Litteraturpristagarna

och deras böcker

Barry Dainton och verkligheten

När vi äntligen befriat oss både från den reduktionistiska föreställningen att jag är min hjärna och den dualistiska illusionen att jag har en själ, och till och med insett att Derek Parfits (salig i åminnelse) idé om psykologisk kontinuitet är ohållbar – om individuell existens = relationer mellan mentala tillstånd över tid skulle det innebära att om du i ett slag (t.ex. pga en hjärnskada) bytte ut alla dina tankar, föreställningar, uppfattningar, värderingar osv, så skulle du upphöra att vara du – så kan vi fundera över Barry Daintons definition av jaget som en ”experiential continuity” eller helt enkelt en stream of conciousness.

Vi är subjects of experience, förklarar filosofiprofessorn Dainton i sin bok Self, och så länge denna upplevelseström eller medvetandeström är obruten fortsätter jag att vara jag. Någonting måste dock göra det möjligt för mig att ha dessa upplevelser, ett system för kontinuitet eller ett C-system. Mitt C-system, eftersom jag är människa, är min hjärna. Detta betyder inte att jag är min hjärna, bara att hjärnan är det system som för tillfället tar hand om min medvetandeström. Ett C-system är ett system med potential att uppleva saker, experiential potential, och det är rimligen placerat i något, en carrier of experiential potential, vilket i mitt fall är min kropp.

dainton

Who you calling a subject of experience?

Det finns emellertid inget som teoretiskt eller filosofiskt säger att de måste vara just detta – en mänsklig hjärna och en mänsklig kropp. Om jag blev biten av en vampyr, säg, hade min hjärna förvandlats till en vampyrhjärna, men så länge min stream of conciousness är obruten fortsätter jag att vara jag, fast nu i vampyrform. Mitt C-system är nu en vampyrhjärna och min carrier of experiential potential en vampyrkropp. Om jag sedan skulle få för mig att ladda upp mitt medvetande på en hårddisk – vilket inte heller medför några som helst filosofiska problem – så kommer mitt C-system att vara hårddisken, eller kretskortet, och min carrier of experiential potential själva datorn. Men så länge min medvetandeström är obruten fortsätter jag att vara jag, fast nu utan vare sig hjärna eller kropp.

Men är detta möjligt? Nej, det är det ju förstås inte. Nu. Men det finns inget som säger att det inte kommer att vara möjligt någon gång i framtiden. Det är alltid svårt att hitta exakta siffror, men beräkningar visar att dagens (eller åtminstone förrförra årets) snabbaste datorer är ca 30 ggr långsammare än den mänskliga hjärnan, som kan utföra 10 upphöjt till 14 (eller 100 biljoner) operationer per sekund. Häromåret var en dator i nivå med en mushjärna, idag något snabbare. Men om Moore’s lag stämmer, den som säger att processorkraften fördubblas vartannat år, innebär det att runt 2050 kommer vi ha datorer med processorkraften hos samtliga mänskliga hjärnor, eller 10 miljarder. Från en mushjärna till 10 000 000 000 mänskliga hjärnor på 35 år är ganska bra jobbat. Och det gäller endast om vi fortsätter bygga våra datorer med halvledare; om nya tekniker utvecklas kan prestandan öka mycket snabbare än så. Med idag känd teknik skulle en dator stor som en sockerbit kunna utföra 10 upphöjt till 21 operationer per sekund och en dator stor som en större planet 10 upphöjt till 42 operationer per sekund. En sådan superdator skulle kunna simulera hela mänsklighetens mentala historia, dvs all hjärnaktivitet hos alla människor som någonsin existerat, genom att använda en miljondel av sin kapacitet under loppet av en sekund. Enligt Moore’s lag kommer våra datorer besitta den kapaciteten runt 2080.

Problemet med Moore’s lag är att den förutsätter att transistorerna blir mindre och mindre, och det finns naturligtvis en fysisk begränsning för hur små de kan bli, en gräns som snart är nådd. Moore’s lag är numer i praktiken död, är de flesta kännare ense om, men det betyder inte att utvecklingen har stannat upp. Istället för storlek kan man fokusera på kapacitet, och 3D chip, quantum computing mm kan erbjuda nya möjligheter. Dessutom behöver storleken inte längre vara ett problem när i princip all privat computing sker via molntjänster. Din dator eller telefon behöver inte vara särskilt kraftfull så länge den kopplar upp sig mot en superdator som kan vara placerad i princip var som helst och det spelar ingen roll hur stor den datorn är. Dessutom kan mjukvaruutvecklare nu ges tid att effektivisera sina produkter om konsumenterna inte längre måste byta ut sina datorer och mobiler vartannat år för att en nyare, mindre, snabbare finns på marknaden. Utveckla programmen istället för processorerna; bättre snarare än snabbare. Även om Moore’s lag kommer vara ancient history 2050 kommer datorrevolutionen fortsätta.

Moore’s lag är inget som bekymrar Ray Kurzweil som menar att enligt The Law of Accelerating Returns kommer den teknologiska singulariteten inträffa innan 2000-talets slut. När datorkraften ökar blir det möjligt för människor att bygga maskiner som är intelligentare än vad människan själv är, en övermänsklig intelligens som besitter långt högre problemlösnings- och uppfinningsförmåga än vad vi är kapabla till. Dessa maskiner kommer sedan tillverka än intelligentare maskiner, eller så skriver de om sin egen programvara för att bli smartare. Dessa maskiner kommer i sin tur skapa ännu intelligentare maskiner, osv, osv. Det leder till en intelligensexplosion som lämnar mänskligheten långt efter och våra livsvillkor, om vi ens fortsätter existera i vår nuvarande form, kommer dramatiskt förändras:

”The accelerating progress of technology and changes in the mode of human life, give the appearance of approaching some essential singularity in the history of the race beyond which human affairs, as we know them, can not continue.” (John von Neumann)

Enligt Kurzweil är det troligt att vi är där redan år 2045, och även om hans förutsägelse skulle visa sig vara något tidsoptimistisk är det nu det blir spännande.

Någon som minns The Matrix? ”You take the blue pill – the story ends, you wake up in your bed, and believe what you want to believe. You take the red pill, you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit-hole goes.” Den som vill bevara sin världsbild och inte vill veta hur djupt kaninhålet är gör bäst i att ta the blue pill och sluta läsa nu.

matrix01

För att få en bild av dataspelsutvecklingen sedan 1970-talet kan man jämföra två tennisspel: originalversionen av Pong och Grand Slam Tennis 2. Från en vit pinne till Djokovic på lite drygt 40 år. Med exponentiell utveckling kan man anta att vi om inte alltför många år snarare än att använda en Djokovicavatar virtuellt kliver in i spelet, antar spelarens gestalt och själva upplever att vi står på centrecourten i Wimbledon och möter mästaren för dagen. Och om utvecklingen kommer ske i den takt som Kurzweil och andra förutspår kommer det inom några decennier vara möjligt att konstruera simuleringar som i princip är omöjliga att skilja från den verkliga, fysiska världen. Datorkraften kommer finnas och det föreligger inga filosofiska hinder – särskilt inte om experiental continuityteorin stämmer – mot att tanka upp sitt medvetande på en hårddisk (och det spelar ingen roll för argumentets skull om det sker om 40 eller om 100, eller för den delen om 1000 år). Det är fullt möjligt att alla människor tankar upp sina medvetanden på hårddiskar (eller motsvarande) som kommer ha långt större processorkraft än våra mänskliga hjärnor, eller alla hjärnor som någonsin har funnits (eller att allas medvetanden ligger på en och samma superdator) och att vi då inträder i ett tillstånd av posthumanism. Det finns heller inget som säger att vi kommer sluta spela spel. Vi har alltid flytt verkligheten med hjälp av sagor, litteratur, teater, film, TV, dataspel … och en simulering som inte går att skilja från en riktig värld, kommer vi kunna motstå frestelsen att bygga och träda in i en sådan den dagen möjligheten finns? Knappast.

Så vi antar att vi kommer ha möjligheten att bygga simuleringar som är så komplexa att de inte går att skilja från verkliga världar, och att vi då också kommer att bygga sådana simuleringar. Med tanke på att vi alltid har varit intresserade av vår historia kan vi också anta att det kommer att byggas simuleringar som återskapar historiska epoker. Vi kan förutsätta att åtminstone en av dessa simuleringar kommer att ha återskapat början av det 21:a århundradet. (Det spelar egentligen ingen roll om vi har gjort oss av med våra kroppar, om maskinerna har tagit över eller om vi bara använder avancerade vr-hjälmar: det räcker med att vi kan träda in i en simulering av denna typ och av en eller annan anledning glömma bort att det inte är på riktigt.) Nu är frågan: hur kan vi veta om vi lever i det riktiga 21:a århundradet eller i en simulering av det 21:a århundradet? Om simuleringen är tillräckligt bra, och om en av poängerna med simuleringen är att deltagarna i spelet för upplevelsens skull ska tro att de verkligen lever i det 21:a århundradet, så är förstås svaret att det kan vi inte. Vi måste alltså anta att det finns en 50/50 chans att vi lever i en simulering.

Fast nu är det är förstås inte 50% chans att vi lever i en simulering. Argumentet håller bara om det endast finns en simulering eller om lika många personer (avsiktligt kallar vi dem inte för människor) lever i en simulering som i en icke-simulering. Det är rimligt att anta att ett gigantiskt antal simuleringar kommer att byggas och att antalet individer som lever sina liv i dessa simuleringar kommer vara oändligt många fler än de 7,3 miljarder människor som lever 2017. Om det finns en miljon jordliknande simuleringar med ungefär samma antal invånare är det en chans på miljonen att du inte lever i en simulering. Och om dessa simuleringar är så avancerade att dess invånare själva börjar skapa simuleringar (säg en miljon typ 2-simuleringar per typ 1-simulering), som i sin tur skapar egna simuleringar (en miljon typ 3-simuleringar per typ 2-simulering) osv … hur stor är chansen att just du tillhör den försvinnande lilla människoskara som lever på base level? Den är, som Tage Danielsson sa, försumbar.

Men, om framtidens personer kommer kunna skapa alla dessa fantastiska simuleringar, varför skulle de nöja sig med att återskapa en halvtaskig tillvaro runt 2017 med Donald Trump som president, annat än som studieobjekt eller historielektion? De flesta simuleringar är ju förmodligen inte av detta slag. För hur kul är just den här världen egentligen, på en skala? (Om det nu inte är så att vi om några decennier kommer uppnå teknologisk singularitet och en framtida posthumanistisk civilisation vill återuppleva själva splittringen, the rupture, ögonblicket då maskinerna tog över – vilket i sig är ett argument för att vi lever i de yttersta av dagar och inte är annat än gäster på restaurangen vid slutet av universum.) De flesta simuleringar borde ju vara rena fantasier, världar som inte är återskapelser av något förgånget, utan snarare något som är påhittat från scratch, något som aldrig har funnits på riktigt? Och då borde väl chansen att just vi lever i en simulering inte vara så särskilt stor. Kanske en 50/50? Jo, men om majoriteten av alla simuleringar inte är kopior av något som har funnits på riktigt, hur stor är då chansen att den världen vi lever i är en kopia av något som har funnits på riktigt? Om majoriteten av alla simuleringar är rena fantasier är det också troligast att vår värld tillhör denna kategori. Och faktum kvarstår: om majoriteten av alla individer lever i en simulering, så lever antagligen vi i en simulering. Det vore helt enkelt ologiskt att anta något annat än att vi lever i en simulering som är en ren fantasi, en hittepåvärld som aldrig har funnits annat än som ett avancerat dataspel.

Så varför skulle vi inte vara medvetna om att vi lever i en simulering? Det skulle kunna vara en aspekt av spelet att total immersion gör upplevelsen så mycket större (vilket förstås medför risken att du bara har existerat i den här världen några timmar och att alla dina minnen är planterade minnen och när som helst avbryts spelet och du återgår till ditt normala liv någon gång i framtiden eller i en helt alternativ värld); du skulle kunna ha laddat upp ditt medvetande, eller fått det uppladdat, i simuleringen redan från början av din existens (för att det är så vi lever våra liv i en posthumanistisk civilisation); du skulle till och med kunna vara en avatar i spelet som har givits intelligens och medvetande och som aldrig har funnits ”på riktigt”. Du är inget annat än en datorgenererad karaktär i ett spel. Välj själv vilket alternativ som känns mest/minst lockande.

skarmavbild-2017-01-28-kl-14-18-41

Den svenske filosofen Nick Bostrom (eller Niklas Boström, född i Helsingborg, utbildad i Göteborg och för tillfället verksam som professor i filosofi vid Oxford) har ställt upp ett simuleringsargument i form av ett ”trilemma” där vi måste acceptera att åtminstone ett av påståendena stämmer:

  1. Människan kommer troligen att dö ut innan vi uppnår ett teknologiskt avancerat stadium
  2. Det är osannolikt att en avancerad civilisation kommer att köra ett stort antal simuleringar
  3. Vi lever med största sannolikhet i en simulering

Pga vår nuvarande okunskap om sakernas tillstånd, ”in the dark forest of our current ignorance”, så är det enligt Bostrom rimligast att tilldela vardera påstående lika stor trovärdighet. Antingen dör mänskligheten ut innan vi blir tillräckligt teknologiskt avancerade för att skapa komplexa simuleringar; eller så kommer en framtida civilisation med möjligheten att skapa komplexa simuleringar av någon anledning välja att inte utnyttja den; eller så lever vi helt enkelt i en simulering. Take your pick.

img_0169

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 28 januari, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: