Litteraturpristagarna

och deras böcker

Ford Madox Ford och den svåra fjärde delen

Den bästa bok som har skrivits är inte Ford Madox Fords The Good Soldier (nr 43 på Guardians lista 2003, nr 41 på 2015 års lista), det är samme författares Parade’s End. 2012 kom TV-serien med Benedict Cumberbatch och med manus av Tom Stoppard, men romanen – eller tetralogin – skrevs mellan 1924 och –28 och utspelar sig under första världskriget.

ford-madox-ford-in-uniform

 A man could need a stiff drink right about now

Överklasstoryn, ”the last Tory”, Christopher Tietjens (Cumberbatch) är gift med den notoriskt otrogna femme fatalen Sylvia (Rebecca Hall) vars barn han kanske eller kanske inte är far till, men då hon är katolik kan han inte skilja sig från henne – hur som helst skiljer sig inte en gentleman från sin fru, oavsett omständigheter, det är upp till henne att fatta ett sådant beslut – och han inleder ett förhållande med suffragetten Valentine Wannop vars mor, författaren, har skrivit den enda läsbara romanen sedan 1700-talet. Enligt Christoper har inget av värde ägt rum sedan 1700-talet. Enligt hans bror inte sedan 1600-talet. Världen de lever i – denna ruling class som är mycket mer diskret men samtidigt har mycket större politiskt inflytande än, säg, familjen Flyte i Waugh’s Brideshead Revisited – är en plats där man ordnar saker och ting:

Tietjens had been able to go to his fair, ample, saintly mother in her morning-room and say:

’Look here, mother, that fellow Macmaster! He’ll need a little money to get through the University,’ and his mother would answer:

’Yes, my dear. How much?’

Fyra delar består den av: Some Do Not …; No More Parades; A Man Could Stand Up – och The Last Post. Sista delen utspelar sig efter kriget och är den kortaste, ett slags koda som knyter ihop trådar från de föregående delarna snarare än en roman i sig själv, och samtidigt den minst tillfredsställande delen. Enligt Graham Greene ”an afterthought which he had not intended to write and later regretted having written,” och till och med mer än ett misstag: ”more than a mistake—it was a disaster … which has delayed a full critical appreciation of Parade’s End”. Den utelämnades också ur TV-versionen, av goda skäl.

Men även om den är onödig och ger svar på frågor man inte hade ställt är den inte så dålig att den förstör romanen som helhet, och den är mer välskriven än något annat man kommer läsa i år. Den bevarar den återhållna tonen från föregående delar och Ford förmedlar bättre än vad någon annan författare förmår den engelska nationalkaraktären repressed emotions och stiff upper lip. Från del 1:

’But you aren’t,’ Macmaster said with real anguish, ’going to let Sylvia behave like that.’

’I don’t know,’ Tietjens said. ’How am I to stop it? Mind you, I think Conder was quite right. Such calamities are the will of God. A gentleman accepts them. If the woman won’t divorce, he must accept them, and it gets talked about. You seem to have made it all right this time. You and, I suppose, Mrs. Satterthwaite between you. But you won’t be always there. Or I might come across another woman.

Macmaster said:

’Ah!’ and after a moment:

’What then?’

Tietjens said:

’God knows – There’s that poor little beggar to be considered. Marchant says he’s beginning to talk broad Yorkshire already.’

’Macmaster said:

’If it wasn’t for that. … That would be a solution.’

Tietjens said: ’Ah!’

Läs den. Inte minst för bilden den ger av ett samhälle som inte längre existerar och som i och med the Great War tog slut för alltid. Christopher, the Elephant, dinosaurien, the great meal-sack of a husband, representerar en utdöende art vars värderingar ständigt krockar med en mer framstegsvänlig generation – något som kommer till uttryck inte minst i äktenskapet med Sylvia. För Christopher fyller äktenskapet huvudsakligen en funktion: det oavbrutna samtalet (”You seduced a young woman in order to be able to finish your talks to her.”) Man snackar inte in sig för att kunna förföra någon, tvärtom, ”you marry to continue the conversation … intimate conversation leads to the final communion of your souls … that in effect was love”. För Sylvia, not so much.

Förbisprungen av sina yngre samtida kände sig Ford själv som en elefant, a meal-sack. Hogshead, tyckte Hemingways. Alkfågel, tyckte Ford själv.

”I helped Joseph Conrad, I helped Hemingway. I helped a dozen, a score of writers, and many of them have beaten me. I’m now an old man and I’ll die without making a name like Hemingway.” At this climax Ford began to sob. Then he began to cry.

När han dog var det, enligt Greene, ”the obscure death of a veteran – an impossibly Napoleonic veteran, say, whose immense memory spanned the period from Jena to Sedan”. Men Parade’s End är allt annat än passé. ”As modern and modernist as they come” enligt Julian Barnes. ”And now that the years have shaken down, it is Ford who makes Greene look old-fashioned, rather than the other way round.” Ah!

IMG_0249

Annonser

One comment on “Ford Madox Ford och den svåra fjärde delen

  1. Bokstund
    22 april, 2017

    Det här låter som en sån där bok jag borde läsa men som av någon anledning gått under min radar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 22 april, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: