Litteraturpristagarna

och deras böcker

John Webster och den otacksamma publiken

The White Devil (eller Divel som det blev med tidens kreativa stavning) uruppfördes 1612 to no great acclaim. Enligt Webster själv var det publikens fel. Pjäsen är alldeles utmärkt om han får säga det själv (vilket han gjorde), men åskådarna … och inte bara de. Årstiden var fel (vinter, alltså) och teatern (Shakespeare’s Globe, taklös och oupplyst). Och så publiken då. Osofistikerade, föredrog främlingsfientliga historiepjäser, blodiga tragedier och spring-i-dörrar-farser. Den typ av publik som inte vill ha bra pjäser utan nya pjäser. Enkla pjäser. Där man slipper tänka själv. Värsta sorten.

När dramat publicerades kom det med ett förord där Webster försvarade sin text och lade all skuld på eventuella missförstånd hos åskådarna. Skälet till att den inte gick hem hos publiken sist det begav sig berodde på följande:

… only since it was acted, in so dull a time of winter, presented in so open and black a theatre, that it wanted (that which is the only grace and setting out of a tragedy) a full and understanding auditory: and that since that time I have noted, most of the people that come to that playhouse, resemble those ignorant asses (who visiting stationers’ shops, their use is not to inquire for good books, but new books)

If it be objected that this is no true dramatic poem, I shall easily confess it … willingly, and not ignorantly, in this kind have I faulted: for should a man present to such an auditory, the most sententious tragedy that ever was written, observing all the critical laws, as height of style, and gravity of person; enrich it with the sententious Chorus, and as it were lifen death, in the passionate and weighty Nuntius: yet after all this divine rapture, O dura messorum ilia (’O strong stomachs of harvesters’), the breath that comes from the uncapable multitude is able to poison it, and ere it be acted, let the author resolve to fix to every scene, this of Horace,

Haec hodie porcis comedenda relinques (’what you leave will go to feed the pigs today’).

NPG D27226; Sir John Webster, Bt by Theodor Matham, after  Cornelius Johnson

Grisar. Det är vad ni är.

Pärlor för svin, det är vad det är. Mer än ni förtjänar. Sedan fortsätter han att klaga på de som klagar över att han inte skriver fort nog (ja ja, jag skriver inte med en gåspenna bevingad med två fjädrar men så skriver jag också för evigheten). Slutligen slänger han lite förstrött beröm över sina samtida författarkollegor: Masters Chapman, Johnson, Beaumont, Fletcher och sist (men för all del inte minst) ”the right happy and copious industry of Master Shakespeare, Master Dekker, and Master Heywood”. Damning with faint praise. Här sätter vi Master Will bredvid ett par lesser names och vad kan vi säga annat än att han är produktiv. Det är väl alltid något.

Men han har rätt i att The Globe inte är den bästa scenen för ett Websterdrama: pjäsen går i skrivande stund på Sam Wanamaker’s Playhouse, en jakobinsk inomhusteater, mindre i omfång och belyst med levande ljus, just den miljö som gör 1600-talets hämnddramer rättvisa. För det är inte storyn som står i centrum. Den är lika rörig och lika ointressant som i en Chandlerdeckare. När The Big Sleep skulle filmas skickade manusförfattarna (inklusive William Faulkner) ett telegram till författaren och frågade vad det egentligen är som händer i boken. Vem dödade t.ex. Owen Taylor? ”They sent me a wire,” skrev Chandler senare. ”Asking me, and dammit I didn’t know either!” Men vem bryr sig om vem som dödade vem, det är inte det som är poängen.

Att reda ut vad som händer i The White Devil skulle kräva ett flödesschema – vem är gift med vem, vem vänstrar med vem, konspirerar med vem att döda vem och skämma ut vem och landsförvisa vem samtidigt som någon (vem?) klär ut sig för att lura vem? att det i själva verket är någon annan som är ute efter att … men vänta nu, var inte hon gift med honom? (Bläddrar tillbaka till Dramatis Personae.) Nehej, syster. Men då är ju han hennes bror? Har jag blandat ihop Monticelso med Marcello sedan akt tre? Vem var det då som blev påve? Var inte Francisco kardinal? Duke? Jag sympatiserar med Globepubliken som behövde utsättas för det här mitt i vintern utan naturligt eller något annat slags ljus heller. Stämningen är allt, och en trång lokal + vaxljus är vad pjäsen behöver. Alla dör i slutet, det är egentligen det enda man behöver veta, och den klaustrofobiska känslan när snaran (-orna) dras åt, det som gör att rummet känns mindre och mindre är vad som gör dramat. Dammit.

IMG_0196

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 2 april, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: