Litteraturpristagarna

och deras böcker

2015 Aleksijevitj – en ny(gammal) genre

En ny genre (eller ny i nobelprissammanhang åtminstone), reportaget, belönades 2015. Utöver prosan, lyriken och dramat fick ett par filosofer och historiker (och Churchill för sina tal) priset de första 50 åren, och nu verkar Akademien redo att bredda sig igen. Med reportaget 2015 och rocklyriken 2016 kommer det inte dröja länge innan den första barnboksförfattaren belönas, och jag skulle lägga en slant på Philip Pullman. Det är också en snygg avrundning på projektet som började med en lyriker och en historiker (Prudhomme och Mommsen) och avslutas, på sätt och vis, med en historiker och en lyriker.

swetlana_alexijewitsch_2013_cropped

Am I osovjetisk enough for you?

Om än ingen regelrätt historiker skriver Svetlana Aleksijevitj om historiska skeden, i Kriget har inget kvinnligt ansikte om de kvinnor som deltog i andra världskriget. Vittneslitteratur kan det också kallas, då det är just vittnesmål hon spelar in, mellan 1978 och -83, och sammanställer till en bok som delvis är kronologisk till sin uppbyggnad, delvis tematisk. Alla böcker om kriget, påpekar hon, är skrivna av män, handlar om män och fokuserar mest på slag och truppförflyttningar. Men det finns en annan historia att berätta som sällan eller aldrig kommer fram. Inspirationen fann hon hos Ales Adamovitj som skrivit en roman sammansatt av just röster, personliga berättelser (inte helt olikt Peter Englunds Krigets skönhet och sorg). Men hennes bok skulle återge de kvinnliga rösterna, och inte de som stannade hemma utan de som deltog i kriget, de som var vid fronten.

Hon börjar med att redogöra för hur processen går till, hur hon ”tillbringar lång tid i obekanta hus och lägenheter – ibland hela dagar. Vi dricker te, provar nyinköpta koftor och diskuterar frisyrer eller matrecept”.  Till slut kommer ögonblicket ”då en människa överger den officiella versionen – som består av gips eller armerad betong, precis som alla våra andra monument – och återvänder till sig själv”. Det är inte okontroversiellt: ”Folk säger till mig: ’Minnen – det är ju varken historia eller litteratur. Det är bara nerskräpat liv, som inte ordnats upp av någon konstnärshand. Pratets råmaterial.’ […] Jag har en annan uppfattning. Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen […] Grundtexterna.” Männen är inte imponerade: ”Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför ska ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier …”.  Kvinnorna som kontaktar henne hindras i många fall av sina makar: ”Hela natten har han läst i Andra världskrigets historia med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd att jag ska minnas fel. Att jag inte ska berätta på det rätta sättet.” Många kvinnor är själva skeptiska: ”Min dotter älskar mig väldigt mycket – för henne är jag en hjältinna. Om hon läste er bok skulle hon bli oerhört besviken. […] Kan sådana minnen föda några ädla känslor? Kan de sporra någon till hjältedåd …” Förlagen är inte intresserade: ”Kriget blir för kusligt. För mycket skräck. För mycket naturalism. Där finns ingenting om kommunistpartiets ledande och styrande roll …”. Först när Gorbatjov inlett sin perestrojka kan boken publiceras, men censuren sätter fortfarande käppar i hjulet:

”Vem skulle ställa upp på att kriga efter sådana böcker? Er primitiva naturalism är en skymf mot kvinnan. Och mot de kvinnliga hjältarna … Var har ni fått de där tankarna ifrån? Det är främmande tankar. Osovjetiska. Ni hånar dem som ligger i massgravarna. Ni har förläst er på Remarque … Remarques idéer passar inte här hos oss […] Vi har ingen nytta av er lilla historia – vad vi behöver är den stora historien. Segerns historia. Ni älskar ingen! Ni älskar inte våra stora idéer – Marx och Lenins idéer.”

Vad som följer är den fullständiga boken, en längre version av den censurerade som kom 1985. Den bygger på intervjuer men det är förstås inte rena avskrifter. Det är sållat och ordnat. Det driver en tes, vid sidan av att vara ett vittnesmål. Det lyfter fram det tidigare ohörda med en önskan att ”skriva en bok om kriget som gjorde en så äcklad att själva tanken på krig skulle framstå som motbjudande. Och vansinnig. Till och med generalerna skulle bli äcklade …”. Det har kallats körverk av röster. En av hennes böcker har också undertiteln ”solo för barnröst” – den musikaliska kopplingen finns där.

Och den är lång. Det finns en poäng med det – det kan kännas övermäktigt men det gör också tydligt att det inte är unika upplevelser; samma erfarenheter återkommer gång på gång och visar att det finns en historia som inte har bearbetats och som alla har bidragit till att gömma undan, inklusive de som inte har berättat förrän nu. Gemensam är kärleken till fosterlandet och viljan att gå ut i strid när invasionen inleds: som vid första världskriget rusar alla till fronten övertygade om att kriget snart ska vara slut. Alla vill till fronten. Sexton- och 17-åriga flickor vägrar lämna rekryteringskontoren med mindre än en placeringsorder vid just fronten. Allt annat är otänkbart. Gemensam är också känslan av övergivenhet efteråt när männen hyllas medan de kvinnliga erfarenheterna helst ska glömmas bort, och de psykiska efterverkningarna som gör att man inte kan gå in i en matbutik, eller ha på sig någonting rött, eller kunna lyssna på tysk musik eller läsa tyska författare. Och avtrubbningen där normala känslor sätts ur spel:

”Hela tiden var man på gränsen för vad man orkade med. Eller över gränsen. Den enda rädsla som fanns kvar var rädslan för att vara ful som död. En kvinnlig rädsla … Bara man inte sprängdes i bitar av en projektil … Jag vet hur det ser ut … Jag har själv plockat ihop …”

”I Minsk hade den första spårvagnen börjat rulla igen och den spårvagnen åkte jag med. Men plötsligt stannade vagnen – alla skrek och kvinnorna grät: ’En människa har blivit påkörd! En människa har dött!’ Men jag satt ensam kvar på min plats i vagnen – jag kunde inte fatta varför alla grät. Jag hade ingen känsla av att detta var något hemskt. Hur många dödade hade jag inte sett vid fronten … Jag reagerade inte. Jag hade vant mig vid att leva bland dem. Det fanns alltid människor som dödats i närheten … Man rökte intill dem och man åt. Och pratade. De var inte någon annanstans … inte nergrävda i jorden, som i fredstid, utan alltid här. Intill oss.

Men sedan återvände den där känslan … jag blev rädd om jag fick syn på en död människa. I en likkista. Efter några år kom känslan tillbaka. Jag blev normal … som alla andra …”

Mer än 400 sidor är ändå mycket att ta in. Det går inte att undvika att det blir enformigt och man blir själv avtrubbad efter ett tag. Inledningens avsnitt med det som censuren ursprungligen avlägsnat och det Aleksijevitj en gång själv plockade bort, hennes självcensur, inverkar menligt på resten av strukturen: det skiljer sig inte i någon märkbar grad från resten av boken och hade väl lika gärna kunnat stoppas in i den nya utgåvan. Bra är det förstås, men en Gaius (se programförklaring) och Nuruddin Farah skulle fått priset 2015.

img_0155

Bästa meningen: ”Lyckan är bortom bergen, men olyckan hänger över axlarna …”

Post scriptum

Missa för all del inte att köpa biljett till Göteborgs Dramatiska Teaters uppsättning av boken. Premiär 22 februari.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 30 december, 2016 by in Vitryssland and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: