Litteraturpristagarna

och deras böcker

1933 Bunin – det är inte precis Tjechov

Ivan Bunin var förste ryss, eller åtminstone exilryss, som fick nobelpriset. Det borde han inte ha fått. Av Nils Åke Nilsson, som både skrivit förordet till Tidens Ryska klassiker-utgåva innehållande novellerna ”Mitias kärlek” och ”Livets bägare”, och artikeln i Litteraturens världshistoria, räknas han som den som bäst förvaltar arvet efter Pusjkin, Turgenev och Tolstoj, och som ”en fin stilist och språkkonstnär av den gamla skolan”. Just omdömet ”fin” är Nilsson särskilt förtjust i: ”Mitias kärlek” är en ”fin pubertetsstudie” och ”Livets bägare” tillhör en av hans ”mognaste och finaste noveller”. Det måste vara förödande att få höra att man skrivit något ”fint”. Det betyder att det är prudentligt, småtråkigt, oförargligt – och det är precis vad det är.

Pubertetsstudie kallas ”Mitias kärlek” som sagt. Novellens Katia är ändå 18 och Mitia har tagit studenten, men hans svartsjuka är väl pubertal. Katia idealiseras och allt köttsligt är smutsigt utom i hans fantasier om de två, vilka han knappast vågar leva ut, och lyckligast är han när han inte behöver ha henne i sin närhet och kan idealisera för fullt. När det är som värst räcker det med en ugglas brunstskri för att det fysiska ska göra sig påmint och idealet ånyo ska bli nedsmutsat:

Därpå utstötte fågeln ett enda rasande gällt skri och var som sjunken ned i jorden. Sedan Mitia ännu ett par minuter stått och lyssnat efter ett förnyande av detta fasansfulla älskogsläte, vände han sakta tillbaka till gården. I sömnen plågades han hela denna natt av de avskyvärda och sjukliga känslor och tankar, varav hans kärlekslycka under mars månad i Moskva hade fördärvats.

819px-Ivan_Bunin_1933

Fin halvprofilstudie

En gång för länge sedan talade en bekant sig varm för denna novell, men han var också abnormt svartsjuk till sin natur och det kanske krävs för att man ska få ut något av den. Mer ömkande och trånsjuk än den unge Werther plågas Mitia de veckor han farit ut på landet till sitt barndomshem. ”En vecka till utan ett brev och jag skjuter mig.” Rättaren tycker han ska passa på att förlusta sig när han ändå är här vilket leder till ett rendezvous i risstugan mellan Mitia och den gifta Aljonka till priset av fem rubel. Första gången blir ju en besvikelse förstås – ”När de reste sig kände sig Mitia överväldiga av tung besvikelse” – men det gavs åtminstone en chans att växa ur sturm-und-drangperioden och bli vuxen – den enda episoden i novellen där någon utveckling faktiskt verkar komma till stånd – men sedan kommer ett brev från Katia där hon säger upp bekantskapen för att satsa på konsten, varpå Mitia skjuter sig.

Den är om inte annat en stark kandidat till 1924 års Bad Sex Award:

Var det Katias själ eller hennes kropp, som bragte honom nästan i vanmakt, i en livsglömsk salighet, då han fick knäppa upp hennes blus och kyssa hennes bröst, paradisiskt härliga i sin jungfrulighet, som öppnade sig inför honom med en undergivenhet, som kom hans själ att darra och som ägde den rena oskuldens frihet från skamkänsla.

Översättningen lider av kommateringssjuka – en bisats, ett infinitiv, eller kanske ett pronomen? Släng in ett kommatecken: ”Det var, som om alla, han mött i böckerna och i livet, kommit överens om att tala antingen blott om en rent själslig kärlek eller blott om det, som kallades sinnlighet och lidelse.” En fin tautologi erbjuds också i form av ”starkt förnimbara luktförnimmelser”. Förnimbara förnimmelser.

”Livets bägare” sen är rent hopplöst meningslös. Två idioter, för att använda ett kraftuttryck, icke desto mindre lämpligt – en försupen präst och en sadistisk pantlånare – avskyr varandra sedan ungdomen. Pantlånaren gifte sig med kvinnan båda var kära i: hon ångrar sig förstås och sitter mest och gråter vanemässigt. Inte direkt för att hon valde fel. Det gjorde hon i och för sig, men hon hade inte velat ha den andre heller. De blir gamla; de blir inte direkt bittra – det har de varit hela tiden. Oväsentliga detaljer, karaktärer som dyker upp utan att fylla någon funktion, ett anslag som inte leder någonstans, och sedan dör de. Det är som om Strindbergs katalogaria ”Ett ark papper” hade sträckts ut till 30 sidor utan att det funnits någon som helst poäng med det, bara detaljer staplade på detaljer. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Det är inte alls bra. En bortglömd författare som förtjänar att vara bortglömd. Det kan inte bli annat än en Ahnlund (se programförklaring) och Maxim Gorkij, som många menade borde ha fått priset istället, borde ha fått priset istället.

IMG_1143

Bästa meningen: ”Selichov var en egenkär man som i regeln alla småväxta.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 28 augusti, 2015 by in Ryssland and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: