Litteraturpristagarna

och deras böcker

2013 Munro – Not Much Happening

På bokmässan 2013, ett par månader innan pristagaren annonserades, köpte jag ett ex av Too Much Happiness. Det var inte så svårt att förutse att Alice Munro skulle väljas inom kort. Sådan hype, och sådan koncensus, har väl inte rått om någon författare med undantag av Tranströmer. Så det var väl mest nyfikenhet kring vad hypen handlade om. Var hon så vansinnigt bra som alla sa (framförallt DN:s kultursida som gick bananas varje höst och lät lemurer och delfiner bekräfta att jo, henne ska vi ha)? Nu lyfts hon ju fram som den bästa novellförfattaren i vår tid och prismotiveringen, föredömligt kort, lät också meddela att hon är ”den samtida novellkonstens mästare”. Så då är det väl upp till mig att anmäla en avvikande åsikt.

Hur brukar en novell vara konstruerad? I mycket korta drag: det kommer en tvist mot slutet som ställer allt på huvudet, eller får oss att betrakta det som redan skett i ett nytt ljus. Munro följer inte det mönstret, men hon följer ett annat. Det börjar med vardagliga omständigheter: någon sitter på en buss, någon minns mammas kusin som var ungkarl, en familj gör sig redo för en picknick, någon minns sin inte alltför trygga uppväxt med en strikt far, en snickare och hans fru lever under små omständigheter. Berättandet marscherar på långsamt, mycket långsamt, och det tar sin tid att komma in i historien. Någonstans, oftast under novellens första tredjedel, händer något som inte verkar alltför märkvärdigt just när det inträffar – det kan för all del vara nog så dramatiskt, men det verkar inte få några direkta konsekvenser. Först i efterhand, gärna långt i efterhand, förstår läsaren och möjligen också protagonisten att det var då livet tog en annan bana än det annars skulle gjort. En alienerad son, en barndomsvän som flyttade till en annan stad, en kvinna som blir lämnad av maken för en annan vilket gör att hon hittar någon som förmodligen passar henne bättre. Livet tar en vändning som inte behöver vara sämre – ofta är den nog bättre – men protagonisten är för upptagen av det förflutna för att förstå det, kan inte släppa taget om vad som skett. (So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past, för att citera Fitzgerald.)

wood-munro

How do I get to Helsingford from here?

Så kan man förstås också skriva noveller, men jag vet inte om det sättet är mer mästerligt än den vanliga tvisten mot slutet. Det är mer unikt, men det är likafullt en konstruktion. Och eftersom varje novell är konstruerad på samma sätt blir det efter ett tag enformigt och rätt tjatigt. Man väntar på den avgörande händelsen som i förstone ska verka så oskyldig, och man upptäcker den nästan genast. Konstruktionen är tydlig. Byggnadsställningen skymmer huset. Munro sade i någon intervju att hon började skriva noveller när hon väntade på att tvätten skulle bli klar, och det är som att tvättmaskinens ständigt återkommande, och väldigt ospännande, cykel tagit sig in i berättandet och gett det dess form.

Samlingens sista berättelse som också gett den dess namn är av ett annat slag. En bio-pic, eller bio-lit snarare, om Sophia Kovalevsky, eller Sofia Kovalevskaja, eller Sonja Kovalevsky, eller Sonja Kovalevskaja … det finns inte två texter som skriver namnet på samma sätt. Av intresse för en svensk är just hennes koppling till Sverige som världens första kvinnliga matematikprofessor vid Stockholms Högskola. Mittag-Leffler dyker upp, liksom Ellen Key. Inte Strindberg däremot, vilket hade varit kul. Inte Anne Charlotte Leffler heller, vilket hade varit mer naturligt eftersom de umgicks och skrev ett drama ihop. Leffler skrev också en biografi om henne. Based on a true story behandlar den de sista dagarna av hennes liv med tillbakablickar till tidigare händelser. Den verkar sakna poäng mer än att lyfta fram någon Munro råkat på genom pure serendipity och inget fel med det, men den är rent biografisk. Det finns ingen riktning, ingen märkbar tanke.

Ett obegripligt fel har letat sig in som korrigerats i den svenska översättningen: när Sophia (Sonja, Sofia) efter en helvetisk tågresa genom Danmark äntligen kommer fram till sundet är hon i – Helsingborg? ”They had reached the border of Denmark. Helsingborg. The land border, at least – she supposed the true border was somewhere out in the Kattegat.” Ok, det är ett misstag man själv har gjort; efter ett par turer och några elefantöl är det inte gott att veta var man är. Somewhere out in the Kattegat, om någon hade frågat. Men när hon väl anländer till Sverige kliver hon iland i … Helsingford? ”The train for Stockholm was waiting, as promised, in the busy port of Helsingford, so much livelier and larger than its similarly named cousin across the water. The Swedes might not smile at you, but the information they gave out would be correct.” Inte alltför korrekt, om det var där de sade att du var. Hur begår man ett sådant misstag? Hur kommer man ens på ett sådant namn? Lite senare beskriver Kovalevsky en man som blind men korrigerar sig själv och säger att han var kind. ”’My Swedish,’ she said.” Men likheten mellan orden kräver att hon pratar engelska. Ok, en eftergift åt engelsktalande läsare, och i översättningen är det utbytt mot snäll och speciell, så fair enough (fast egentligen, det är väl inte i första hand ord som rimmar som man brukar blanda ihop när man pratar ett främmande språk?). Sedan begravs hon på ”what was then called the New Cemetery” vilket i översättningen helt frankt ändrats till Norra begravningsplatsen. En eftergift åt svenska, eller stockholmska, läsare som går lite väl långt kan man tycka, eller har Munro helt enkelt blandat ihop Norra begravningsplatsen med Skogskyrkogården? Nitpicking, kan tyckas, men det är som när man ser en svt-dokumentär om något man själv råkar veta lite om och inser att det mesta är fel, och man börjar ifrågasätta trovärdigheten i alla andra program (se Kobra).

Det blir en Gaius (se programförklaring). Munro är väl bra, men det är inte nobelprisklass. Hilary Mantel är en bättre författare och borde fått priset istället, med eller utan Tudorböckerna.

fullsizeoutput_468

Bästa meningen: grejen med Munro är att ingenting sticker ut, men om man ska plocka fram en åtminstone representativ mening så får det bli den här: ”But when they got to Chicago and located the restaurant it turned out he didn’t own it but had only worked there and he had quit some time before.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 18 december, 2016 by in Kanada and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: