Litteraturpristagarna

och deras böcker

Georg Henrik von Wright och framtiden

Georg Henrik von Wrights Vetenskapen och förnuftet från 1986 var kurslitteratur på någon vetenskapsteoretisk kurs jag läste för ett femtontal år sedan. De flesta av oss, inklusive handledaren (kanske just därför), var skeptiska till den då. Och den rönte också ganska omfattande kritik, något svårt att förstå idag.

14-svyle-26751356952e187e083

Pol Pot?

Vilken kritiken var återstår att se, men om jag minns det rätt uppfattade vi den som vetenskapskritisk. Vad von Wright är ute efter att göra, enligt egen utsago, är att ”begripa grunddragen i den världsbild, som den moderna vetenskapen ger oss” och ”att utvärdera de verkningar på livet, som vetenskapen haft via teknologien och den industriella produktionsformen”. Det förra gör han nog så utförligt: boken är en, iofs kortfattad, vetenskapshistorisk redogörelse som sträcker sig från förmänniskan homo faber fram till idag, inklusive spekulationer om vart vi är på väg. Det senare – egentligen det intressantaste – kommer i skymundan. Några försynta anmärkningar – von Wright vill inte gärna stöta sig med någon – om att något slags andlighet, värdesystem, gått förlorad i rationalitetens namn förekommer förvisso, men utvecklas inte. Antydningar om att den nya fysiken kan vara beredd att överge Descartes klyvning i den inre och den yttre världen till förmån för en mer holistisk syn (vilket han har helt rätt i) förekommer också, och det var förmodligen det som retade upp oss.

Då, runt millennieskiftet, florerade new age-mässorna, -bokhandlarna, -frälsarna och det kändes som en antiintellektuell våg svepte över det offentliga samtalet. Allt som andades kritik mot det rådande vetenskapliga idealet måste bekämpas. Kanske inget fel med det i sig, men von Wright försöker visa att det inte är så svart och vitt. Vad han eftersträvar är ett samhälle som förmår förena en rationell vetenskap med en inte alltid lika rationell människa, en objektiv kalkylerande vetenskap med ett behov av något slags värdesystem som inte måste vara religiöst betingat, men som heller inte måste kunna beläggas med empiriska studier. Denna strävan såg vi nog som en del i den antiintellektuella strömningen varpå von Wright i allmänhet och boken i synnerhet måste förkastas.

Hans tankar torde inte vara lika uppseendeväckande idag, om någon hade bemödat sig med att läsa boken. Några reflektioner är föråldrade, som den om skogsdöden. Nej, Europas skogar dog inte och det var aldrig någon risk att de skulle göra det heller, även om vi trodde det i slutet på 80-talet. Andra är märkbart framsynta, som oron inför vad den tilltagande teknifieringen och datoriseringen kommer innebära för demokratin …

”Det är tänkbart, att det industriella och teknifierade samhällets komplikationer är så stora, att demokratiskt deltagande i de offentliga beslutsprocesserna i längden måste urarta till en tom formalitet av antingen instämmande eller protest inför obegripliga alternativ. Den individuella friheten inskränks till att man antingen fromt finner sig i ’omständigheternas krav’ eller också urladdar sitt självhävdelsebehov i ansvarslösa dåd av typen sabotage eller terrorism.

En annan beaktansvärd sak är, att sofistikerad teknologi ökar härskande eliters möjlighet att kontrollera och manipulera åsikterna hos de människogrupper över vilka de utövar makt. Det första med tillhjälp av dataregister och olika detektorer, det senare med tillhjälp av propaganda och reklam genom massmedia. Också denna möjlighet är ett hot mot sann demokrati och frihet och ett vapen i händerna på en potentiell diktatur eller polisstat.”

… och det nya slags klassamhälle detta kommer leda till:

”Den dynamiska, effektiva och för ledarskap välskolade eliten av topp-administratörer, -ekonomer, -tekniker och -vetenskapsmän skiljer sig från den stora massan av mer eller mindre passiva och välanpassade medlemmar av konsumtionssamhället. Dessa förändringar, till vilka vi ännu bara ser antydningar, kan tänkas erbjuda en ny grogrund för attityder och ressentiment, som i ordets äkta mening kan kallas ’fascistiska’.”

Men han hade gärna kunnat låta bli att sätta citattecken runt eller kursivera vart och vartannat ord.

IMG_0286

Kritiken mot Vetenskapen och förnuftet var, visar det sig – om man orkar läsa igenom de sjutton (17!) inlägg från allehanda akademiker och politiker som debatterade von Wrights bok i Svenska Dagbladet våren 1987 – mångahanda. Han fick stöd från flera, måste sägas, men kritiserades desto hårdare av andra för bristande framtidstro, för att våga påstå att människan som art är dömd att gå under (duh!), för att vara antidemokrat, Pol Pot-anhängare, en nazistanstruken antiteknolog. Bland annat. En nedkortad version av von Wrights svar till sina kritiker finns i essäsamlingen Myten om framsteget från 1992, men huvudsakligen utgör den en fortsättning på och fördjupning av den tidigare diskussionen.

Några nedslag i boken: ett värdeomdöme, påpekar von Wright, är per definition något subjektivt då det innebär att värde tillskrivs något av ett värderande subjekt. Endast faktaomdömen är objektivt sanna eller falska. Vad är då begreppet ”framsteg”? Ordet i sig självt är ett värdeord. Begrepp som förändring, tillväxt och utveckling kan behandlas som faktabaserade, men huruvida något representerar ett framsteg i förhållande till något annat kan inte fastslås utifrån fakta rörande tingen ifråga. Kriteriet på att framsteg ägt rum är hur de berörda värderar sin egen situation. Vi definierar framsteg som en utveckling mot förnuft snarare än auktoritetstro. Inga fakta kan bevisa om denna förmodan är sann, så den är just en värdering, och om modernitetens idé om att det inte finns några objektiva mått på värden (så som bra, god, osv), då är framsteget enligt upplysningens och modernitetens egen definition en trosartikel. Om framsteg, så som vi definierat det i vår del av världen, är bra eller inte är en uppfattning man kan ha, men att inbilla sig att det måste vara bra är inget mer än en mytologisk uppfattning. Därav titeln på boken.

Hur har den ödesdigra dualismen, gapet mellan värde och fakta, inre och yttre, kommit till? Via Descartes, uppenbarligen, men von Wright drar linjerna tillbaka till vår kulturs beroende av både vårt grekiska och judiska arv. Vårt judisk-kristna arv hindrar oss från att söka förebilder för en förnuftig reglering av mänskliga angelägenheter i naturens skeenden (då ordet är lag), medan det grekiska arvet har ogiltigförklarat kyrkans auktoritetsanspråk i sanningsfrågor. Resultatet blir att bägge traditioner försvagas: den förnuftiga sfären har bannlyst värdena medan den värderande sfären har bannlyst rationellt tänkande. Den icke ifrågasättande religionen har skjutits åt sidan och vad som styr är en scientistisk fundamentalism som befordrar naturvetenskap driven av blind förnuftstro och värdenihilism.

Nationalstaten är dödsdömd och överstatliga ekonomier tar dess plats. Nationella identiteter försvagas, vilket inte behöver betyda något i ett längre perspektiv, men i det korta perspektivet kan det göra att individer känner sig rotlösa. Den enskilde upplever sig leva i ett värdvakuum och blir mer och mer narcissistisk. Denna inåtvändhet kan ta sig uttryck i en nynationalism, också kallad främlingshat. ”Den som är osäker om sin egen identitet upplever lätt allt som är annorlunda som ett hot.” Medan teknosystemet blir alltmer rörligt stagnerar nationalstaternas politiska system. Sd är a case in point.

Dystopisk är den, men med rätta. Med 25–30 års hindsight kan von Wright beslås med fel i enskildheter, men de stora dragen är fortfarande giltiga och hans provokativa pessimism är motiverad. Han är bättre nu än han var på 90-talet.

IMG_0289

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 29 juni, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: