Litteraturpristagarna

och deras böcker

D. H. Lawrence och den dialektiska kärleken

D H Lawrence skrev Lady Chatterley’s Lover i tre versioner mellan 1925 och -28, och den tredje är den som slutligen gavs ut, och som sedermera förbjöds pga osedlighet. Den första versionen, The First Lady Chatterley, stod klar 1927:

”I’ve done my novel – I like it – but it’s so improper, according to the poor conventional fools, that it’ll never be printed. And I will not cut it.”

Vad han gjorde var att istället utöka den, göra den än mer erotisk och framhäva skillnaden mellan det moderna, eller överklassens, cynism och sofistikering och skogvaktarens mer rustika, naturliga syn på tingen. Narrativa trådar lades till, karaktärerna blev fler, the gamekeeper fick byta namn från Parkin till Mellors, naturlyriken och poesin fick stryka på foten för ett mer rättframt och beskrivande berättande. Lawrence är definitivt ingen anhängare av show-don’t-tell-skolan.

”The First Lady Chatterley he wrote as she came out of him, out of his own immediate self. In the third version he was also aware of his contemporaries’ minds.”

D.H.-Lawrence-21

                                  I am not ashamed of what I’ve got atween my legs

Resultatet blev, är de flesta kännare eniga om, mindre bra. ”My favourite is the first draft” sade hans änka, Frieda Lawrence. ”The first version is … by far the best” hävdar Financial Times recensent. Och utan att ha läst version tre, men efter att ha bläddrat i den och jämfört är det lätt att hålla med. Poängen med boken har ju aldrig varit det utgivarna blev åtalade för så sent som 1960, de sk obsceniteterna (huvudsakligen användandet av ”fuck” och ”cunt”). Åklagaren frågade, retoriskt, om detta var något ”you would even wish your wife or servants to read”. (I assume you have servants. Who doesn’t?) Tesen är snarare att visa att kärlek är omöjlig om den inte är både kroppslig och mental, med det engelska klassystemet som plot device för att göra budskapet tydligt.

Sir Clifford kommer tillbaks från första världskriget förlamad från midjan och neråt, och han lever from. nu endast i huvudet. Han vill ha sin unga trophy wife och en son and heir – men koncipierad av någon annan – needs must – då han själv är oförmögen. Han är sinnebilden av den godsägande överklassen, the gentry, och i sin själ övertygad om klassernas olikhet och att var och ens placering på samhällsstegen endast följer den naturliga ordningen. Skogvaktaren, Parkin, från en coal mining family, har flytt sin fru och hennes ”brutish sexual nature”. No mind there, to speak of. Constance, Sir Cliffords hustru och den eponyma Lady Chatterley kommer från en skotsk konstnärsfamilj och har svårt att komma till rätta i endera miljöerna. Men hon drivs av längtan efter det köttsliga så väl som det själsliga och övertygelsen att de går att förena, att de måste förenas, om människan ska kunna nå sin fulla potential. Men det innebär också ett överskridande av klassgränserna. Kroppen och arbetarklassen, huvudet och överklassen, symboliserar varandra och boken är en vädjan att se bortom de uppdragna gränserna och ta dem för vad de är – streck ritade i sand som ingenting betyder. Men ränderna sitter djupt och suddas inte ut så lätt. Parkin:

’Ay! I’m all right! I’m Sir Clifford’s servant, an’ I’m Lady Chatterley’s –’ he looked her in the face – ’What do you call me, in your sort of talk?’

’My lover!’ she stammered.

’Lover!’ he re-echoed. A queer flash went over his face.

’Fucker!’ he said, and his eyes darted a flash at her, as if he shot her.

Och Sir Clifford:

’And do we respect them for what they are?’ she said. ’Don’t we only respect them for what they do for us?’

’What are they, apart from what they do for us, after all? After all, what is Parkin apart from keeping the game. Why should I take him seriously?’

’No reason at all. You don’t anyhow. – But I suppose he thinks: What are we apart from what we’ve got!’

’Apart from what we’ve got, we keep life going – we renovate the mines, we find employment for him and all the likes of him – we make it possible for all the Parkins of this world to exist. If they don’t know it they must be taught […] After all, what is Parkin apart from a pheasant and a gun? You wouldn’t raise a shout about his immortal soul would you? – He’s just so much live human meat, no more.’

’Do you think so?’ she said. ’You don’t think there’s any life-mystery in him?’

He pulled up short.

’Oh, as to life-mystery!’ he said. ’That remains mysterious. He’s just a half-tame animal with a certain animal niceness and a certain half-tame nastiness.’

Parkin vill inte höja sig, Clifford vill inte sänka sig. Clifford har stelnat i en form men Parkin är fortfarande formbar. När boken slutar finns förhoppningen att han ska kunna acceptera att leva på någon annans (hennes!) pengar. Men det är inte där skon klämmer. Han vill bli tagen på allvar och hans klassmedvetande har vaknat – han har gått med i en kommunistisk förening – men livet på fabriken är inget liv jämfört med skogvaktartillvaron han är van vid. Han kommer ge med sig. ”The future was still to hand!”

Men två saker. 1) Sammansmältningen av tesen och antitesen verkar inte vara något Lawrence egentligen tror är möjlig. Endast arbetarnas organisation, endast ett socialistiskt uppvaknande kommer förändra något och även om en revolution likt den ryska inte är trolig (engelsmännen är av en annan sort) är tillvaron i skogvaktarstugan en dröm som aldrig fungerade i praktiken.

2) När Lawrence går full Freud är det det manliga könsorganet som ska befria världen. Om kontrasten mellan människa och maskin, natur och industri fortfarande är aktuell, om konflikten mellan klasserna fortfarande är aktuell och dessutom inkännande är genusdiskussionen generande patriarkal. ”I am not ashamed of what I’ve got atween my legs” säger Parkins, och Constance börjar reflektera över ”the mystery of the penis!” Eh … ”’There is a fountain filled with blood,’ said the hymn … And every man is such a fountain.” Och vad är fontänen? You guessed it. Dött blod stinker men levande blod ger liv, skapar världen. ”And with the mystery of the phallus goes all the beauty of the world, and beauty is more than knowledge.” Kunskap är nog bra, men skönhet är större. Kunskapen om planeternas och stjärnornas rörelser är underbar, men skönheten i deras rörelser är än mer underbar, ”and it is the penis which connects us sensually with the planets. But for the penis we should never know the loveliness of Sirius or the categorical difference between a pomegranate and an india-rubber ball.” Ok.

IMG_0268

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 28 maj, 2017 by in Uncategorized and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: