Litteraturpristagarna

och deras böcker

2014 Modiano – deckarförfattare without a ca(u)se

Det här var ju inte särskilt bra. Patrick Modiano, som Louise Epstein blev så tagen av och om vilken ingen har ett ont ord att säga. Som har fått både Grand prix du roman de l’Académie française och Goncourtpriset, och som fick nobelpriset ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

De dunkla butikernas gata, som gav honom just Goncourtpriset 1978, är någon sorts deckare av Simenonslag – en man som tappat minnet och som försöker komma fram till vem han var och vad som ledde honom till den och där han är idag. Som en lycklig slump har han arbetat som privatdetektiv de senaste åtta åren och när chefen nu går i pension börjar han utreda sig själv.

_STH8438 - version 2

Ser du skeden kanske? Nej just det.

Vad som gör att Modiano klassas som Författare med stort F och som skiljer honom från deckarförfattare i gemen är väl att gåtan inte får någon slutlig lösning – ett slags avslut och försoning uppnås, men en som lämnar fler frågor än svar. Det är ganska förutsägbart och ett rätt lågt ställt krav för att något ska klassas som litteratur snarare än genrelitteratur. (Och som är det mått man vanligen bedömer kriminalförfattare efter. Simenon? Litteratur. Läckberg? Deckare. Sjöwall/Wahlöö? Beror på om man menar de tidiga eller sena romanerna. Stieg Larsson? Deckare, men kan ursäktas, liksom Sjöwall/Wahlöö, eftersom han har ett samhällsengagemang. Brott och straff en deckare? Surely not. Men den innehåller ju ett mord och en gärningsman … och så håller man på.) Och det här ska då vara litteratur.

Det påminner inte så lite om Paul Austers New York-trilogi, och det är väl inte otänkbart att Auster läst Modiano och låtit sig inspireras, men Austers böcker, och särskilt första delen City of Glass, är vida överlägsna Modianos försök att förnya och utvidga genren. Austers förmåga att få sin detektiv att helt gå upp i den han undersöker och till slut förlora sin egen identitet är både mer konsekvent och skickligare genomfört än något Modiano lyckas åstadkomma här. M’s protagonist hittar till sist sitt forna jag och dess alter ego; han lyckas lägga pusslet även om ett par bitar fortfarande saknas när romanen slutar medan Auster ifrågasätter, och får oss att ifrågasätta, om pusslet – och i förlängningen förstås jag själv – ens existerar (there is no spoon).

Engdahl et al har fastnat i en föreställning om att det europeiska per definition är överlägset det amerikanska och missar storheter som Paul Auster, Siri Ustvedt och Ursula Le Guin samtidigt som man gräver fram ointressanta fransoser som Modiano och Le Clézio, vilket är aningen ironiskt då den tongivande amerikanska generationen efterkrigstidsförfattare i högsta grad är sprungna ur den europeiska postmoderna, eller ”kontinentala”, (filosofi)traditionen som, mer eller mindre rättvist, har ställts i opposition mot den anglosaxiska analytiska. Men precis som 10- och 20-talets modernister började belönas först under 40- och 50-talet när de mest tongivande redan hade dött (bortsett från Eliot) så har Akademien under 2000-talet haft sitt sökarljus by default inställt på 70- och 80-talets vittneslitteratur. På liknande sätt kommer vi inom några år få se en svängning mot det amerikanska som vi i efterhand kommer se tog sin början med Dylan men som med nödvändighet missar David Foster Wallace (död), Joseph Heller (död), William Burroughs (död) och Thomas Pynchon (snart död), och vad vi får nöja oss med blir Don DeLillo, Jay McInerney och Bret Easton Ellis.

Don’t believe the hype. Modiano får en Nietzsche (se programförklaring) och Vladimir Sorokin skulle fått 2014 års pris.

img_0157

Bästa meningen: ”Denne hade tillbragt fyrtio år av sitt liv på badstränder eller vid simbassänger, älskvärt konverserande sommargäster och rika dagdrivare.”

Post scriptum

Så dyker Gustav V upp helt oannonserad två tredjedelar in i boken: ”Det var på den tiden då mitt intresse för tennis vaknade och jag såg kung Gustaf av Sverige spela … Varje gathörn i Nice väcker barndomsminnen.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 23 december, 2016 by in Frankrike and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: