Litteraturpristagarna

och deras böcker

Markus Gabriel och oändligheten

Poängen med Varför världen inte finns är huvudsakligen att visa varför (natur)vetenskapens anspråk på att kunna förklara allt som behöver förklaras är övermaga och helt enkelt absurt. Markus Gabriel, tysk filosofiprofessor och wunderkind (professor vid 29) är anhängare av något som kallas nyrealism och han går här till storms mot såväl materialism som metafysik och postmodernism. Världen är inte en skenbild, inte helt och hållet relativ, men heller inte helt och hållet fysisk. Den är, men den är aldrig en och densamma. Fast egentligen är den inte alls.

Världen, eller ”världen” kan inte finnas om man med ”att finnas” menar att existera i världen (”världen” ska då förstås som allt som finns). Men eftersom världen inte kan finnas i världen, så kan världen inte finnas. Quod erat demonstrandum. Fast är inte det här rent sofisteri, en lek med ord? Till en början, och rätt långt in i boken har man den känslan. Han är omständlig, M. Gabriel, han verkar säga emot sig själv på punkt efter punkt, men om man läser honom till slut klarnar bilden.

71-77912625--markus-gabriel--15-12-2014-15-05-09-505-

Vi tar det en gång till. Enhörningar finns. Och de är ungefär såhär stora.

Poängen är att det inte går att tala om en helhet utan att ställa sig utanför den. Vi säger att världen är oändlig, men genom att ge den ett namn har vi skapat en bild av något ändligt. Genom att tala om vad som finns i världen har vi redan förutsatt att det finns något utanför världen – vilket det inte kan göra om världen är allt som finns. Men allt som finns måste uppfattas mot bakgrund av något annat. Ingen entitet kan uppfattas (och förmodligen inte heller existera) utan att sättas i relation till något annat och ”världen” är endast en bild, en metafor för alltet, men precis som ögat inte kan se ögat kan världen inte uppfattas i världen.

Gabriel inför istället begreppet meningsfält. Istället för att definiera existens som förekomst i en värld (vilket omedelbart diskvalificerar världen som begrepp) förklarar han existensen som framträdande i ett meningsfält. Häri ligger också förklaringen till varför Stephen Hawkings yttrande om att filosofin inte längre behövs för att (natur)vetenskapen, och mer exakt fysiken, numer kan förklara allt som behöver förklaras, är så absurt (Hawkings avfärdas också som intellektuellt överskattad): vad fysiken sysslar med är universums meningsfält, men det är bara ett bland ett oändligt antal sådana fält. Städning av min lägenhet är ett annat meningsfält, lyriktolkning är ett tredje. Stephen Hawking och fysiken är till föga hjälp om jag vill sätta Viktor Rydbergs Tomten i relation till sin tids politiska strömningar, eller om jag vill få svar på frågan om vad jag ska äta till lunch idag. Fysiken kan alltså inte svara på allt. Och universum innehåller inte allt. Universum innehåller t.ex. inga stolar.

Men vänta nu, är ens första tanke, universum innehåller väl allt? Nej, säger Gabriel, det är ett tankefel. Den som studerar universum sysslar med stjärnor och planeter, solsystem, galaxer och svarta hål. Aldrig kommer Hubble-teleskopet visa oss en bild på en stol då stolar inte existerar i universums meningsfält. Stolar förekommer i en mängd andra meningsfält, som möbeldesign, inredning, återvinningscentraler, osv. Fråga en astrofysiker om hur man bäst bör designa en stol, och om svaret blir att det är inte mitt bord (no pun intended) så har du svaret där: universum befattar sig inte med, innehåller inga stolar.

Tankefelet att tro att universum innehåller allt leder oss också till att förväxla universum med världen. Men universum finns, onekligen, medan världen inte finns. Allt annat finns däremot. Häxor t.ex. finns i allra högsta grad. Inte i meningsfältet ”levande varelser”, men i meningsfälten ”fördomar hos inkvisitorer och andra häxbrännare”, ”fantasylitteratur”, ”folktro”, m.m. Precis som Musse Pigg finns. Inte som levande varelse, men som seriefigur, som kassako för Disneykoncernen, som samlarobjekt för Lasse Åberg … På samma sätt finns enhörningar, osv, osv. Det visar sig snart att meningsfälten är oändliga, att somliga går in i varandra i högre eller mindre grad och att nya ständigt uppstår.

Gabriel avfärdar som sagt postmodernismens föreställning att det finns dolda lager av budskap bakom allt, en föreställning som gärna låter låna sig åt konspirationsteorier, och hävdar istället att allt som finns finns. Det handlar bara om att utreda i vilket avseende det finns, och i vilket meningsfält. Han avfärdar också den kantianska föreställningen att alla upplevelser är relativa eftersom vi alla uppfattar verkligheten olika, genom våra personliga färgade glasögon (= våra sinnen + våra erfarenheter). Denna tanke förutsätter att det finns en objektiv värld som vi inte är del av och som vi enbart betraktar. Men vi är en del av verkligheten och det finns ingen verklighet bortom våra upplevelser av den, det finns inget ting i sig: min upplevelse är en ofrånkomlig del av verkligheten. Det går inte att räkna bort människan ur ekvationen; vi finns och det är ett faktum.

Nu riskerar Gabriel dock att låta smått postmodernistisk själv när han lyfter fram allehanda populärkulturella fenomen, huvudsakligen TV-serier, som utmärkta illustrationer, mer träffande än någon vetenskaplig avhandling, av hur vår verklighet är beskaffad, och i förbifarten råkar påstå att det inte är någon tillfällighet att namnet på serien Seinfeld har stora likheter med det tyska ordet för just meningsfält, Sinnfeld. Fast jo, det är en tillfällighet. Eftersom den har tagit sitt namn av komikern Seinfeld vars riktiga namn är just Seinfeld. Att antyda mönster, synkroniciteter som inte är några tillfälligheter, är något man hade kunnat vänta sig av undergraduate students och inte av professorn själv.

Men det är skönhetsfläckar. Boken är läsvärd, inte minst för att någon äntligen plockar ned Hawking från sin piedestal som allvetande orakel som ska uttala sig om allt från den fria viljan till brexit. Bliv vid din läst, är rådet, och lägg dig inte i sånt du inte vet något om:

”Filosofin har sedan länge (åtminstone sedan Platon och Aristoteles) skilt mellan universum i bemärkelse av fysikens föremålsområde och det som vi moderna människor kallar ’världen’. Och vi vet redan att universum är en ontologisk provins, vilket inte har gått upp för Hawking eftersom allt som omger honom (som fysiker) blir till fysik.”

IMG_0188

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 25 mars, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: