2020 Glück – I wandered lonely as a cloud

Efter förra årets car crash när akademien valde att förära folkmordsförnekaren Handke ett nobelpris – för litteratur och politik har ju naturligtvis inget med varandra att göra, bara tanken … – vilket fick Peter Englund att nobba festligheterna och bedyrandena att vi nu ska lyfta blicken bortom den manliga, vita, europeiska horisonten att komma på skam, landar man i Louise Glück. En vit amerikan men åtminstone en kvinna. Och ganska harmlös. Både politiskt och poetiskt ofarlig. Hon har redan vunnit en uppsjö priser och varit poet laureate i sitt hemland. Hon skriver dessutom gärna och mycket om depression, personliga trauman och naturen. Samtliga teman i ropet. 

No. I still can’t hear you.

Det har påståtts att hon skulle vara en inte helt lättillgänglig poet, inte helt osvår. Men jämfört med tidigare poetpristagare (Brodsky, Perse, Seferis) är det här a walk in the park. The Wild Iris från 1992 är tydligen en av hennes mest populära samlingar, belönad med Pulitzerpriset och the William Carlos William’s Award. Det är tydligt från början att det handlar om depression och farhågan väcks att det här kommer bli en sorgebok, en gråtbok, ett pekoral som man ger bort i present till någon som mår lite dåligt. Som citeras i begravningsannonser. Men farhågorna kommer på skam, tack och lov. Den är bättre än så. Någon, diktjaget, förmodligen en kvinna, anar att hon kommer att dö. Eller så har hon redan dött, det är inte helt klart: ”At the end of my suffering / there was a door. / Hear me out: that which you call death / I remember.” Hon är deprimerad, hon beklagar sig. Huvudsakligen anklagar hon Gud. Vad är poängen med det här lidandet? Varför så mycket smärta och olycka? Är det för att du likt poeterna inspireras och stimuleras av förtvivlan? Är det så att smärtan för oss att behöva dig, är behovet av dig en förutsättning för tillbedjan? Är det den bakomliggande agendan? Att beröva oss världen för att tvinga fram en kärlek? Men hur kan Gud förstå människans själ när han inte har någon själv, eller om han har en inte kan förlora den. Men Gud är tyst. Han svarar inte. Han verkar älska djuren och naturen mer än människan. Är han besviken på oss?

Men även Gud ges en röst här. Om han talar direkt till människan hör hon inte. Det är en möjlig tolkning av Guds tystnad. Han är inte tyst men vi lyssnar inte: ”I’ve watched you long enough, / I can speak to you anyway I like ––” Problemet med oss är att vi ville bli födda och han lät oss bli födda, men är vi nöjda? Vi tror att vi är universums centrum, vår egocentrism är förbluffande, och vi tror att våra futtiga små problem är unika, att just våra bekymmer är så speciella. Lite perspektiv hade inte skadat. Han hade förväntat sig mer av oss. Vi är fortfarande barn. Vi är en besvikelse. Tynger ned varandra med våra neuroser.

Diktjaget förlikar sig till slut med sin situation och med sitt förhållande till Gud. Hon släpper honom, han försvinner, men genom att förvandla honom till inget blir han ogripbar och därmed omöjlig att förskjuta: 

What a nothing you were,

to be changed so quickly

into an image, an odor ––

you are everywhere, source

of wisdom and anguish.

Insikten som uppstår är att det går att blomstra utan hopp om något bestående, likt växterna som börjar gro i augusti. Livet må vara ändligt men att bekymra sig om framtiden båtar föga. Det är inte så vansinnigt djupsinnigt, som synes. Men det är inte så enkelriktat som hade kunnat befaras. Det finns en dialog, en dialektik, och en utveckling. Den kan förmodligen ge tröst, det är antagligen därför den blivit så populär, men något mästerverk är det knappast. Det blir en Gaius (se programförklaring) och John Le Carré borde ha vunnit. Han är i och för sig en vit, europeisk man, men det vore trevligt om han fick priset innan han går och dör.

Bästa meningen: ”We merely knew it wasn’t human nature to love / only what returns love.”