Litteraturpristagarna

och deras böcker

J G Ballard och tillståndet i nationen

Concrete Island från 1974 kan ses som ett slags fortsättning på Crash, vilken är både en bättre bok och en bättre bild av det allmänna medvetandet sedd genom fascinationen för bilen – något som transponerades (transporterades) till Nordamerika med Cronenbergs filmatisering 1996.

e359a74423fea090c7b10b5bbba118a1.jpg

Nu fick jag en släng av ennui igen

Där The Atrocity Exhibition målade upp ett mentalt tillstånd i korta tablåer behöll Crash känslan i en mer sammanhängande historia. I Concrete Island har narrativet tagit över på bekostnad av analysen (som finns där men hela tiden i bakgrunden). Nu blir karaktärerna viktiga, vilket är psykoanalysens fel: den personliga bakgrundens primat där allt tolkas i ljuset av en persons historia (sci-fi är den enda genre som, fortfarande, något så när lyckas hålla fokus på samhällsanalysen och inte på karaktärernas personlighet förstådd genom deras erfarenheter). Robert Maitlands person hamnar i fokus på ett sätt som är irrelevant. Uteliggaren Proctors historia och förklaringen till varför han är som han är – samma sak med Jane – bidrar inte med någonting, skymmer snarare än belyser det romanen påstår sig förklara.

Historian, bokens plot, är inte trovärdig. Personlighetsskildringarna är överdrivna – om det aldrig varit Ballards starka sida har det inte gjort någonting när karaktärerna var just karaktärer, symboler, men när de ska driva historien framåt av egen kraft fungerar det inte. Crash liksom The Atrocity Exhibition är mästerverk, men Concrete Island är ett misslyckande och inte ens ett särskilt intressant sådant.

Maitland är inte envar. Han representerar inget och ingen utöver sig själv, vilket är gott och väl i en historia som inte utger sig för att berätta något annat än sin egen historia, men Ballard är ute efter att förklara vår samtid och vår vantrivsel i kulturen (den moderna arkitekturens ennui) och som sådan är boken både meningslös och ett misslyckande. Den är inte en ”allegory of modern life” som Daily Telegraph (Daily Torygraph) påstår. Och det stämmer inte att ”the morality of his brilliantly original fable is plain” som Sunday Times hävdar. Han har kokat ihop en fantasi, en Robinson Crusoe-historia som aldrig hade kunnat äga rum idag, i mobiltelefonernas tid (vilket gör den än mer meningslös för oss), men inte ens på 70-talet. En idé han fick när han såg traffic islands i Frankrike och, som han själv säger, var för bra för att inte använda. Men denne moderne Robinson, fånge under psykoanalysens tvingande berättarstrukturer, är inte ens psykologiskt trovärdig och Ballard lyckas varken beskriva ett samhällstillstånd eller berätta en bra historia.

IMG_0200

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 14 april, 2017 by in Uncategorized and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: