Litteraturpristagarna

och deras böcker

Chris Kraus & the Postmodern Dick

I Love Dick, boken man aktar sig för att läsa på bussen, romanen (?) av Chris Kraus från 1997 som fått en renässans 20 år efter den först gavs ut, ett traktat som är på en gång tidlöst och så ofrånkomligt i och av sin tid.

På ytan simpel: filmaren Chris Kraus lever med litteraturkritikern och kulturteoretikern Sylvère Lotringer. De sover över hos Sylvères vän och kollega Dick (Hebdige) och Chris tycker sig uppfatta att Dick stöter på henne. Hon berättar detta för Sylvère (de har inte haft sex de senaste två åren) och bägge går igång på idén att skriva billets-doux adresserade till Dick. Breven ökar i antal, närmare ett hundratal, och de vet inte vad de ska göra med materialet. Använda som ett konstprojekt? Skicka dem till Dick? Nåla fast dem på kaktusarna utanför hans hus och filma hans reaktion när han upptäcker dem? De kontaktar honom och han blir något konsternerad, samtidigt som projektet mer och mer tar över Chris och Sylvères liv. Det leder till en kris: hon blir förälskad i Dick på riktigt, hon lämnar Sylvère. Så långt Part I.

CK

Loving you is a full-time job and I’m not ready to be unemployed

Part II består av ett antal essäer som är skrivna (och delvis adresserade till Dick) efter uppbrottet och som behandlar både deras (icke)förhållande, judisk konst och feministisk kulturteori och schizofreni (vilka kopplas samman). Vem som får uttala sig, och varför. Vem som har tolkningsföreträde. Vem som har förgripit sig på vem. Allt filtrerat genom tidens postmodernistiska teorier.

Det postmoderna placerar den stadigt i 90-talet. Också efterordet av Joan Hawkins som är skrivet idag låter som en litt-vet-essä från 97:

And it’s this self-cannibalizing, self-reproducing, viral and ludic quality of language and text that critics seem to have largely ignored. […] But this doubling up of language and self-referentiality is also an elaborate part of the ”game” – a reminder that even (or perhaps ”especially”) critical texts are unstable, are signifying chains which feed off themselves. Even critical texts can be/should be seen as ”fiction”.

Om man var student runt senaste sekelskiftet och marinerades i postmodernism och poststrukturalism (vilket man gjorde) låter det här alltför bekant och känns på samma gång överspelat och dammigt (finns det någon som skriver såhär idag?). Men romanen själv ursäktas (och bara den aspekten behöver ursäktas) av att den är en 90-talsprodukt, och en av dess fördelar är att den upplöser all distinktion mellan form och innehåll (är den ens en roman? En roman à clef? En essäsamling? En hämndakt? Does the Epistolary Genre Mark the Advent of the Bourgeois Novel?) och inte bara låter teorin såväl forma som förklara skeendet, utan dessutom låter teorin vara en essentiell del av handlingen – diskussioner om Baudrillard, Deleuze och Kierkegaard utgör en icke oväsentlig del av berättelsen. Teorin är historien samtidigt som den används för att besvara frågorna historien ställer.

Och frågorna den ställer är universella. Som sagt: vem får uttala sig, och varför? Hur värderas den kvinnliga erfarenheten i konsten och i livet: en essä om Hannah Wilkes eftermäle interfolieras med Dicks reaktion på Chris’ uppvaktning – en typ av man som var mer synlig för 20 år sedan, och som kunde räkna med att komma undan med det:

”I mean, I’ll be in town ’til Tuesday and I was wondering if you think we should see each other again.”

You turned and said, ”Do you want to?”

”Yes,” I said, ”Definitely. Absolutely.”

”Definitely … absolutely” you repeated with an ironic curl.

”Yes. I do.”

”Well, actually I have a Friend (you somehow feminized the word) arriving for the weekend.”

”Oh” I said, this information dropping like a stone.

”What’s the matter?” you asked, seizing an idea. ”Did I burst your balloon – destroy the fantasy?”

I struggled for a way to answer this without my clothes.

”I guess you were right about the disappointment. Probably if I’d known I wouldn’t’ve stayed.”

”What?” you laughed. ”You think I’m cheating on you?”

Well this was very cruel, but loving you’d become a full-time job and I wasn’t ready to be unemployed. ”No,” I said. ”I don’t. You just have to help me find a way to make this more acceptable.”

”Acceptable?” you mimicked. ”I don’t have to do anything for you.”

You were assuming a position, mockery heightening your face into a mask. Ultra-violence. Attack and kill.

”I don’t owe you anything. You barged in here, this was your game, your agenda, now it’s yours to deal with.”

I wasn’t anything at that moment except shock and disappointment.

Mer synlig (om än inte nödvändigtvis mer frekvent) för att han visste att han kom undan med det. Det här är 1995. Innan genusteori blev ett ord i det allmänna medvetandet. Innan fittstimsdebatten i Sverige. Det var unket.

Det här är ju också en bok om en kulturman (kulturmän), men som föregår Lena Andersson med närmare 20 år och som är både intelligent och intellektuell (the thinking reader’s Andersson). Den går bortom den enskilda erfarenheten (den dubbelriktade kritik den kvinnliga konstnären får utstå: du är för privat/du är inte tillräckligt specifik) och visar att problemet är ett samhällsproblem – det privata är alltid politiskt – och backar upp sin tes med talrika exempel från 1900-talets konsthistoria. Den döljer inte sina karaktärer bakom tunna slöjor av påhittade namn och den gör inte sin protagonist till offer. Efter det förnedrande avfärdandet av (the) Dick tar teoretiserandet vid och tolkandet av mannens beteende mot en bakgrund av hur kvinnliga konstnärer förhandlat sin position i en patriarkal miljö – Kraus är en av dessa – och boken, I Love Dick, inte som en hämnd, snarare en mise-en-scène: såhär ser det ut. Såhär fungerar det.

Men ett slags hämnd blir det förstås ändå. Den som för ordet är Chris, den som tystas ned och får se sig själv tolkad och analyserad är Dick. Att boken nu också har blivit TV-serie med Kevin Bacon som Dick har retat upp den verklige Hebdige (revenge is a dish best served cold) som redan innan boken gavs ut hotade att stämma författaren för ärekränkning.

Dessutom är den rolig.

IMG_0270

Annonser

One comment on “Chris Kraus & the Postmodern Dick

  1. sarasbokblog
    4 juni, 2017

    Nej, den här boken var en av förra årets besvikelser för min del. Jag tyckte att den var ganska tråkig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 4 juni, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: