2023 Fosse – talande tystnad

Jon Fosse sägs ha varit ett kompromissbeslut av Akademien eftersom de inte kunnat enas om någon av sina favoriter och lagt krokben för varandra. Fosse skulle vara den minsta gemensamma nämnaren, som när tre personer eller fler ska välja en film att titta på. Ingen blir riktigt nöjd, alla blir lika mycket missnöjda, och valet blir alltid den mest intetsägande filmen på repertoaren. Nu är inte Fosse så dålig, han är tvärtom ett bra val. Och kanske ska vi vara glada att ingen enskild ledamot fick igenom sin favorit (Handke…). Ett förväntat val, och ett av god kvalitet, så som det har sett ut de senaste åren (efter Handke…). Ett stabilt författarskap som ingen kan kritisera och som alla håller med om är bra. Om ett par år, max, har man tröttnat på att sitta stilla i båten och så kommer antingen en ny skandal eller bara huvudskakningar. Och det är som det ska.

Det är väl inget att prata om

En pjäs av Fosse har jag läst och sett, Vinter, och det var mer än tio år sedan. Nu har jag läst de första två delarna av Septologin, Det andra namnet. Man får inte vara otålig när man läser Fosse. Det är en jädra massa omtagningar, han cirklar kring samma detalj sida upp och sida ner, formulerat snarlikt men inte exakt likadant. Är det det här Akademien menar när de säger att han ger röst åt det osägbara, formuleringen som hånades av Frankfurter Allgemeine Zeitung? Osägbart eller inte, nog sägs det alltid.

Genomgående är också att gränser upplöses. Personer glider samman: två Asle med likartad bakgrund, utseende och yrke men som tagit olika beslut och därmed gått in på olika vägar – en slutade dricka, den andra gjorde det inte. Två versioner av samma man, bägge lika möjliga, men som ändå är två karaktärer i boken som känner varandra. Andra karaktärer är mer diffusa. Vem är Guro? Kallade hon inte sig själv för Silje nyss? Och varför har hon samma historia som grannen Åsleiks syster? Nutid och dåtid glider också in i vartannat: Asle, huvudpersonen, betraktar ett yngre par, han själv och blivande frun Ales som unga, vilket snart står klart.

Och i bakgrunden står korset, målningen Asle gjort som är den bästa, den som lyser mest. Vilket leder till ett resonemang om var Gud finns: i mörkret snarare än i ljuset. Vilket också kan ses som ett tema för romanen, ljuset som tränger igenom men som är så svagt att det bara kan uppfattas om man betraktar sakerna i mörker. Inte totalt mörker, men det som inträder efter att man släckt lampan och ögonen vant sig. Det mörker som kännetecknar boken men som inte är utan ljus, utan hopp.

Det blir en Epstein i år igen (se programförklaring). Inte för att Fosse hör till giganterna, de största, men det finns inget att klaga på. Och mer än så, han är riktigt bra, som en nobelpristagare bör vara. Det börjar bli lite tjatigt det här, att läsa goda men inte enastående – eller bedrövliga – pristagare. Snart så … 

Bästa meningen. Eftersom Fosse inte använder punkter är i praktiken hela boken en enda mening, och inte ens efter sista ordet sätter han punkt. Men vissa inskjutna dialoger fungerar som fullständiga och avslutade meningar i sig själva och stycken slutar som de bör, bara inte med skiljetecknet utsatt. Ändå, ska sägas, tenderar texten att bara pågå och pågå … Så ett representativt utsnitt, då inget sticker ut i mängden, får bli det här: “för fast det är flera år sen hon dog ligger hon bredvid mig i sängen och jag säger att jag vill inte, jag klarar inte nu, att tala mera med dig i kväll Ales, säger jag, för då börjar jag bara sakna dig så mycket, så alltför mycket, säger jag och jag håller om Ales och hon håller om mig”