Litteraturpristagarna

och deras böcker

China Miéville och de misslyckade novellerna

Det här är en sån författare som alla beundrar. Det går inte att hitta en kritiker som inte älskar honom. ”Fearsomely intelligent”, ”One of our most important writers”, ”Overflowing with new visions”, ”Brilliant”, ”The master of the New Weird”, ”An incomparable visionary imagination”, and on, and on, and on. Så det är klart man blir besviken.

China-Mievilles-Embassyto-007

Who you calling uncanny?

28 noveller av olika längd och olika slag. Somligt är bra, som de korta berättelserna på bara ett par sidor. Eller de är inga berättelser, snarare beskrivningar av tillstånd. Och just att de inte berättar en historia passar Miéville bäst: titelnovellen ”Three Moments of an Explosion” beskriver en rivning av ett höghus ur tre perspektiv. 1) Det korporativa – dammet bildar en logga. 2) Extreme squatting – en ny form av MDMA fryser tiden vilket gör det möjligt för urban explorers att utforska byggnaden i själva explosionsögonblicket. 3) Efterverkningarna – minnet av explosionen själv, its ghost, hemsöker gatorna där byggnaderna en gång stått. Präster kallas in. Exorcism. Till slut lägger sig explosionen, out of pity, rather than because it must. Eller ”Syllabus” som beskriver studieplanen för en kurs i ethical chronotourism. Bänkar – vad kommer de ursprungligen visa sig vara? Varför trodde man så länge att trafikkoner var flyktingar från ett framtida krig? Kan träd återhämta sig? Examinationen utgörs antingen av en uppsats vars ämne godkänts i samråd med din AI eller genom en performativ trans.

Eller ”Rules” som kombinerar reglerna för ett kronologiskt spel (a horizontal line, call it Time, cut the chronology with vertical strokes in several colours, play can be interrupted at any time by any player who declares ’Final Thing’) med bilden av det första och sista barnet som nånsin härmade ett flygplan. Det måste ha funnits ett första. Det måste komma ett sista. Eller ”A Second Slice Manifesto” som beskriver en ny konstart: ta ett befintligt konstverk (här kallat kadaver), snitta upp det med kniv i olika formationer, se vad som uppenbarar sig: en skalbagge bakom stolsbenet i van Goghs ”Stol”; barn som hukar bakom dörrar i viktorianska målningar; något som svävar under molnen i Grimshaws nattlandskap; och i grenverket i Renoirs ”Paraplyerna”, något som undandrar sig avkodning: ”There is something living but not animal, something watching us from the tree.” Eller ”Four Final Orpheuses”, fyra fantasier om vad som kan ha rört sig i Orfeus huvud när han vände sig om och tittade på Eurydike fast han inte fick. 1: Men nu är jag ju i en tunnel, varken inne eller ute, det är inte rättvist! Äh, det ordnar sig säkert. 2: Orfeus är så rädd för att träda tillbaka in i ljuset att Eurydikes uppmuntrande leende är viktigare än att faktiskt få henne tillbaka. 3: Orfeus kan inte riktigt komma ihåg vad det egentligen var han inte fick göra, så han vänder sig om för att fråga Eurydike … 4: Orfeus har aldrig kunnat förlåta och det här är den slutgiltiga hämnden. He hisses, spins around, stares in hate and triumph at Eurydice’s shocked and receding face.

En samling med enbart sådana här skisser hade kunnat utgöra en mästerlig samling. De är helt fantastiska. Men de utgör bara en liten del av boken; det övriga är just berättelser, alla skrivna i olika stil, oftast som pastischer på genrelitteratur, men alla följer de samma mönster: information ska inte avslöjas förrän det är absolut nödvändigt, för att skapa något slags spänning (men skapar mest irritation); en förskjutning i tillvaron ska skapa en känsla av un-heimlichkeit eller uncanniness, lämpligt svenskt begrepp saknas (och det här är horror stories snarare än sci-fi, vilket den marknadsförs som); och den twist, eller det avslöjande som hela historien har lagt grunden för, som författaren har byggt på i 30 sidor – den kommer aldrig. Historien bleknar bort i ett ingenting. Och det är inget misstag, det är ett manér. Nu uppskattar jag i och för sig romaner utan slut (se Platonov), men noveller som laddar för en klimax som sedan aldrig kommer, det är bara irriterande.

Han kan skriva, han har idéer, han kan skapa stämningar, han kan måla fantastiska tablåer, men han kan inte komponera fungerande noveller. Vilket är en brist när det är just en novellsamling man ger ut. Men ”Second Slice Manifesto” … den allena är nästan värd pengarna.

IMG_0187

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 16 mars, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: