2011 Tranströmer– den siste svensken

Äntligen fick de utdelning, de reportrar som varje år parkerade sig utanför Tomas Tranströmers lägenhetsdörr med famnen full av blomsterbuketter och champagnebuteljer i förhoppning om att i år, i år kan det vara just jag som blir den förste att få ställa frågan: ”Hur känns det?”

Varför dröjde det så länge, och varför fick han det just då? Den gängse teorin var att Tranströmer ju är svensk och Akademien har en viss erfarenhet (inte alltid så lyckad) i att belöna svenskar, så nja … Men han ansågs samtidigt vara världens bästa poet och det skulle se konstigt ut att förbigå honom av inverterade nationalistiska skäl. Och om han nu är bäst kan vi inte gärna ge priset till någon annan poet så länge han är i livet. Så ska vi vänta på att han ska gå och dö? Nä … Sen var det någon som satte ner foten och så bestämdes det att han skulle få priset innan det var för sent. Nesan att missa Tranströmer vore större än att belöna en svensk. (Och så kan vi glömma att någon mer svensk ska få litteraturpriset. Vi har fått för många redan, och det finns knappast någon nu levande författare som skulle kunna komma ifråga.)

Så jävla låga stränder vet jag inte om jag har

Men är han bäst? För levande och döda från 1989 är kanske vare sig hans mest lästa eller mest typiska samling (förutom dikten ”Romanska bågar”) – den har inte så många av de centrallyriska dikterna med de lätt igenkännbara metaforerna som han gärna förknippas med:

”Bron: en stor fågel av järn som seglar förbi döden”; ”Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.”

Och det gör egentligen inget. En sen samling, för att vara Tranströmer, den näst sista, och många dikter är tillbakablickande: ”Den bortglömde kaptenen” går tillbaka till andra världskriget, ”Sex vintrar” till hans eget 40-tal, ”Inomhuset är oändligt” till 1827, året då Bethoven dog och stockholmaren Erik råkar ut för en olycka, ända tillbaka till 1600-talets Holland och konstnären Vermeer. Vi har också ett ”Kvinnoporträtt – 1800-tal” och ett ”Medeltida motiv”.

Den är inte så omedelbart drabbande som några av de tidiga samlingarna, men det som berör, som gör att han är ovanligt populär för att vara poet, är också det som riskerar att bli manér. Bilderna som förefaller osökta men som förmodligen inte är det, som gör att man direkt känner igen sig men som man också kan bli övermätt på:

Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter översvämmas jag.

men här är sommaren till sist: en storflygplats – trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.

En alltid ljus förvåning när ön räcker ut en hand och drar mig upp ur sorgsenhet.

Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

Det är de man letar efter, de är de man vill ha, men som när de har upprepats tillräckligt många gånger förvandlas till kylskåpsmagneter: då har frasen tappat sin dikt och sammanhanget har gått förlorat. Det är väl egentligen inte Tranströmers fel (fast lite är det nog hans fel). Men ”Romanska bågar” är ju fin.

En Gaius (se programförklaring) och Alan Ayckbourn skulle ha vunnit 2011.

Bästa meningen: ”Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det / men det är nödvändigt.”