Austen and Prejudice

Idag, den 28 januari är det exakt 200 år sedan Pride and Prejudice publicerades. Det ska väl uppmärksammas. Fortfarande när jag läste litt.vet. för en 10-12 år sedan var Austen ytterst styvmoderligt behandlad och den i övrigt insiktsfulle Gunnar D Hansson avfärdade hennes romaner som mestadels ointressant pladder om vem som ska gifta sig med vem – har man läst en har man läst alla.

Not quite so. Ronny Ambjörnsson skriver i DN 24/7 2012 om hur Austens karaktärer till synes är fast i en förgången tid, bundna av moraliska konventioner som vi sedan länge befriat oss ifrån. I själva verket beskrivs ett nytt samhälle som är på väg att växa fram, ett samhälle mycket likt vårt eget. Hur ska man navigera i denna nya värld? Austen placerar sina karaktärer i situationer, låter dem agera och analyserar deras handlingar. Så föds moralen ur situationen, något som lätt går förlorat i filmatiseringarna som hellre fokuserar på miljöer än på relationer.

Hannah Betts i The Guardian (16 januari 2013) skriver om vår kollektiva, ömt vårdade ignorans om Austens verk som främst härstammar från alla ”chocolate-box adaptations with all the nuance of Quality Street design” vi matats med alltsedan TV-serien med Colin Firth som Mr Darcy 1995 (för övrigt den enda riktigt bra filmatiseringen vid sidan av Mansfield Park 1999).

Vi ser inte hur revolutionerande Austen var om vi inte jämför henne med hennes samtida. Till exempel avstod hon inte från gothic horror (vilket hon för övrigt parodierade i Northanger Abbey) av konventionella skäl utan för att hon föredrog realism framför lättköpta skräckeffekter. Hon kan verka konventionell jämfört med de efterföljande författare som inspirerades av henne och tog realismen mycket längre, men ställ henne bredvid den tidens populärförfattare och hon framstår som revolutionerande. Som Annabella Milbanke, Lord Byrons blivande fru, påpekade om Pride and Prejudice när den publicerades: ”Inga rasande bränder, inte heller bortsprungna hästar eller knähundar och papegojor, inga kammarjungfrur och mjölnare och inga dueller eller förklädnader. Jag tror verkligen att det är den mest trovärdiga litteratur jag någonsin har läst.”