Litteraturpristagarna

och deras böcker

Jean Baudrillard och terrorismen

I oktober 2001, en månad efter 9/11, skriver Baudrillard en essä som fortfarande till stora delar är en giltig analys av den nya terrorismen.

Det moraliska fördömandet och den heliga alliansen mot terrorismen är på samma nivå som terroristernas eget jubel över det förstörande de åstadkommit. Om det nu inte är så att väst har förstört sig självt genom att begå självmord. Vi har själva drömt om detta eftersom ingen kan undgå att drömma om en global hegemonis undergång. Detta är oacceptabelt för den västerländska moralkoden, men det är ändock ett faktum.

baudrillard-analysis-ceasefire

Cigarett och cigarett. Mer en bild, en symbolhandling. Som kommer efter bilden. Som i sig är en symbol. För en handling. Som att röka en cigarett. Om det nu är det jag gör. Om jag nu gör något.

De gjorde det, men vi önskade det – det är vår längtan efter något riktigt, en riktig händelse, men terroristerna själva har inget högre syfte. De vill bara förstöra ett system med dess egna vapen. Om det inte vore så hade 9/11 förlorat all symbolisk kraft. Om det inte vore så hade 9/11 endast varit en händelse, en slump, en godtycklig handling utförd av några fanatiker och vi hade bara behövt eliminera dem. Men detta är omöjligt eftersom det till stora delar är en symbolisk handling, vilket förklarar all retorik om att utrota ondskan. Det här handlar inte om hat mot väst bland världens utnyttjade och olyckliga – känslorna finns också hos oss. Motvilja mot en absolut makt är universell. Traditionell självmordsterrorism är den fattiges terrorism. Det här är den rikes terrorism och det som skrämmer oss är att de vill förstöra oss trots att de har alla resurser till sitt förfogande.

I väst har vi sedan upplysningen haft en skev uppfattning om gott och ont. Vi tror att det goda (upplysningsidealen) har segrat och det onda har bekämpats. Men det goda kan aldrig bekämpa det onda, och vice versa. Det goda förstärker det onda, det onda förstärker det goda: de är inte kommunicerande kärl. Den enda minskar inte när den andra ökar. Under det kalla krigets maktbalans rådde en jämvikt mellan de två sidorna. I och med kommunismens fall och liberalismens maktövertagande trodde vi att historien nått sitt slut och att vi vunnit. Men i samma ögonblick började terrorismens virus spridas, nu i form av islamistisk terror. Att det blev just islamism är en historisk tillfällighet: det hade kunnat bli något annat. Terrorismens virus kommer alltid bekämpa den hegemoniska makten som inte har någon jämbördig motståndare. Den globala omnipotensen kan bara fungera enligt sin egen logik om maktrelationer, men kan inte handskas med symboliska utmaningar eller med död eftersom den har raderat döden från sin egen kultur. Fram till nu har systemet kunnat handskas med varje kris.

Men nu har vi terrorister som använder självmordet som ett vapen mot ett system som avskaffat döden, ett system vars ideal är nolldödlighet. Ett sådant system kan inte handskas med en fiende som använder sin egen död som ett vapen. Det är inte död i realtid, utan död som symbol, som offerrit. Systemet försöker omvandla all kamp till markkrig i realtid men terroristerna ändrar reglerna, för kriget in i den symboliska sfären. De nya spelarna ändrar på reglerna bara för att förstöra spelet. De spelar inte bara orättvist genom att satsa sin egen död (det finns inget svar på detta förutom att de är ’fega’. Men den ultimata friheten är att våldföra sig på friheten (eller att ta livet av sig som Camus säger), vilket innebär att ta ansvar för sitt eget liv och sin egen död tillika andras död. Därför blir epitetet ’feg’ absurt – feg för att ha valt självmordet?), utan de har också tagit över den dominerande maktens vapen: pengar, börsspekulation, modern teknologi, media – de har assimilerat modernitetens och globaliseringens vapen utan att ändra sitt mål, vilket är att förstöra makten (det är alltså inte relevant att kalla dem ’medeltida’). De till och med använder vårt banala medelklassliv som förklädnad: studier, förortsliv – innan de aktiverar sig själva som tidsinställda bomber. Detta gör att misstankar kastas över alla individer – vem är terrorist? Varje flygplan, varje resenär, blir misstänkt.

Det finns emellertid ingen ideologi eller politik bakom detta slags terror, inte heller någon islamistisk sådan. Detta är inte terror för att förändra världen, utan för att radikalisera världen genom offer (medan systemet försöker realisera världen genom makt). Terrorism, likt virus, finns överallt. Varje dominant system bär med sig detta virus som sin skugga, redo att aktivera sig självt närsomhelst. Det går inte att isolera – det finns inbäddat i själva kulturen som försöker bekämpa det. Systemet kan stå emot varje synlig antagonist, men mot en osynlig sådan, en viral sådan, mot en automatisk återgång av sin egen makt kan systemet inte göra någonting. Terrorism är denna återgångs chockvåg.

Det här är inte en kamp mellan civilisationer, mellan Amerika och islam, eller mellan Europa och islam. Att måla upp det som en sådan är bara ett försök att skapa en synlig fiende möjlig att bekämpa. Antagonismen här är en globalisering som bekämpar sig själv. En aspekt av detta är att terrorismen tvingar oss att terrorisera oss själva, med ökade polisiära befogenheter och övervakning som svar på terroristattackerna. Vi har blivit besatta av säkerhet, en form av konstant terror. Ett konstant krigstillstånd där vi försöker skydda oss mot en osynlig fiende – the enemy within. Vi terroriserar oss själva för att kunna stå emot terroristernas terror, vi skapar en terror grundad i lag och ordning, något som närmar sig ett fundamentalt samhälle. Vi internaliserar vårt eget nederlag. Terrorismens seger består i att gränsen mellan brottet och bemötandet suddas ut. Vårt värdesystem, vår ideologiska frihet, vår fria rörelse, urholkas med mer övervakning, mer kontroll, mer och mer närmar vi oss polisstaten.

Allt slags våld och oreda arbetar nu för terroristerna. Isis kan lägga beslag på varje våldsdåd, ta på sig ansvaret för det. Varje flygkrasch kan claimas av en terrororganisation. Varje datorkrasch kan vara instigerad av en terrorgrupp. Och när något har definierats som en terrorhandling är alla medel tillåtna – en ensam förövare kan på eget bevåg köra ihjäl ett par personer med en bil och kommentarerna i media blir att landet är under attack.

Konfrontationen är så svår att nagla fast att vi återgår till de gamla välbekanta bilderna av krig och för att upprätthålla illusionen skapar vi sådana: gulfkriget, kriget i Irak och Afghanistan. Men terroristernas handlingar strävar inte efter att eliminera den andre. Det är en duell: du förödmjukade mig så jag måste förödmjuka dig. (Och förödmjukelsen ligger i att vi har skapat, och erbjudit, något som inte går att lämna tillbaka, eller betala tillbaka, eller vägra att ta emot: den globaliserade världen. Det är inte ett hat som kommer av exploatering eller fattigdom, utan av förödmjukelse. Och det enda svaret är att förödmjuka tillbaka, vilket 11 september var ett exempel på. Terroristerna gav oss något som inte kan betalas tillbaka – vi kan inte svara med samma mynt, endast med att starta nya krig, vilket innebär ett misslyckande då det inte förödmjukar terroristerna. ) Du kan inte få den andre att tappa ansiktet genom att eliminera honom. Bomber är verkningslösa.

Den nya terrorismen osäkrar förhållandet mellan verklighet och fiktion i en värld där allt annat (som TV-nyheter) förvandlats till fiktion. I fallet 9/11 lades verklighet till bilden (de rasande tornen hade setts många gånger tidigare i otaliga katastroffilmer och fantiserats om många gånger tidigare, nu hände det på riktigt) istället för att bild lades till verklighet (en filmatisering av en verklig händelse). 9/11 var en symbolisk händelse. Vi försöker i efterhand lägga mening till händelser där det inte finns någon mening. Vi kan förlåta det mesta som har mening men det här saknar mening och det är ren illusion samtidigt som media hjälper till att skapa och förstärka illusionen och symbolerna: de är del av händelsen (Isis filmar avrättningar, västmedias CCTV-kameror filmar bilar som kör in i folkmassor – bägge sprider budskapet).

Systemet har nu nått den kritiska punkt där det är sårbart för varje aggressionshandling. Väst svarar på dessa handlingar med krig, den enda metod man känner sig bekväm med. Terroristhandlingarna ger händelsen företräde framför modellen, medan kriget ger modellen företräde framför handlingen. Kriget blir en fortsättning på frånvaron av politik med andra medel.

IMG_0248

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 16 april, 2017 by in Uncategorized and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: