Litteraturpristagarna

och deras böcker

2009 Müller – tiga är guld

This is the age of vittneslitteratur. Horace och Peter sätter agendan. Andra vågen (efter 70-talets Solzjenitsyn och Neruda et al) tog sin början med Xingjian 2000 och fortsatte med Kertész, Coetzee, Jelinek, Müller och Aleksijevitj – uppblandade med ett par inskjutna poeter och romanförfattare och den obligatoriska manliga franska prosaisten i 60-årsåldern som statuterna antagligen föreskriver måste belönas minst en gång per decennium. Det är knappast duumviratet Englund/Engdahl som ligger bakom Dylans nobelpris och eran Danius/Lugn kommer sätta en helt annan standard för vad som kommer ses som viktig litteratur. Inget fel med vittneslitteratur i sig, men enough already.

herta_muller_1

Nej, jag sa inget.

Herta Müllers Kungen bugar och dödar är ingen roman, vilket jag hade fått för mig, utan en samling texter – huvudsakligen tal som hållits runt millennieskiftet i Tyskland – som alla handlar om relationen mellan språk och individ i en diktatur. Müller är aldrig lätt att läsa. Språket fungerar som skyddsbarriär lika väl som en väg in. Ett maniskt rabblande är ett sätt att hålla förbjudna tankar borta, såväl från en själv som från de som vill komma åt de hemligheter man eventuellt sitter på. Att kalla Ceaușescu för kung fyller den trippla funktionen att slippa kalla honom vid namn, att göra det mindre klart vem det är man pratar om, och att förminska diktatorn till en operettfigur. Kung är dessutom lättare att rimma på, så …

”Språket var och är ingenstans och vid ingen tid ett opolitiskt revir, ty det kan inte lösgöras från det en person gör en annan. Det lever alltid i det enskilda tillfället, man måste varje gång på nytt avlyssna, vad det har i sinnet. Eftersom det är omöjligt att skilja språket från handlingarna blir det rätt och riktigt eller oacceptabelt, vackert eller fult, man kan också säga gott eller ont. Varje språk, det vill säga varje sätt att tala, har sina egna ögon.”

Ordet är kött i högsta grad. En nyfunnen bekantskaps förväxling av huvudstäder förklaras med att hon samtidigt var ifärd med att vända lammsteken i ugnen. Ölycka existerar inte för den som vuxit upp i ett samhälle där alla människor är en ö, där nationen är en ö, där avskildheten är påtvingad och kontakt livsfarlig. Endast ö-olycka är ett begripligt ord och frågan ”vilka böcker skulle du ta med dig till en öde ö?” är oförlåtligt naiv. För den som måste resa till en öde ö skulle böcker naturligtvis vara förbjudna medan den som frivilligt färdas dit också kan lämna den och hämta nya böcker.

”När intellektuella från väst talar om ’ö’, känner de parfymdoften från den exemplariska friheten. En ö, där regelverket av lagar och förpliktelser var avskaffat … De frågar efter ett frivilligt beslut med en mening, i vilken ofriheten är en förutsättning. De har huvudet fullt av böcker, men ingen har ens i någon liten detalj gjort ofriheten begriplig för dem.”

Hon får ständigt kritik för att uppehålla sig vid det förflutna och uppmanas att fokusera mer på nuet. Men ju mer hon fokuserar på nuet, desto mer ställer sig det förflutna i skarp relief. Och vad är förflutet? För en tysk räknas händelserna 1968 som samtida medan Rumänien på 1980-talet redan 10–12 år senare menas tillhöra det förgångna. Och ändå tillrättalägger hon. Men också tillrättaläggandet kritiseras för att vara överdrivet, för att beskriva något som rimligen inte kan ha ägt rum. Brottstycken av det som förtigits tas upp här, som skadskjutna lik på gatan i Timisoara som inte längre väcker någon uppmärksamhet, eller hundar på kyrkogårdar som springer förbi med likdelar i käften, eller de vattenlik som dränkts av säkerhetstjänsten och som, fortfarande med hopbundna händer, väntar på att begravas (trots att rumänskan till skillnad från tyskan inte har något ord för vattenlik, varför det rimligen borde vara omöjligt att bli avrättad medelst dränkning …), osv, osv.

Så visst är det en viktig bok. Det ger en förklaring till romanstilen och väl något slags nyckel till författarskapet, men det är som alltid otillfredsställande att läsa talmanus (eller i efterhand tillrättalagda talmanus). En Gaius (se programförklaring) och Joyce Carol Oates skulle fått 2009 års pris.

img_0139

Bästa meningen: ”Jag som hade övat tigandet så länge och dessutom hade tagit med mig min långsamma kropp från byn och som först inte talade alls och sedan talade en torftig rumänska, jag blev hämmad av detta tvång att tala.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 4 december, 2016 by in Tyskland and tagged , , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: