Litteraturpristagarna

och deras böcker

2010 Llosa – hundmänniska

När Mario Vargas Llosa fick nobelpriset 2010 tänkte jag att jag skulle läsa någonting av honom. Men förlagen hade inte hunnit trycka upp nyutgåvor, allt biblioteken hade att tillhandahålla var utlånat, så det enda exemplaret som fanns att få tag i, i hela Göteborg, långt nere i UB:s kulvertar, var en engelsk översättning av The Notebooks of Don Rigoberto vilket förmodligen är hans sämsta bok. Jag kommer inte ihåg den. Jag vill inte ens komma ihåg den, så dålig var den.

Men nu. Nu sitter jag med tre titlar och tar, av kronologiska skäl om inte annat, debutromanen Staden och hundarna. Skriven mellan 1956 och –61 avslöjar den pennalismen och den moraliska korruptionen i militärläroverket Leoncio Prado där Llosa själv var elev (en av de ”hundar” som de också kallas. Llosas böcker kryllar av hundar, av någon anledning). Efter att först inte hittat någon förläggare fick han den till slut utgiven i Spanien och den väckte omedelbart skandal. Den fördömdes av den peruanska militären och på skolan ordnade man bokbål (bokstavligen) samtidigt som man påpekade vilka dåliga betyg i uppförande författaren haft och att boken hursomhelst förmodligen var finansierad av Ecuador. Nice.

640px-vargas_losa_goteborg_book_fair_2011b

Don’t call me dawg, dawg

Våldet och förnedringen får Ondskan att framstå som tramsig men till skillnad från Guillou är Llosa en författare. Han frossar inte i detaljerna, han slänger inte in en lättköpt hämnd som ska framkalla katharsisrysningar hos gymnasister, och han lägger skulden inte hos individer eller en enskild institution utan istället hos en machokultur som genomsyrar hela samhället. Ingen går fri här.

Och han delar heller inte in karaktärerna i hjältar och skurkar. I en bra pjäs har alla rätt som bekant (och fel, kan man väl tillägga) och den uppfattning man skapat sig om en person måste ses med nya ögon när ny information tillkommer. Den vändning som kommer mot slutet och som gör att en av huvudkaraktärerna fullständigt måste omvärderas – något man inte såg komma trots att informationen fanns där hela tiden, framför ögonen – är något av det skickligaste som gjorts av det slaget. Man känner sig inte ens lurad, bara dum för att man inte såg vad man borde ha sett.

Det är en ungdomsroman, skriven mellan 22 och 25 års ålder, och som sådan mäkta imponerande. En Gaius (se programförklaring) men Salman Rushdie skulle ändå ha fått 2010 års nobelpris.

img_0144

Bästa meningen: ”Jag kan skriva tio kärleksbrev på en timme.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 9 december, 2016 by in Peru and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: