Litteraturpristagarna

och deras böcker

Raymond Chandler och det hårdkokta pansaret

Plötsligt gick det upp för mig att Blade Runner i själva verket är en film noir-pastisch, men en som utspelar sig 2019 snarare än 1939 eller -49. Från Harrison Fords voice over som tacknämligt togs bort från director’s cut till den slemmige rasisten till poliskommisarie till nattklubbägaren Taffy Lewis (All the time, pal) till miljöerna och scenerierna: Los Angeles, natt, regn, the nether regions … till omöjligheten att hitta något som är rent och att veta vem som egentligen är god och vem som är ond. Blade Runner är Philip Marlowe med androider. (Icke att förglömma: Chandler tillbringade tid i England och tog med sig sina public school-manér till Hollywood; Blade Runner är regisserad av engelsmannen Ridley Scott.)

raymondchandler1

Anyone like to split an infinitive?

Men där Blade Runner mynnar ut i en existentiell fråga om vad som konstituerar en människa dekonstruerar Chandler i The Little Sister det hårdkokta och får det att framstå som inte enbart parafernalia utan i lika hög grad ett försvar mot sig själv, mot självföraktet och insikten att det man håller på med i grunden är meningslöst. Alla pratar hårdkokt till en början:

’Do you drink, Mr Marlowe?’

’Well, now that you mention it – – ’

’I don’t think I’d care to employ a detective that uses liquor in any form. I don’t even approve of tobacco.’

’Would it be all right if I peeled an orange?’

Hårdkoktast av alla är dock poliserna, the LA cops:

’When Weepy Moyer had the chill put on Sunny Moe Stein over on Franlin Avenue last February, the killer used a gun. Moe wouldn’t have liked that at all.’

’I betcha that was why his face had that disappointed look, after they washed the blood off.’

Men ju längre ner i träsket de gräver sig, ju tröttare och mer uppgivna de blir, desto mer flagnar fernissan och fasaden går inte längre att upprätthålla. Poliserna är på väg att ge upp:

’We spend our lives turning over dirty underwear and sniffing rotten teeth. We go up dark stairways to get a gun punk with a skinful of hop and sometimes we don’t get all the way up, and our wives wait dinner that night and all the other nights. We don’t come home any more. And nights we do come home, we come home so goddam tired we can’t eat or sleep or even read the lies the papers print about us. So we lie awake in the dark in a cheap house on a cheap street and listen to the drunks down the block having fun. And just about the time we drop off the phone rings and we get up and start all over again. Nothing we do is right, not ever. Not once. If we get a confession, we beat it out of the guy, they say, and some shyster calls us Gestapo in courts and sneers at us when we muddle our grammar. If we make a mistake they put us back in uniform on Skid Row and we spend the nice cool summer evenings picking drunks out of the gutter and being yelled at by whores and taking knives away from grease-balls in zoot suits. But all that ain’t enough to make us entirely happy. We got to have you.’

Marlowe är på väg att ge upp:

’I put the duster away folded with the dust in it, leaned back and just sat, not smoking, not even thinking. I was a blank man. I had no face, no meaning, no personality, hardly a name. I didn’t want to eat. I didn’t even want a drink. I was the page from yesterday’s calendar crumpled at the bottom of the waste basket.

So I pulled the phone towards me and dialled Mavis Weld’s number. It rang and rang and rang. Nine times. That’s a lot of ringing, Marlowe. I guess there’s nobody home. Nobody home to you. I hung up. Who would you like to call now? You got a friend somewhere that might like to hear your voice? No. Nobody.

Let the telephone ring, please. Let there be somebody to call up and plug me into the human race again. Even a cop. Even a Maglashan. Nobody has to like me. I just want to get off this frozen star.’

’Well, what is my business? Do I know? Did I ever know? Let’s not go into that. You’re not human tonight, Marlowe. Maybe I never was nor ever will be. Maybe I’m an ectoplasm with a private licence. Maybe we all get like this in the cold half-lit world where always the wrong thing happens and never the right.’

När han har nått the breaking point kan han genomskåda ytligheten och tomheten och se hela historien för vad den är, ett skådespel där en av hans klienter lämpligt nog råkar vara just skådespelare: allt är sken, allt är dimridåer och billiga klichéer:

’So I went to a picture show and it had to have Mavis Weld in it. One of those glass-and-chromium deals where everybody smiled too much and talked too much and knew it. The women were always going up a long curving staircase to change their clothes. The men were always taking monogrammed cigarettes out of expensive cases and snapping expensive lighters at each other. And the help was round-shouldered from carrying trays with drinks across the terrace to a swimming pool about the size of Lake Huron but a lot neater.’

Cynismen hjälper Marlowe att distansera sig ifrån det som sker och att överleva genom att förstå att det i grund och botten inte betyder någonting. Miss Gonzales är på väg att bli mördad men det finns ingen anledning att lägga sig i, det är ändå oundvikligt. Och Miss Weld?

’I could sit in the dark with her and hold hands, but for how long? In a little while she will drift off inte a haze of glamour and expensive clothes and froth and unreality and muted sex. She won’t be a real person any more. Just a voice from a sound track, a face on a screen. I’d want more than that.’

När romanen slutar har alla manér runnit av honom. Det hårdkokta fyller inte längre någon funktion, det kan inte dölja det faktum att allt är fåfängligt och att alla våra strävanden är lönlösa. Samma insikt som Roy Batty kommer till i slutet av Blade Runner: ’All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.’

So, whodunnit? Who cares. That’s not the point. There is no point. There is just a void and we got to fill it with something. A murder will do, just as good as anything else I guess.

IMG_0267

Post Scriptum

Apropå Chandler’s språk och stil. Den var högst medveten. I ett brev till redaktören för The Atlantic Monthly önskade han att korrekturläsaren, kindly, ville avstå från att korrigera de grammatiska osnyggheterna:

’By the way, would you convey my compliments to the purist who reads your proofs and tell him or her that I write in a sort of broken-down patois which is something like the way a Swiss waiter talks, and that when I split an infinitive, God damn it, I split it so it will stay split, and when I interrupt the velvety smoothness of my more or less literate syntax with a few sudden words of barroom vernacular, this is done with the eyes wide open and the mind relaxed but attentive. The method may not be perfect, but it is all I have. I think your proofreader is kindly attempting to steady me on my feet, but much as I appreciate the solicitude, I am really able to steer a fairly clear course, provided I get both sidewalks and the street between.’

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 21 maj, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: