2017 Ishiguro – dimman lättar

Det är 500-tal. En skör fred råder mellan Britons och Saxons. I Kazuo Ishiguros The Buried Giant, en mix mellan historia och saga (the thinking man’s Tolkien), har Merlin på King Arthurs order trollbundit draken Querig till en evig dvala och hennes andedräkt lägger ett glömskans täcke över landet. Bara om människorna inte längre minns de övergrepp britten Arthur och hans män begick på saxarna – våldtäkt, skövling, barnamord – kan freden bevaras. Nu, decennier senare, är Arthur död, Sir Gawain är en åldrad riddare som fortfarande har en viktig roll att spela, master Wistan, en Beowulf-lik krigare – saxare uppväxt bland britter – har sin uppgift att utföra. Och de åldrade Axl och Beatrice hamnar i denna röra när de är ute efter att hitta sin sedan länge försvunne son. Men om dimman lättar, vilka minnen kommer stiga upp till ytan? 

Minnet och glömskan står i centrum. Är det alltid bättre att komma ihåg? Är en fred byggd på glömska värd namnet?

’Think, sir, once that breath should cease, what might be awoken across this land even after these years! Yes, we slaughtered plenty, I admit it, caring not who was strong and who weak. God may not have smiled at us, but we cleansed the land of war.’

’Foolishness, sir. How can old wounds heal while maggots linger so richly? Or a peace hold for ever built on slaughter and a magician’s trickery? I see how devoutly you wish it, for your old horrors to crumble as dust. Yet they await in the soil as white bones for men to uncover.’

No, I have no recollection of that at all

Den har lästs som en allegori över vår tid (Brexit?) men är lika giltig för alla tider. Och frågan som boken inte ställer men som väcks är om inte konfrontationen är en illusion lika väl som freden. Vilket är det naturliga tillståndet? Beatrice och Axl oroar sig boken igenom för samma sak, men på det personliga planet. När minnena kommer tillbaka, hur kommer de då att se på varandra? Bygger deras kärlek på att de har glömt alla oförrätter? Är det nödvändigt att blunda för vissa saker för att kunna gå vidare?

’Did we have some foolish quarrel? I’ve no memory of it now […]’

’If you’ve no memory of it, princess, then let it stay forgotten.’

’But I’ve felt something, Axl, ever since we left hose children […] Can it be we quarrelled earlier, though I’ve no memory of it?’

’[…] it must be I’m still thinking of some foolishness that was said between us. Trust me, it’s best forgotten.’

Något svar på frågan ges inte. Det som sker det sker och vad som annars hade hänt går inte att veta. Men vi vet vad som hände efter romanens slut, i den historia vi kallar verklig: saxarna, som kommit från nuvarande Tyskland på 500-talet, drev britterna (eller kelterna) längre och längre västerut eller bort från ön. Ett fåtal lever fortfarande i Cornwall, Wales och Bretagne. Pikterna i Skottland har hållit sig för sig själva mest hela tiden, och irerna ska vi bara inte tala om. (Och så vikingar, romare, västindier, indier …) A United Kingdom? Yeah, right.

Det här är bra, det är bra litteratur. Men det är inte nobelprisbra. En Gaius (se programförklaring) och Caryl Churchill borde ha vunnit.

Bästa meningen: ”How will you and your husband prove your love for each other when you can’t remember the past you’ve shared?”

Post Scriptum 1

Horace dyker upp igen, den här gången som sir Gawains häst: ”He’s an old battlehorse, sir […] He keeps his discipline, even though his master’s no more. We must see to him in time, the way we lately promised his brave owner.” Ironin är förmodligen inte lost on Sara Danius som på förfrågan utnämnde The Buried Giant till sin favorit-Ishiguro.

Post Scriptum 2

Det högsta omdömet, en Epstein, så benämnt efter hennes reaktion på Modianos pris 2014 (”Jag är tagen!”) har fått en motsvarighet i David Lagercrantz utbrott som följde på årets annonsering: ”Jag är så chockad att jag nästan inte kan prata!” Mm.