Litteraturpristagarna

och deras böcker

Anna Smaill och minnet

The Chimes. Först och främst var den inte särskilt bra, Man Booker Prize-nomineringen till trots. Lite His Dark Materials, lite The Matrix, lite Oliver Twist, lite obestämd efter-katastrofen-tillbaka-till-medeltiden-fiction. Lite för långsam och reflekterande för att vara typisk YA, lite för pueril för att vara en vuxenroman. Och en helt oannonserad fan fiction-twist där de två huvudpersonerna, utan föregående annonsering, hoppar i säng med varandra: ”’Lucien,’ I tell him, and kiss him. [’Tell’ him?] ’Simon,’ he says at last.” Efter det tappar författaren, precis som läsaren, intresset och vill bara få slut på eländet.

anna_smaill_reads_an_extract_from_her_novel_the_ch_554f3d0ab4

Vänta, säg inget, jag har det på tungan

Men det är minnet det handlar om. Efter Allbreaking (som inte närmare förklaras), som i själva verket instigerades av The Order (av skäl som inte närmare redogörs för) raderas människans förmåga att bevara minnen med hjälp av The Chimes, en daglig musikövning (vars mekanismer aldrig utreds), spelad från The Order’s Citadel av musiker/zenmunkar som tack vare sin långa träning kan utstå den musik som på avstånd gör vanliga människor till amnesiker och på nära håll sliter hål i deras trumhinnor och steker deras hjärnor. Hur detta skulle gå till anses inte heller behöva förklaras. Och en utvald, Simon, som med hjälp av sin ledsagare, den blinde (!) Lucien krossar citadellet och störtar orden och återställer ordningen, i en upplösning som inte anses behöva ta mer än en 60 sidor ungefär.

Men minnet, var det ju. Närminnet räcker inte längre än en två, tre dagar efter Allbreaking. Folk vet vilka de är och vad deras sysselsättning är, men var de kommer ifrån, hur de hamnade just här och vad som hände förra veckan – det är lost i dimmornas töcken. Det måste väl påminna om hur katter och hundar upplever tiden, som ett ständigt nu, där igår och imorgon antagligen är som idag och en händelse kan trigga en minnesrespons, men huvudsakligen lever man i nuet (vilket förstås inte är ett ideal utan innebär att vara dömd till ett själlöst, vegeterande tillstånd där man inte gör annat än överlever). Här antyds att The Order skulle ha förskrivit sig till ett högre syfte där individen är oviktig, där de själva lever i ljudisolerade rum opåverkade av The Chimes, men där det är av högsta vikt att befolkningen inte får veta sanningen, där det var nödvändigt att krossa allt glas och metall (no, me neither) och införa ett feodalsamhälle där alla har glömt bort hur man gör när man läser (nej, det förklaras inte heller) och där de själva kan leva ut sin asketiska tillvaro instängda i sitt palats i Oxford. Författaren själv verkar ha glömt bort, om hon någonsin vetat, vad poängen med det här egentligen ska vara.

Det är inte bra, och det värsta av allt är att det med största säkerhet kommer en uppföljare.

img_0181

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 25 februari, 2017 by in Uncategorized and tagged , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: