Litteraturpristagarna

och deras böcker

Sören Kierkegaard och ångesten

Sören Kierkegaards Begreppet ångest skrevs 1844 men spreds först på 1900-talet utanför fackmännens krets. Det är lite svårt att begripa, för den är i princip obegriplig. Kierkegaards filosofi är inte alltför svår att ta till sig, låt vara att den alltid är grundad i en kristen kontext, men den som är intresserad av just denna aspekt av K’s tankevärld – ångesten – kan nöja sig med att läsa Villy Sörensens förord och det sista kapitlet ”Caput V – Ångest som frälsande genom tron”. Resten är fördjupningar och förklaringar som uttrycks med ett imponerande svårgenomträngligt språk – desto mer imponerande då orden som regel är vardagliga och esoterisk terminologi på det hela saknas samtidigt som man inte har en aning om vad han pratar om. Ett representativt utdrag:

”Genom det kvalitativa språnget kom synden in i världen, och så kommer den ständigt in. Så snart detta är satt, skulle man tro att ångesten var upphävd, eftersom ångesten ju blev bestämd som frihetens framträdande för sig själv i möjligheten. Det kvalitativa språnget är ju verkligheten, och så långt är ju möjligheten och ångesten upphävd. Så är dock inte fallet. Dels är verkligheten inget moment, dels är den verklighet som blev satt, en oberättigad verklighet. Ångesten kommer då åter i förhållande till det satta och till framtiden. Nu är emellertid ångestens föremål någonting bestämt, dess ingenting är verkligen något, eftersom skillnaden mellan gott och ont är satt in concreto, och ångesten därför har mist sin dialektiska tvetydighet.”

240px-Kierkegaard

Ångest är väl bara ett begrepp egentligen

Drygt 130 sidor sådant här kan tära på tålamodet hos den bäste och ett exempel på att det inte alltid är bästa att gå till källtexterna. Ibland är en förklaring precis vad man behöver. I korthet uppfattar K ångesten sålunda:

En konsekvens av syndafallet (det negativa uttrycket för att människan är fri: Adam bevisade sin frihet genom att synda men förlorade därigenom sin, och vår, frihet) är splittringen av jaget, att vara främmande för sig själv. Man uppfattar detta som någon annans fel, eller som sitt olycksaliga öde, att man inte kommer till sin rätt. Man tror att något står i vägen för en själv och friheten, medan enligt K ingenting står i vägen, och det är detta ingenting man är rädd för. Man målar upp hur många hinder som helst för sin inre syn och vägrar acceptera att dessa endast är hjärnspöken. Först med tidens fullbordan kommer människan inse att hon inte bara är en timlig varelse utan också är evig – men innan detta ögonblick träder in i människans liv kommer hon att kräva yttre bevis för sin frihet (och att förargas på det kristna frihetsevangeliet) istället för den inre visshet som enligt K är tron. (Det bör påpekas att synd för K inte är ett moraliskt begrepp utan snarare uttrycket för människans bristande överensstämmelse med sig själv.)

En jämförelse kan göras med de gamla grekerna som inte uppfattade någon splittring mellan det timliga och det eviga, mellan det inre och det yttre, mellan det jordiskt goda och det evigt goda: det fanns ingen anledning att oroa sig för synden då splittringen inte existerade. I och med syndafallet, däremot, uppstod enligt kristendomen denna splittring (åtminstone på det inre planet) där det timliga och sinnliga blir syndigt. Finns medvetenheten om att tillhöra det eviga kan man inte med gott samvete sträva efter lycka på jorden och sinnlig glädje. Sexualiteten kan få den kristne att glömma att hon är ett evigt väsen, vilket gör den till ett uttryck för synd (sexualiteten är inte i sig själv synd då den är något naturligt, men en sida hos människan som ska bringas i harmoni med den själsliga sidan. Kopplingen mellan/tanken på sexualitet och synd finns alltid närvarande). För den antike greken existerar ingen splittring mellan det köttsliga och det andliga, mellan det timliga och det eviga, så synden träder aldrig in, sexualiteten (eller några jordiska/timliga aktiviteter) kan aldrig fjärma människan från det eviga: det är ett och samma och kan aldrig separeras.

När uppstår syndafallet hos den enskilda människan? Eventuellt när sexualiteten träder in, dvs. i puberteten. Detta uppfattas som en kris i en kristen kontext (men ofta inte i andra kulturella kontexter) och följs av frihetssträvan och skuldkänslor. Att K så uppehåller sig vid dessa frågor och kopplar synden till sexualiteten har också lett till att han anklagats (inte helt oförskyllt) för att vara just pubertal.

Till saken: den som känner sig vara i bristande överensstämmelse med sig själv – vilket är ångesten – känner sig ställd inför uppgiften att bli sig själv, att bli ”ande”. Den som inte upplever denna splittring lider av ett slags ande-löshet, vilket i sig är en synd. Att inte acceptera splittringen och nödvändigheten av att söka att hela den leder också till ångest, ångest inför att bli sig själv, en vägran att acceptera att man måste söka i sig själv (med ångesten som hjälp) efter sitt andliga jag. Ångesten har därigenom inte en yttre orsak utan kommer inifrån, den är aningen om att vi rymmer mer än vi vet om, ångest för möjligheten. Men möjligheten att övervinna ångesten nås först när vi erkänner att det är vår egen synd – inte något yttre, inte en tillfällighet eller en absolut nödvändighet – som hindrar oss från att bli oss själva. Den fria människan erkänner att skulden ligger hos henne själv. Här ligger K’s existentialism – är vi inte fria så beror det på att vi inte vill bli fria, eller inte vågar se vägen till frihet. Att inte vilja vara sig själv är det som är synden. Om människan vore en ängel eller ett djur hade hon inte kunnat känna ångest – genom att vara en syntes av det lekamliga och det andliga känner hon ångest, och ju djupare hennes ångest är desto större är människan, ”dock inte i den mening vari människorna i allmänhet tar ångesten, såsom något utvärtes, något som är utanför människan, utan på så sätt att hon själv producerar ångesten”. Ångesten är upplevelsen av möjligheten, möjligheten av allt som kan hända och den som har uppfostrats av möjligheten ”har fattat det förfärliga lika väl som det leende” och

”vet besked om att han absolut ingenting kan fordra av livet, vet att det förfärliga, förtappelsen, tillintetgörelsen bor granne med var och en och när han någorlunda lärt att varje ångest, som oroat honom, i nästa ögonblick kan komma över honom på nytt, så skall han ge verkligheten en annan förklaring; han skall prisa verkligheten och även då den vilar tung på honom skall han minnas att den dock är mycket, mycket lättare än möjligheten … först den, som har genomgått möjlighetens ångest, först han är fostrad till att inte ängslas, inte därför att han undgår livets fasor utan därför att dessa alltid blir svaga i jämförelse med möjlighetens.”

IMG_0260

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 8 augusti, 2017 by in Uncategorized and tagged , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: