Litteraturpristagarna

och deras böcker

Paul Beatty och rasismen

Precis som Nixon var den enda som kunde åka till Kina och besöka Mao hade bara en African-American writer kunnat skriva en roman om en svart man som återinför segregering och raslagar i Dickens, California. Och samtidigt återinför slaveriet, som en bisyssla. Allt i jämlikhetens namn. Paul Beattys The Sellout vann dessutom Man Booker-priset 2016.

Problemet är att Dickens har raderats från kartan, upphört att vara en stad, vilket irriterar Hominy Jenkins, ”the last surviving member of The Little Rascals”. Som Buckwheats understudy hamnade hans insatser mest på klipprumsgolvet, men hardcore fans brukade ändå komma och knacka på och be om autografer och artefakter. Tills Dickens upphörde att existera. För att inte själv upphöra att existera och för att åter sätta Dickens på kartan måste radikala åtgärder tas till. Huvudpersonen Me, eller Bonbon, eller ”The Sellout” får Hominy på halsen och låter sig övertygas om att det i en rasistisk värld är bättre att omhulda rasismen snarare än att låtsa som om den inte finns, och inte bara acceptera utan välkomna sakernas tillstånd. Dessutom finns det inte en enda vit person i Dickens, så de återinförda raslagarna innebär inga förändringar i praktiken – Dickens är redan så segregerat det kan bli.

rs-188682-104529453

Yowza! Like a motherfucker.

Men medvetandegörandet av detta: skyltar med ”blacks only” (eller den mer populära ”no whites allowed”) i skyltfönster, “white and non-talkers only” på bions parkettplatser samt “blacks, latinos, and the hearing impaired” på balkongen, liknande skyltar på bussen – vilket för tankarna till Rosa Parks – och potemkinkulissen som annonserar en ny, helvit skola, tvärsöver gatan från den gamla, skapar en känsla av samhörighet, en påminnelse om vem som är den gemensamma fienden. Man börjar uppföra sig bättre på bussen, skolresultaten går upp och paradoxerna hopar sig, vilket är uppenbart för the Supreme Court Justice när fallet slutligen hamnar i högsta domstolen:

”I think we’ve established the legal quandary here as to whether a violation of civil rights law that results in the very same achievement these heretofore mentioned statutes were meant to promote, yet have failed to achieve, is in fact a breach of said civil rights.”

Om brottet mot jämlikhetslagarna skapar mer jämlikhet än lagarna i sig åstadkommit, var någonstans ligger själva brottet? Och Hominy, den gamla barnstjärnan som frivilligt låter sig förslavas men som omöjligt kan fås att utföra något arbete, och som får sin dagliga dos av piskning tillfredsställd på den lokala s&m-klubben?

”Hampton made a good point in court when he said that if Hominy’s ’servitude’ was tantamount to human bondage, then corporate America better be ready to fight a hell of a class-action lawsuit filed by generations of uncompensated interns.”

Och satiren slår åt alla håll: svarta, vita, latinos, asiater, höger, vänster, akademiker, gangsters … Till och med ett par svenska roslagsfår dyker upp i Bonbons trädgård, livrädda som ett par vilsegångna turister som råkat hamna i the Bronx av misstag:

”The sheep are still shivering in fear. ”Vara modig,” I whisper in their quivering ears. I don’t know what it means, but that’s what the brochure said to say to them at least three times a day during the first week.”

Beatty hävdar att han inte skrivit en humoristisk bok, men den är rolig. Inte laugh-out-loud-rolig, för det mesta, utan på ett mer genomarbetat plan, som när Dickens försöker hitta en systerstad och vänder sig till en datingservice för städer som letar efter den perfekta partnern. Efter att ha blivit matchade mot Juaréz, Tjernobyl och Kinshasa, och efter att ha fått korgen av alla tre – av Juaréz för allt våld, av Tjernobyl pga närheten till Los Angeles River och den bristande insikten i miljöproblemen, och av Kinshasa för att Dickens helt enkelt är för svart: ”I belive ’Them backward American niggers ain’t ready!’ is how they put it” – så bestämmer de sig för Thebes (inspelningsplatsen för Cecil B. DeMilles De tio budorden, numer begravd under sanddynerna), Döllersheim (Hitlers morfars födelsestad) och the Lost City of White Male Privilege, ”a controversial municipality whose very existence is often denied by many (mostly privileged white males).”

Eller när Bonbon släpas med till den lokala klubbens open mic stand up-kvällar av sin flickvän, som säger att han inte får ligga med henne förrän han fått henne att skratta. Vilket är ett problem då han inte har någon som helst humor. Han får emellertid till ett kanonskämt:

”Why All That Abbott and Costello Vaudeville Mess Doesn’t Work in the Black Community

Who’s on first?

I don’t know, your mama.

Marpessa cracked the fuck up, rolling in the thin space between the folding chairs that passed for an aisle. I knew the sex drought would end that night.”

Vid behov, googla your mama-skämt, och youtuba Abbot och Costellos ”Who’s on first” och poletten kommer trilla ner.

Eller Foy Chesire, som efter Bonbons pappas död (ihjälskjuten av polisen) driver klubben The Dum Dum Donut Intellectuals. Sinnebilden för den misslyckade och bittre akademikern har han tagit som sin livsuppgift att skriva om klassiska romaner för att göra dem mer politiskt korrekta. Bland hans titlar märks:

The Pejorative-Free Adventures and Intellectual and Spiritual Journeys of African-American Jim and His Young Protégé, White Brother Huckleberry Finn, as They Go in Search of the Lost Black Family Unit (Huckleberry Finn). Där ”the repugnant ‘n-word’ occurs, I replaced it with ‘warrior’ and the word ‘slave’ with ‘dark-skinned volunteer.’”

The Point Guard in the Rye (The Catcher in the Rye)

The Great Blacksby (The Great Gatsby) som inleds med orden “Real Talk. When I was young, dumb, and full of cum, my omnipresent, good to my mother, non-stereotypical African-American daddy dropped some knowledge on me that I been trippin’ off of ever since.”

och inte minst Measured Expectations (Great Expectations)

Hans föreläsningar stöds av presentationsverktyget ”Empower Point”.

Så vad är poängen? Kanske att sticka hål på föreställningen att rasism och stereotypier är något man kan sätta prefixet post- på. Inte att ge några lösningar men att peka på problemet:

”’It’s illegal to yell ”Fire!” in a crowded theater, right?’

’It is.’

’Well, I’ve whispered ”Racism” in a post-racial world.’”

img_0176

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 12 februari, 2017 by in Uncategorized and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: