Litteraturpristagarna

och deras böcker

Anne Brontë och kärleken

I Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall gifter sig den unga Helen Graham med bon vivören Lord Huntingdon trots sin mosters förmaningar och trots alla varningstecken. Hon gör det med en naiv idé om att hon ska kunna frälsa honom ifrån ondo (hon är, trots allt, bara 18) men det står snart lika klart för henne som för läsaren att han är bortom all frälsning, att han inte har minsta intresse av att bli frälst. Han är en slarver som super, förslösar förmögenheten och på alla tänkbara vis förnedrar sin hustru. Och njuter av det. Fysisk misshandel är det enda han avstår ifrån. Ändå stannar hon kvar. Ändå försvarar hon honom mot allt klander och avslöjar bara sina tankar för dagboken – och det tar flera år innan hon ens för sig själv vågar erkänna att maken är bortom all räddning. ”I trust we shall be happy yet.”

170px-anne_bronte_by_patrick_branwell_bronte_restored

Tinder?

Först efter fem år när hon inser att maken/fadern är på väg att förvandla den gemensamma sonen till en lika rå sälle som han själv (’make a man of him’ genom att lära femåringen att supa och svära) tar hon med sig husan och den unge Arthur och lämnar hemmet. Varför dröjde det så länge? Man kan skylla på tidsandan (tidigt 1800-tal), sociala konventioner som gör sådana handlingar otänkbara osv, men Anne Brontës bok brukar räknas som den första feministiska romanen, ”the first manifesto for ’Women’s Lib’”. Hon är t.ex. långt mer frispråkig vad gäller kvinnans lott än systern Charlotte i Jane Eyre (som genom olika omständigheter råkade publiceras först, även om den skrevs senare). Hon väjer inte för att beskriva tillvaron som den är och låter sig inte påverkas av kritiska recensenter som uppmanar henne att tona ned de råa, okvinnliga, dragen en aning, något hon kommenterar i förordet till andra upplagan 1848:

”… when we have to do with vice and vicious characters, I maintain it is better to depict them as they really are than as they would wish to appear. To represent a bad thing in its least offensive light is doubtless the most agreeable course for a writer of fiction to pursue; but is it the most honest, or the safest? Is it better to reveal the snares and pitfalls of life to the young and thoughtless traveller, or to cover them with branches and flowers? Oh, Reader! if there were less of this delicate concealment of facts – this whispering ’Peace, peace,’ when there is no peace, there would be less of sin and misery to the young of both sexes who are left to wring their bitter knowledge from experience …

… if I have warned one rash youth from following in their steps, or prevented one thoughtless girl from falling into the very natural error of my heroine, the book has not been written in vain …

… when I feel it my duty to speak an unpalatable truth, with the help of God, I will speak it …

All novels are or should be written for both men and women to read, and I am at a loss to conceive how a man should permit himself to write anything that would be really disgraceful to a woman, or why a woman should be censured for writing anything that would be proper and becoming for a man.”

Så varför lyfts Helen – hon som stannar kvar (och som aldrig hade gått om det inte vore för sonen) och gör allt för att rädda sin hopplöse make från fördömelsen, som på hans dödsbädd inte ber honom dra åt h-e utan ber för hans förtappade själ: ”How could I endure to think that that poor trembling sould was hurried away to everlasting torment? it would drive me mad!” – varför lyfts hon fram som ett föredöme? Av den mest feministiska författaren sedan Mary Wollstonecraft? Hur ska en modern läsare kvadrera den cirkeln? Dels har det att göra med Anne Brontës egen tro – en dragning åt Universalism som vänder sig mot tanken att alla unrepentant sinners är evigt fördömda och istället erbjuder frälsning åt samtliga, något som låg henne personligen nära då hennes bror Branwell förslösat sin talang och supit ihjäl sig som 31-åring. Dels har det att göra med hur synen på kärlek har förändrats på 200 år; kärlek, vad man än vill tro, existerar ju inte i en egen sfär, bortom tid och rum, opåverkad av världen i övrigt, utan lever och förändras ständigt i symbios med samhällsutvecklingen och inte minst ekonomin.

Dejtingkulturen började i USA på 1890-talet som en följd av att många flyttade från landet in till städerna samtidigt som kvinnor kom ut på arbetsmarknaden vilket gav dem ett legitimt skäl att vistas utomhus utan vårdnadshavare. Tidigare hade gentlemen called at the house: modern, fadern, kusinerna osv. hade varit involverade och allt ägde rum i en privat sfär. Nu flyttade uppvaktningen ut på en offentlig arena. Dejtingen har emellertid alltid varit en ekonomisk affär i lika hög grad som den tidigare uppvaktningen och resonemangsäktenskapen, en ren transaktion. Dels är det kopplat till ekonomin i stort (industrialisering), dels till individen där mannen (oftast) betalar för biobesök, restaurangbesök, pubbesök. Det har också alltid varit en teknologisk affär, där bion, teatern, the boardwalk, kan ses som ett slags teknologi som möjliggör mötet. Telefonen gav nya möjligheter, liksom tidningarnas kontaktannonser och idag nät och dejtingappar.

Synen på kärlek påverkas av formerna för hur man ingår ett förhållande. Mannen kom och bad om kvinnans (flickans) hand i en tid där ogifta kvinnor var omyndiga. När kvinnor får mer självständighet och kommer ut på arbetsmarknaden blir också dejtingen något mer jämställd, liksom synen på förhållandet där mannen inte längre intar en fadersroll. När datingen flyttar från det offentliga (fysiska) rummet till nätet eller appen breddas urvalet: det finns fler att välja mellan och det blir också lättare att välja bort. Just användarvänligheten, som ökade dramatiskt efter att Apples iphone lanserats 2007 och lanserade begreppet app, och möjligheterna det medför gör att vi ständigt bryter mot Humes lag, den som säger åt oss att inte härleda ett ”bör” ur ett ”är”: bara för att något är på ett visst sätt betyder det inte att det bör vara på det sättet. Men vi förväxlar alltid möjlighet med nödvändighet. När tekniken för ultraljudsundersökning finns tillgänglig för alla skapas en föreställning om att det är omoraliskt att inte använda den; när datingappar och dejtingsajter finns tillgängliga för alla, och i många fall dessutom gratis, skapas en föreställning om att den som är seriös i sitt sökande efter en partner snarast agerar oansvarigt om man inte använder dessa. Men en oreflekterad användning av en viss teknologi gör vanligen att man modifierar målen efter medlet: målet anpassas för att matcha det medel vi har tillgängligt. Vi använder ett medel för ett syfte och medlet blir en del av syftet. Dejtingen blir ett mål i sig, vare sig det handlar om krogbesök eller att spendera tid på tinder, precis som det förmodligen var ett nöje i sig självt för det tidiga 1800-talets ungherrar att uppvakta damer: det är bara de teknologiska förutsättningarna som ändras.

4281

Brontë, Brontë och Brontë

 

Men när de teknologiska förutsättningarna för en verksamhet ändras ändras också synen på verksamheten. Dejtingsajter vidmakthåller (skapar?) bilden av kärlek som något man måste jobba för. Det ligger i företagens intresse att behålla dig som kund – ett paradoxalt scenario där en lyckad affärsmodell gör att man förlorar sina kunder – och där din aktivitet på sidan, din data processing, är vad som genererar företaget vinst. Härav uppmaningarna att slipa på sin profil, lägga upp en bild till, kolla in vilka nya medlemmar som dykt upp sen senast man var inloggad, osv, osv: ju mer tid du lägger på sajten desto mer vinst för företaget. För att kunden ska vara villig att göra detta, att utföra detta gratisarbete – man har räknat ut att den genomsnittlige tinderanvändaren lägger 90 minuter om dagen på appen, långt mer än vad som ägnas åt att faktiskt träffa människor – så krävs en föreställning om att kärleken kommer om man bara jobbar tillräckligt hårt: mao. lägger ned tillräckligt mycket tid på sajten. Kärlek, förhållande, äktenskap, blir något som likställs med lycka, the pursuit of happiness, som varje amerikan enligt konstitutionen har rätt till. Alltså något som man har rätt till men som man måste göra sig förtjänt av genom hårt arbete.

Nu uppstår också bilden av kärleken som en del av livsprojektet: kärlek för min egen skull. Det handlar inte längre om att uppgå i någon annan utan snarare om att förverkliga sig själv, och om relationen inte gör mig till en lyckligare, bättre människa är det mitt ansvar att genast söka en annan, mer passande partner. Det handlar om vinstmaximering och rationella kalkyler: förhållanden som inte ger förväntad utdelning under en budgeterad period bör snarast avvecklas. Och varför inte? På alla andra områden har vi lärt oss att inget är evigt, att allt fast förflyktigas: förvänta dig inte längre en livslång anställning; byt elleverantör, byt bank, byt bostad; vi har lärt oss att lärandet är livslångt: den utbildning du skaffade dig för tio år sedan är redan passé; flexibilitet är ledordet för dagen. Varför skulle detta gälla på alla områden förutom relationer? Det gör ju inte det. Vi förhåller oss i själva verket till relationer på samma sätt som allt annat, men vi går fortfarande omkring med en hollywoodsk föreställning om den romantiska kärleken och tror att det bara är i mindre utvecklade samhällen som äktenskapet är en rent ekonomisk transaktion. Dream on.

Det som gör det svårt för oss att förstå Helen Graham är att vi har förändrat vårt förhållande till kärlek och äktenskap i takt med att samhället i övrigt har förändrats, och kan inte ta in hennes kommentar att när du kritiserar min man kritiserar du också mig. Eftersom vi är gifta är vi ett kött; han är jag och jag är han, for better or for worse, och hur han än beter sig önskar jag inte att jag vore gift med någon annan. Tanken är nästan omöjlig för Helen: jag kan inte vara med någon annan eftersom jag är med honom. Vi tu har blivit ett, och vad som har förenats let no man set asunder. Det är en union som döden allena kan separera – till death do us part – en tanke som naturligtvis i sig själv är sprungen ur det samhälle de lever i, där kvinnan ägs av mannen, men där mannen förstås kan ta sig friheten att söka tröst på annat håll när hustrun inte vill släppa till. För Anne och Helen är lösningen inte att lämna sin man utan att se till att gifta sig med rätt man till att börja med, eller i annat fall bli en gammal nucka. Hellre det än att bli för evigt olycklig. Och rätt man är inte nödvändigtvis den man blir kär i:

”When I tell you not to marry without love, I do not advise you to marry for love alone – there are many, many other things to be considered. Keep both heart and hand in your own possession, till you see good reason to part with them; and if such an occasion should never present itself, comfort your mind with this reflection: that, though in single life your joys may not be very many, your sorrows, at least, will not be more than you can bear. Marriage may change your circumstances for the better, but in my private opinion, it is far more likely to produce a contrary result.”

Brontës mission är inte att uppmana till revolt – far from it – så mycket som att reformera människorna. Och den som begår ett misstag får stå sitt kast. Skilsmässa är inte att tänka på. Att förlöpa hemmet kan komma ifråga endast under de mest extrema omständigheter. Och själens eviga frälsning är mer värt än jordelivets förgängliga tillvaro. Romantiskt? Not at all. Men romantik intresserar inte Anne Brontë. Endast sanningen, som hon ser den: When I feel it my duty to speak an unpalatable truth, with the help of God, I will speak it.

img_0165

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 19 januari, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: