Litteraturpristagarna

och deras böcker

David Frayne och arbetsvägran

Imre Kertész figurerar inte i David Fraynes The Refusal of Work, men kunde ha gjort det. Från Galärdagbok:

Men vad för slags dygd är arbete egentligen? En träldygd. Hur har det i modern tid – omärkligt – kunnat förvandlas till ideologi, till moral, man kan djärvt säga: till gud? … Arbete som erövring, som dynamik, som livsform, ja, som livsåskådning – som motsats till ett iakttagande och kontemplativt liv. Arbetet betraktar kontemplationen och livets högre formspel, det aristokratiska, som onyttigt, som parasitärt … Den teknisk-vetenskapliga utvecklingen kom till stånd tack vare arbetet; men om det inte finns teknisk-vetenskaplig utveckling, då uteblir folkökningen, och om folkökningen uteblir, då finns det inget behov av teknisk-vetenskapligt utveckling. Det är hur som helst ett faktum att arbetet vid det här laget har förhärjat allt och rättfärdigat allt (Auschwitz och Sibirien, för att nämna de extrema exemplen): Arbetet är den enda fungerande och verksamma guden, som mänskligheten dyrkar, i hemlighet eller ohöljt, som en ny Molok, och som radikalt genomsyrar dess moraliska liv; arbetets moral har trängt undan all annan moral – ja, även arbetets etik –, det är helt an und für sich. Men den automatism som utvecklas ur arbetet kommer i en nära framtid att begåva samhället med en sysslolös – alltså gudlös – massa. För att kunna fortsätta sitt religiösa liv kommer den då att gripa sig an med ett metodiskt förstörelseverk – ty när allt kommer omkring är också förstörelse ett arbete, om man bara finner den arbetsmoral som passar till det. Sänkningen av den mänskliga nivån började ovedersägligen med arbetsgudens seger, med dess upphöjelse till allmän moral.

dt170224Att arbetet har blivit vår nya religion konstaterade redan Max Weber 1904. Det protestantiska arvet, att arbeta i sitt anletes svett är vår plikt och ett tecken på nåd – kombinera detta med kalvinismens föreställning att endast ett fåtal är utvalda att få komma in i himmelriket. Vilka dessa är vet vi inte men ett tecken på att man är en av de få kan vara att man besitter goda förutsättningar för och en god vilja att arbeta. Så bäst att förekomma ödet och slita hårt från morgon till kväll för att förbättra sina odds. Detta har levt kvar i vår sekulariserade tid och arbetet har upphöjts till något gott i sig självt. Vi arbetar inte för att det finns ett arbete att utföra; vi arbetar för att det är rätt att arbeta. (Därav den absurda formuleringen jobbskapande åtgärder: om det inte finns tillräckligt mycket arbete för att hålla alla sysselsatta måste vi skapa fler jobb. Det är jobbet i sig, inte poängen med det, som är poängen.)

s200_david.frayne

Ok, I’m off to work

När arbetet är religion är den som inte arbetar per definition omoralisk – av egen förskyllan eller ej. Det ligger i sakens natur att det alltid är bättre att arbeta än att inte arbeta. Vad arbetet faktiskt tillför (eller inte tillför) samhället, mänskligheten, individen är beside the point. Att stapla varor på en hylla i ett snabbköp – det må vara 25 olika sorters schampo eller 17 olika sorters pastasås – är bättre än att måla tavlor. Men endast om staplandet av varor är avlönat och målandet inte är det. Om du däremot staplar varor gratis i en matbank är det mindre värt än att måla tavlor på kommission, t.ex. som illustratör för en tidskrift. Det är inte vad du gör som spelar någon roll, det är huruvida du får betalt för det eller inte.

Det finns ingen naturnödvändighet att koppla människovärdet, den sociala statusen eller ens inkomsten till arbete. Och i ett överflödssamhälle där det inte råder någon brist på produktionsvaror men det samtidigt råder arbetslöshet – och där en omfördelningspolitik skulle kunna sätta fler i arbete samtidigt som man sänker arbetstiden för samtliga, och det utan att behöva göra avkall på den materiella standarden i någon högre utsträckning (förutom att vissa VD-bonusar o dyl skulle behöva sänkas) – är det inget annat än ren absurdism att hålla fast vid en förindustrialistisk religiös syn på arbetet. Arbetet, i sin roll som religion, tar över allt. Fritiden definieras av arbetet, genom att den reduceras till återhämtning. Den arbetslöse tvingas in i åtgärdsprogram som många gånger är mer ansträngande än vad ett reguljärt arbete hade varit, med oftast ohemula krav på att prestera på jobbsökarfronten för att inte riskera sitt understöd. Den sjukskrivne får betala både nu och sedan, efter pensionen, med lägre inkomst. Den (den av de få) som helt sonika slutar jobba, eller åtminstone kraftigt går ned i arbetstid, får utstå omgivningens oförståelse, misstänksamhet, hån. Man har blivit en avfälling, en shirker, en skiver, en arbetsskygg jävel, en som inte vill dra sitt strå till stacken – men aldrig frågar man sig varför den som staplar 25 sorters schampo på en hylla drar ett större strå till samhällsstacken än den som målar tavlor.

dt170409

Of course there is a humanitarian side of the shorter day and the shorter week, but dwelling on that subject is likely to get one in trouble, for then leisure may be put before work rather than after work – where it belongs. (Henry Ford)

Som en introduktion till detta är Fraynes bok utmärkt. Den är översiktlig. Den bygger delvis på ett ganska litet intervjuunderlag. Den största missen är att den inte alls tar upp klassaspekten (den nämner inte det faktum att den moraliska hammaren slår så mycket hårdare mot den som säger upp sig för att ägna sig åt sin konst och lever på existensminimum än mot den som har pengar och framlever sitt liv på ett gods någonstans och fördriver sin tid med rävjakt och konjaksprovning (vad vet jag vad man håller på med). Av någon anledning är det den förre och inte den senare som är arbetsskygg). Men den är ändå, som man säger, essential reading om man någon gång har tänkt tanken, framemot fem en tisdagseftermiddag, att det här kan inte vara meningen med livet.

Normal is getting dressed in clothes that you buy for work, driving through traffic in a car that you are still paying for, in order to get to a job that you need so you can pay for the clothes, car and house you leave empty all day in order to afford to live in it. (Ellen Goodman)

IMG_0186

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 10 mars, 2017 by in Uncategorized and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: