Litteraturpristagarna

och deras böcker

Andrej Platonov och den oavslutade romanen

Lyckliga Moskva hittades bland Andrej Platonovs efterlämnade papper, en kort roman utan slut. Den utspelar sig i Moskva i början av 30-talet och har som huvudperson (en av dem) en kvinna som också heter Moskva. Det är väl hon som är lycklig, på sätt och vis, fast hon blir rätt bitter vad det lider. Kanske är det staden ändå som är lycklig – eller hade kunnat bli om utopin hade fått blomma ut och inte gått under av sina egna ideal. Ideologierna ifrågasätts inte men deras absurda konsekvenser redovisas, vilket inte föll Stalin i smaken, och är säkert en anledning till att boken lämnades oavslutad. Men skälen till att den bara finns i ofärdigt skick spelar inte så stor roll – och det finns ingen anledning att sörja det slut som aldrig skrevs.

andrei_platonov

Är det slut snart?

Platonov har kallats en författare som överträffar Sozjenitsyn, Sjolochov och Pasternak, en jämbördig med Dostojevskij, Kafka och Beckett. Nja (eller ok då, vad gäller Sjolochov), men jämförelsen med Kafka är inte helt tokig. Kombinationen av det vardagliga och absurda, frånvaron av struktur och avsaknaden av behov av just ett slut på historien. Kafkas oavslutade texter är inte sämre för att de inte kommer i mål. Och hur mycket bättre hade inte Processen blivit om avrättningen i slutet bara hade strukits?

Méga biblíon méga kakón, säger Kallimachus: en stor bok är ett stort ont, och Lyckliga Moskva är inte längre än en 150 sidor. I pocketutgåvan är den instoppad mellan Grundgropen och Dzjan, vilket gör att känslan för hur lång eller hur (o)avslutad den är inte blir lika tydlig. Boken som artefakt skapar illusionen av en början och ett slut – fler romaner borde skrivas på pappersrulle eller något annat system där man kan frigöra sig från sidans begränsningar och från pärmarnas inlåsning. Det är en sak att dramat mycket väl kan må bra av att följa tidens, rummets och handlingens enhet, men romanen – och alldeles särskilt om den ska försöka återskapa något slags liv – borde frigöra sig från sådana begränsningar. Ett längre tidsskede än ett par timmar bryter genast sönder alla upprättade strukturer och den berättelse som försöker återupprätta dessa blir per definition konstruerad. Eposets flöde, som härstammar ur den muntliga berättelsen, borde oftare stå som modell för prosan. Början, mitt och slut kan vara gott nog åt deckare, men inte för den författare som har något större ambitioner än så. Ingen TV-serie av längre snitt har ju lyckats få till ett bra slut – alla blir missnöjda (se Sopranos, Mad Men, Seinfeld, Lost …). Mycket bättre då att stryka sista meningen, sista kapitlet, sista avsnittet.

img_0183

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 3 mars, 2017 by in Uncategorized and tagged , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: