Litteraturpristagarna

och deras böcker

Ian McEwan och osäkerheten

Ian McEwan’s Saturday läste jag för nästan exakt tio år sedan, och det enda jag minns är familjen i London som hölls som gisslan av en (eller var det två?) minor criminals, men att allt slutade väl, fast detaljerna undflyr mig. Fadern, läkaren, hade haft en sammanstötning med förövaren tidigare under dagen (hur?) och inbrottet var ett slags hämnd. Då detta var det enda jag mindes hade jag fått för mig att det upptog merparten av romanen. Det visar sig att just denna episod sträcker sig över 22 av bokens 277 sidor. Så mycket för att ”ha läst” en bok. Är det ens någon vits med att ha läst en bok som man inte kommer ihåg? 2008 läste jag om Kerouac’s On the Road som jag (förstås) läst som gymnasist 20 år tidigare. Och jag mindes ingenting. Jag visste att de åkte bil tvärsöver USA, men det vet ju alla. Men inga detaljer, inga episoder, inga avsnitt; det var som om jag aldrig läst boken. Och ändå trodde jag att jag mindes den, och jag mindes så väl när jag läste den.

Ian McEwan Credit Uriel Sinai Getty Images

Är det lördag idag?

Närhelst Saturday omtalas är det som mästerverk, och den sägs beröra terroristtemat; två anledningar till att jag ville läsa om den. Den utspelar sig 15 februari 2003, samma lördag som massdemonstrationen mot Tony Blair och den förestående invasionen av Irak. Ett brinnande plan nödlandar på Heathrow men det visar sig vara ett ryskt fraktplan som råkat fatta eld. Outtalat men som del av handlingen är upptagenheten vid säkerhet och osäkerhet: vad betyder för vår säkerhet om vi går alt. inte gå i krig mot Saddam? Centrallås på bilen tillåter huvudpersonen att ta en tupplur utan risk. Det 650 m2 stora huset med sina lås utgör däremot inget säkert skydd mot en förövare beväpnad med endast en kniv. Svärfaderns förhållande till alkoholen som måste manövreras: vilket humör kommer han vara på idag? Moderns alzheimers, omöjlig att skydda sig mot. Inkräktarens Huntingtons, ödesbestämd från födseln. Och omöjligheten att förutse vad en handling kommer leda till. Om inte Tottenham Court Road varit avstängd, om inte polisen låtit honom ta en genväg, om inte han missbrukat sin auktoritet för att förödmjuka Baxter, osv, osv.

Ännu mer outtalat är budskapet om litteraturen som räddare i nöden. Huvudpersonen, neurokirurgen, begriper sig inte på litteratur, särskilt inte icke-realistisk sådan, är litterärt illitterat. Ironiskt nog har han en svärfar som är uppburen poet och en dotter som är på väg att bli en sådan. Och en hustru som är journalist. Och det är litteraturen som räddar dagen; dotterns recitation av Arnolds ”Dover Beach” som skapar den respit som gör att inkräktaren kan oskadliggöras. Och faderns, läkarens, påhittade, uppdiktade, historia om att inkräktarens Huntingtons nog kan botas i alla fall. Och ironin i att i en roman ha en huvudperson som anser att romaner är meningslösa.

IMG_0288

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 25 juni, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: