Litteraturpristagarna

och deras böcker

Vad är Svenska Akademien?

När Strindberg hittade sin revolutionsglöd igen mot livets slut – påeldad av att Verner von Heidenstam dubbats till nationalskald och Selma Lagerlöf tilldelats nobelpriset samma år, vilket berövade herr S själv bägge utmärkelserna, och fortfarande förtörnad över att Akademiens stora prismedalj 1907 tilldelats Axel Klinckowströms Olof Trätälja (”Olof Trätälja har aldrig tillhört mina dramatiska favoriter, då skogsskövling icke brukar ge anledning till dramatiska konflikter”) – komponerade han en artikel med ovanstående titel som 1910 trycktes i boken Tal till Svenska Nationen. Den återges här i sin helhet.

– Vad är Svenska Akademien?

– Det är ett litterärt sällskap, vilket sammanträder på Stora Börssalen liksom Sällskapet L. W. eller Litteraturvännerna.

– Men är det Statsverk?

– Nej, akademien står visserligen i Statskalendern, men icke under något departement utan i jämnbredd med Lärda sällskap, Fromma stiftelser, Pensionskassor.

– Är det en From Stiftelse?

– Icke så from, då Shakespeares perversa Sonetter och Byrons Liderliga Don Juan stå på Ledamöters meritförteckning.

– Är det en pensionskassa då?

– Det har varit ibland och den tid fonderna icke voro spolierade.

– Är det ett Lärt Sällskap?

– Lagom? Men för att vara domstol i litteratur, borde sakkunniga i litteratur finnas där. För att bedöma litteratur rättvist fordras ju både odlad smak och vetande. Jag bör veta om detta är nytt, originellt så pass, att jag icke belönar ett epigonverk såsom om det vore innovation. Om jag t.ex. icke känner Goethes novell om ett Lejon (i Eckermann) så kan jag lätt komma att överskatta Per Halströms Lejon-novell. Jag måste ovillkorligen ha läst Törnrosens Bok och Fredrika Bremers Grannarne för att kunna rättvist värdesätta Gösta Berlings Saga, som är direkt influerad av båda. Likaså måste man ha läst Svenska Öden med Likvakan i Tistedalen för att kunna ställa Karolinerna på deras vederbörliga plats i ledet.

Akademiens illitterata ”sjunde avdelning” sitter dock med och dömer litteratur, alltså efter valspråket ”Tycke och Smak” (utbytt mot Snille och Smak). Därför bli omdömena mycket subjektiva eller godtyckliga, och ungdomen får därigenom ett falskt begrepp om litterära värden.

– Vilka kvalifikationer erfordras för att bli intagen i denna orden?

– Säg det! Man skall visst vara schangtil karl framför allt.

– Vad är det för slag?

– Attaché, Hovpredikant, Biskop, f. d. Statsråd … Men jag tror även man skall ha goda affärer.

– Vad vill det säga?

– Tja! Det är inte lätt att säga! Men man kan mycket väl sitta i akademien som jobbare, man kan som sådan vara kallad i polisen, men inte gå dit; men kan ha mycket dåliga affärer, vägra betala sina skulder, ha vädjat till den enskilda barmhärtigheten med listors krings-ändande, bara man får betäckning före kassarevisionen.

– Det kallar jag dåliga affärer.

– Men om en fattig poet, som orättvist berövats brödet och aldrig fått av statens understöd, som gått för Tio Kronor i månaden i ett Kungligt Ämbetsverk och utfört det tyngsta arbetet, ratat av de andra, om han slutligen bragt till förtvivlan själv sammankallar sina borgenärer och bönfaller om uppskov (för ackord), om han sedermera, med nybildad familj bakom sig, inom ett par år betalat fullt, 100 procent, alla sina skulder, så förblir han dock vanhedrad för hela livet. Om han är en fattig poet nämligen. Är han däremot en jobbare, så kan han betala 3 procent och vara lika schangtil karl för det.

– Är han vanhedrad som betalat 100 procent?

– Ja! Och några togo betalt två gånger.

– Vilka andra kvalifikationer fordras för inträde i detta ordenssällskap?

– Andra? Det fordras bara en: att beundra Dem! eller i nödfall gå ärenden, icke alltid så fina.

– Kan inte detta institut undergå någon tidsenlig förändring, så att prisutdelningen bleve en verklig belöning av meriten?

– Jo, mig synes: – Om t.ex. pojkar springa i kapp på Sportbanan, så får ju den bästa springaren första priset; men i Akademin får vanligen årets sämsta producent priset. Detta vore hjälpt med att Svenska Akademien, liksom den Franska, belönade den under året utkomna bästa dikten, icke versstycket, utan dikten. Därmed vunnes ju ett mer välgrundat omdöme, och tävlan bleve offentlig liksom vid Panathenéerna och Olympiska spelen.

– Men Akademins stadgar förbjuda sådant.

– Akademins stadgar äro ändrade flera gånger och kunna följaktligen ändras en gång till. Akademin kan till och med stängas, efter som den stängdes 1795.

– Vem kan stänga ett slutet sällskap?

– Fråga Stendahl och Folkets hus!

– Ni talade om Sportbanan! Det är obegripligt att med Sportens införande, då ungdomens fysiska mod har vuxit, det moraliska modet samtidigt har sjunkit. Moralisk feghet döljande sig under spelad likgiltighet för allmänna angelägenheter är ett mycket utmärkande tidsdrag. Man tiger och blundar; håller med, följer med flockens Leithammel. Men denna brist på motstånd ledsagas av viljelöshet, så att man likt ett medium kan inbillas vad som helst, narras att taga en rå potatis för ett äpple och att sopa ett golv med en alnsticka. Slutligen samlas man kring en idiot, som inbillar en att han är en av forntidens vise, och man beundrar en sångare utan röst och öra. Det är denna feghet som förvandlar en storskrytande nation till Abderiter, och så, att det snart är en skam att vara Svensk.

IMG_1007

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: