Litteraturpristagarna

och deras böcker

Stig Larsson och realismen

Som ett brott mot 60-talets litterära experiment och 70-talets romansviter (Delblanc, Ekman, Lidman) inledde Stig Larsson 80-talets postmodernism med Autisterna som kom ut 1979. Eller så har det sagts. Det han skriver, har det också sagts, är något slags hyperrealism som inte lägger större vikt vid någon enskild del än någon annan.

Det känns inte så nytt eller revolutionerande idag som det gjorde då – av förklarliga skäl – men också för att det påminner om 30- och 40-talens existentialister: Camus och Sartre, och varför inte Stig Dagerman, men också deras föregångare och förebild, Kafka.

2582078_1200_890

För mig är du bara en man i en volkswagenbuss

Sexton kapitel och en prolog. Förmodligen 16 olika personer. I olika europeiska städer under olika år, mellan 1950- och 70-talet. En kväll framför TV:n, några dagar i tysk isoleringscell, i en gruvarbetarbarack, i en lånad lägenhet i Bryssel, under ett samtal med Breznjev i Moskva, som familjefar i Sandviken, eller avskärmad från allt och alla maniskt onanerande och utan att kunna sova: allt registreras utan att några märkbara känslor ligger som filter mellan det som händer och det som förmedlas. Så är de också autister:

”Tidig morgon, jag gick ut, sol, sol, alltid sol, gick längre än vanligt, förbi speceriaffären, bortanför de turkosa hyreshusen, passerade dammen som jag en gång pissat i, satte mig under ett träd, en pil eller en ek eller en ceder, tände en cigarett, den första cigaretten på länge, jag hade helt enkelt glömt att röka, så trött hade jag varit … Här, så långt bort från min säng, var jag nästan handlingsförlamad, skulle en polispiket ha passerat skulle jag utan motstånd ha låtit mig bäras in i den, jag kunde inte uppamma en känsla längre, och det var bara en tidsfråga innan tankarna försvann, innan jag var en automat som man kunde trycka på magen för att den skulle räcka ut tungan.”

Men är realismen något annat än en fiktion i sig, går det att beskriva något alls utan att låta det passera genom ett filter, i det här fallet det känslodöda? Naturligtvis inte. Om något är det väl en kritisk realism som tar den objektiva verkligheten för given men försöker minska risken att blanda ihop intrycket av objekten med objekten genom att ge intrycken så liten betydelse som möjligt. Men i en roman finns alltid risken att det i sig blir ett stilgrepp som ställer sig i vägen för det som ska beskrivas, vilket det gör här (och inget fel i det). Är det istället en postmodernism? Kravet på kontextualitet och icke-objektivitet, kan det förenas med Stig Larssons moral? Den moral han själv beskriver som ”[E]tt försvar för integritet och mänsklig värdighet som man inte bara finner i de av mina texter som explicit gestaltar de moraliska systemens upplösning, utan också, det vill jag säga, mitt liv som människa”. Det är knappast en postmodernistisk programförklaring. Och det är väl egentligen rätt onödigt att försöka etikettera. Det gjorde man så gärna när boken kom ut.

”Vi följer en man” säger baksidestexten (flera män skulle jag vilja påstå), ”en man utan moral och karaktär”. Så enkelt kan det knappast vara. Ett beskrivning av ett tillstånd säger man ibland. Och det här känns som ett tillstånd som är, vare sig man vill det eller ej, ganska svenskt.

img_0179

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 14 februari, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: