibeln och referenser till det moderna samhället dras slutsatsen att allt är fåfängt, ett jagande efter vind, då alla våra strävanden ändå slutar med att vi dör. Finns det alls något hopp?

You feel to moan but unlike before / You discover that you’d just be one more / Person crying

Make everything from toy guns that spark / To flesh-colored Christs that glow in the dark / It’s easy to see without looking too far / That not much is really sacred

Advertising signs they con / You into thinking you’re the one / That can do what’s never been done / That can win what’s never been won / Meantime life outside goes on / All around you

For them that must obey authority / That they do not respect in any degree / Who despise their jobs, their destinies / Speak jealously of them that are free / Cultivate their flowers to be / Nothing more than something they invest in

While one who sings with his tongue on fire / Gargles in the rat race choir / Bent out of shape from society’s pliers / Cares not to come up any higher / But rather get you down in the hole / That he’s in

For them that think death’s honesty / Won’t fall upon them naturally / Life sometimes must get lonely

Men om allt är hopplöst så är det just där hoppet står att finna, i en dialektik hämtad från Camus. Det finns inget öde, säger Camus i Myten om Sisyfos, som inte kan övervinnas med hjälp av förakt, ett förakt mot sakernas tillstånd. Det är vad som ger Sisyfos styrkan att rulla upp den där stenen dag ut och dag in trots att det är meningslöst. Det är en vägran att ge upp, att utkämpa en kamp man vet att man inte kan vinna helt enkelt för att kampen, revolten, är det enda som finns och därigenom det enda som har något värde. I sista versen konstateras också att:

My eyes collide head-on with stuffed
Graveyards, false gods, I scuff
At pettiness which plays so rough
Walk upside-down inside handcuffs
Kick my legs to crash it off
Say okay, I have had enough, what else can you show me?

Och slutsatsen blir:

If my thought-dreams could be seen
They’d probably put my head in a guillotine
But it’s alright, Ma, it’s life, and life only

Många sångtexter kommenterar samtiden men få börjar i Bibeln för att landa i existentialismen med alliterationer som inte står Shakespeare efter och som i förbigående myntar rader som ’money doesn’t talk it swears’ (vilken letar sig in i Oxford Dictionary of Quotations) eller ’he not busy being born is busy dying’ (som Jimmy Carter citerade i sitt presidential nomination speech 1976) eller den ständigt aktuella ’even the president of the United States sometimes must have to stand naked’.

Man kan göra sig lustig över att en rockpoet har vunnit nobelpriset (eller ”poptrubadix” som Eva Beckman säger); man kan som Per Svensson på Sydsvenskan försöka tolka Like a Rolling Stone: ”’Som en rullande sten, som någon helt okänd’ – vad är det?” och komma fram till att då kan lika gärna Horace Engdahl få Polarpriset för att han kan spela orgel (vilket säger mer om Per Svensson än om något annat). Men man kommer inte ifrån att det finns ett före och ett efter Dylan, att han har skapat en standard som alla inom hans genre måste förhålla sig till och att få, om någon, når upp till hans nivå. Att det är litteratur är uppenbart. Att det är god litteratur är också uppenbart (och bra gjort av en 24-åring), och ja, Dylan är värd nobelpriset. En Epstein (se programförklaring).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bästa raden: For them that think death’s honesty / Won’t fall upon them naturally / Life sometimes must get lonely

Extramaterial: Dylan i England

Burn My Bird. Dylan ser en reklamskylt på Queen’s Gate Mews i London och blir alldeles till sig:

Sharing a Taxi. En dyngfull Dylan och en uttråkad John Lennon börjar nästan bråka i en Londontaxi:

Dylan och Donovan. En inte särskilt imponerad Dylan lyssnar på Donovans senaste alster i ett hotellrum. Sedan tar han gitarren och visar hur en love song ska låta. Donovan ser ut att vara beredd att ge upp sin karriär there and then:

Lämna en kommentar

Information

Detta inlägg publicerades på 1 januari, 2017 av i USA och märktes , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.