Litteraturpristagarna

och deras böcker

Jeanette Winterson och den dåliga recensionen

The Independent recenserar Jeanette Wintersons kärleksroman Written on the Body den 12 september 1992 och gillar inte vad de ser. De har problem med Wintersons tes att ”the measure of love is loss”. Men om man nu inte håller med om detta? frågar de. Och? Kan man inte uppskatta romanen då? Dessutom gör boken hela tiden något annat än den påstår sig göra, säger de. Som att dölja huvudpersonens könstillhörighet samtidigt som hen inte kan vara något annat än kvinna pga hennes manshat. Men hennes gender är inte särskilt väl dolt, och det förekommer inte något uppenbart manshat, och även om det hade gjort det hade det inte nödvändigtvis inneburit att protagonisten var kvinna. Det ska bli intressant, skriver de, att se hur översättare till latinska språk handskas med detta. Nej.

0f357fb5eaac67572c25f35190411401

Narcissist? Moi?

Så fortsätter det: hennes kärlek till Louise kan inte vara särskilt innerlig då denna L inte ges någon vidare fyllig beskrivning utan snarare målas med hjälp av populärkulturella referenser. De har till och med problem med metaforerna. Huvudpersonen jämför sig med de tidigaste helgonen, ”setting out in a coracle, embarking on a perilous journey for the sake of love … Yet the image works only if you take it on its own terms, if you accept that it was love of God which motivated the early evangelists and not less elevated sentiments – fanaticism, bigotry, obsession.” Ja. Och varför skulle man inte acceptera författarens tolkning då det är denna som ligger till grund för själva metaforen? Varför ska man som en annan Dick Harrisson påpeka att nu var de faktiskt inte så helgonlika som man kan tro, man får inte glömma att de osv, osv, osv. Men det är väl knappast poängen med metaforer. Det är som att gnälla över Evert Taubes (min älskling du är som en) rosmetafor, för nu har ju rosor också törnen, och dessutom vissnar de, för att inte tala om hur dyra de är, och vem vill egentligen ha en massa rosor som måste vattnas och skötas om och så får man bara dåligt samvete när man kastar dem. What is your problem? ”This is another example of the way in which the novel undercuts itself, exposing feelings quite different from those it ostensibly describes.” Nej, det är det inte. Det är du som läser romanen som fan läser bibeln. Även om romanen gör detta, så gör den inte detta i det exempel du just plockat upp.

Beskrivningen av Louise, fortsätter recensenten, är så tunn att den blir en krok på vilken berättaren kan hänga sitt eget narcissistiska självutforskande. Återigen, och? Om berättaren är narcissist, vad är problemet med det? Din hang-up, att romanen gör något annat än den säger sig göra: har det slagit dig att det är ett litterärt grepp som går hand i hand med att berättaren är just narcissist och inte kan se sin egen skuld i varför det gick som det gick? Inte det nej.

Så kommer ett avsnitt i boken där känslorna inför L’s cancer beskrivs med hjälp av medicinska termer, ett steg tillbaka som ger perspektiv och undviker smetig sentamentalitet. Och vad tycker vår recensent om det? ”It is an anatomy lesson in which the narrator invades Louise’s helpless leukaemic body, exploring her cavities like a surgeon and speculating on the ravaging effects of the disease … This violent language speaks not of love but of rage and jealousy.” Bara om man väntar sig Barbara Cartland och blir besviken när man finner riktig litteratur. Den sista scenen, när Louise återvänder, och som utelämnar all gråtmildhet vilket gör återseendet desto starkare kritiseras för att det ”is expressed in a disturbing image – ‘paler, thinner, but her hair still mane-wide and the colour of blood’ – which emphasises her vulnerability and the hovering presence of death.” Ja, men nu har hon ju cancer. Vem skulle ha stått i dörren. Sandra Bullock?

Läs romanen. Läs inte recensenten som för övrigt är deckarförfattare (say no more) och som sist lät höra om sig när hon 2009 skrev en artikel där hon beklagade sig över all kritik parlamentsledamöterna måste utstå, något som mest påminner om allmänt sanktionerad mobbning. Bakgrunden är den utgiftsskandal som briserat när det uppdagades att allehanda MP’s använt allmänna medel för att renovera sina hus, bygga vallgravar, bygga ankhus, plocka ut £400 i månaden för matkostnader utöver den ordinarie lönen m.m. Att hon själv var ihop med en MP som senare hamnade i fängelse pga deltagande i sagda skandal är förstås beside the point. Nuff said.

IMG_0197

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 1 april, 2017 by in Uncategorized and tagged , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: