Litteraturpristagarna

och deras böcker

Karl Ove Knausgård och fadern

Första delen av Min kamp, sju år efter alla andra läste den. Vad är det man läser? Autofiktiv roman kallas den på omslaget vilket ska förstås som självbiografi i romanform. Självbiografisk är den, men förmodligen tillrättalagd. Flera gånger påpekar Knausgård att han inte kommer ihåg något från sin barndom eller detaljer från konversationer, men samtidigt redovisar han just detta. Proustsk är den, men i hans fall är det faderns död som sätter igång minnena och inte madeleinekakan. Del 1 skiftar perspektiv mellan den författare som inser att hans senaste romanförsök är hopplöst och måste hitta en ny stil i början av sekelskiftet, åren närmast före och under tonåren (1970- och 80-tal) och städningen av farmoderns hus efter att pappan har supit ihjäl sig där 1998. 

118122_big

Who you calling Staffan Westerberg?

Finns det något syfte som går att identifiera så är det väl att skriva sig fri från fadern. Han trodde han var fri, hade klippt banden, men inser när gubben dör att så var inte fallet. Det är den typ av förälder som man alltid måste förhålla sig till, som styr både ens tanke- och rörelsemönster oavsett om de är närvarande eller inte. Och del 1, de första 430 sidorna av projektet, är början på en exorcism som går ut på att göra sig själv till den typ av far som kan komma in i rummet utan att barnen slutar att leka. Den slutar med att han ser faderns kropp för andra gången, denna gång utan känsloanfall:

”Den här gången var jag förberedd på vad som väntade mig, och hans kropp, som nog hade blivit ännu mörkare i huden under det senaste dygnet, väckte ingen av den känslor som hade rivits upp inom mig förra gången. Nu var det det livlösa jag såg. Att det inte längre var någon skillnad mellan det som en gång hade varit min far och det bord han låg på eller det golv bordet stod på eller stickkontakten i väggen under fönstret eller sladden som löpte över till lampetten vid sidan av. För människan är bara en form bland andra former som världen ger uttryck åt gång på gång, inte bara i det som lever utan även i det som inte lever, tecknat i sand, sten, vatten. Och döden, som jag alltid hade betraktat som den viktigaste digniteten i livet, mörk, lockande, var inte mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.”

Början på en frigörelse. Om det är faktamässigt korrekt eller inte spelar mindre roll. Att den är bra kommer väl inte som en överraskning.

IMG_0283

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 19 juni, 2017 by in Uncategorized and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: