Litteraturpristagarna

och deras böcker

Richard Adams och demokratin

På julafton dog Richard Adams, 96 år gammal (!), en anledning så god som någon att läsa Watership Down eller Den långa flykten. Adams första bok, påbörjad 1966 när han redan var en medelålders civil servant (ursprungligen en historia han berättade för sin dotter under en långtråkig bilresa, i analogi med tillkomsten av Pippi Långstrump), utgiven först 1972, och inte förrän bok nr två, Shardik, hade skrivits gav han upp sitt day job.

stream_img

Show me the bunny!

I veckan gav den (Watership Down) dessutom upphov till en minor spat i The Guardian, efter att kolumnisten och prästen Giles Fraser lyft fram episoden där kaninerna på flykt kommer till en warren där allt inte är som det ska. Fraser hämtar sin analys från den amerikanske teologen Stanley Hauerwas som, trots Adams egen försäkran att boken inte är en politisk (eller annan) parabel, menar att här finns ett budskap om vad som händer ett samhälle där den gemensamma berättelsen gått förlorad.

The day after Hazel and his friends discover that Cowslip’s warren is not interested in stories, one of the rabbits gets caught in a farmer’s snare. As he lies choking and bleeding, none of the rabbits in the Cowslip warren offers to help. They have become a loose collection of individuals, concerned principally with their own individual rights and freedoms, but without a shared story that might bind them to each other.

Den konservative Hauerwas vänder sig mot politisk liberalism (och individualism), men vad både han och Fraser missat är att kaninerna i Cowslip’s Warren inte så mycket förlorat en gemensam berättelse som anammat en modernistiskt influerad litteratur som inte slår fast enkla sanningar, som lämnar utrymme för tvivel och något slags (gud förbjude) postmodernistik idé att det kanske till och med finns mer än ett sätt att se på saken. Detta leder, i Hauermas tolkning, ofrånkomligen till att respekten för liv och samhälle går förlorad.

Denna slutsats måste emellertid inte dras, och den bör nog inte ens dras. Den typ av berättelser Hazel, Fiver och de andra kaninerna berättar för varandra går snarast tillbaka på en skapelseberättelse av förkristen muntlig tradition med tricksterfiguren El-ahrairah i centrum och och har ganska lite att göra med Hauerwas konservativa teologi. Problemet med Cowslip’s Warren är inte att de förlorat sin gemensamma historia, problemet är snarare att de bytt ut frihet mot (relativ) trygghet och ingått en ohelig allians med markägaren som låter dem vara ifred mot att han snarar en och annan av dem när lusten för kaninkött faller på. Gungor och karuseller. Uppgivenheten detta leder till skapar en mörkare, mer splittrad litteratur (tillsammans med en deafitistisk världsbild). Det är inte bristen på kristendom som är problemet här, vad än prästen Fraser vill ha det till. Det är inte avsaknaden av en gemensam berättelse som raserar samhället, det är bristen på framtidstro som raderar behovet av en gemensam berättelse.

Både Fraser och Hauerwas missar dessutom att den mest framsynte av dem alla, Fiver, är den som bäst förstår Silverweeds vision och ser att här finns något som förmår blicka bortom vår egen begränsade förståelse av världen. Inte så mycket ett förkastande av modernismen som fascinationen inför ett nytt uttryck som når längre än ens egna, och förståelsen av de fasor som ligger bakom.

The wind is blowing, blowing over the grass.

It shakes the willow catkins; the leaves shine silver.

Where are you going, wind? Far, far away

Over the hills, over the edge of the world.

O take me with you, dropping behind the woods,

Far away, to the heart of light, the silence.

For I am ready to give you y breath, my life,

The shining circle of the sun, the sun and the rabbit.

Fiver, as he listened, had shown a mixture of intense absorption and incredulous horror. At one and the same time he seemed to accept every word and yet to be stricken with fear.

Cowslip’s Warren kan dessutom ses som ett förebud inför den än obehagligare Efrafa Warren där Hobbes totalitära idealstat har realiserats fullt ut. General Woundworts Leviathan erbjuder trygghet och säkerhet i utbyte mot personlig frihet, i slutänden till förfång för hela samhällets fortlevnad, och om boken har något budskap är det ett demokratiskt sådant, snarare än ett religiöst. Det är det den handlar om, inte om kaniner. Romaner om djur handlar aldrig om djur.

Det skulle ju vara ett litterärt bråk också. Två dagar efter Frasers misguided critique svarar Professor Hilary Rose i en insändare:

The rabbits of Watership Down do indeed send a warning (Loose canon, 30 December), namely that when the bucks seek sex, they abduct some nearby does and rape them. Once more it seems that the male utopia is the female’s dystopia. I suggest Giles Fraser read Nadia Khomami’s report “British woman’s tale of captivity ‘shows reality of UK slavery’” in the same issue.

Inte direkt ett klockrent svar på Frasers inlägg, och ett som också missar att bortrövandet av honorna snarare är en befrielse på frivillig basis med konsekvenser som inte någonstans leder till våldtäkt: ”Shall we mate with whom we choose and dig our own burrows and bear our litters alive?” Svaret är ja.

Watership Down är inte politiskt kontroversiell hur man än väljer att se på det, men den är bra. Den är oväntat poetisk, för någon som endast har sett filmen och som inte får Art Garfunkels sång ur huvudet – se bara (den oavsiktliga?) kopplingen till Eliots The Waste Land. Där går döden alltid vid din sida:

Who is the third who walks always beside you?

When I count, there are only you and I together

But when I look ahead up the white road

There is always another one walking beside you

Gliding wrapt in a brown mantle, hooded

I do not know whether a man or a woman

– But who is that on the other side of you?

I en syn förstår Fiver att Hazel har råkat illa ut:

’I know know,’ replied Fiver. ’I know now.’

’How do you know?’ asked Blackberry, startled.

’As you came through the grass just now,’ said Fiver, very low, ’there was a fourth rabbit behind you, limping and covered with blood. I ran to see who it was, and then there were only three of you, side by side.’

Den är också oväntat välskriven för att vara ett förstlingsverk, och frågan är om den ska kategoriseras som barnbok eller inte. Språket är för avancerat för att den ska kunna sättas i händerna på mindre barn, men samtidigt, kaniner? Nu har ju engelsmännen en god tradition av antropomorfism, från Alice i underlandet till Nalle Puh via Det susar i säven och Beatrix Potter men Adams förnyade genren genom att så mycket det bara är möjligt basera sin historia på hur kaniner faktiskt lever och fungerar. Här finns inga paddor som kör automobil eller kaniner med fickur – de har sina naturliga beteenden, och framställningen bygger på R. M. Lockleys The Private Life of the Rabbit från 1964. Det innebär inte att man helt kan suspend sin disbelief och man får bara acceptera att de pratar, berättar historier och reflekterar över sin egen plats i tillvaron.

Det som tänjer läsarens välvillighet till bristningsgränsen är väl när de kommunicerar med andra djur på något slags pidgin english som kallas (wait for it) hedgerow, och att författaren hittat på ord och uttryck som ska föreställa något slags rabbit speak och dessutom lagt in anvisningar till hur orden ska uttalas. Ok, men really? Jag köper, inom berättelsens logik, att de har intellektuella förmågor på en nivå långt över your usual bunny rabbit, det hade inte blivit mycket till historia annars, men en fotnot som förklarar att namnet Thethuthinnang betyder Movement-of-leaves och ska betonas på samma sätt som frasen ’Once in a way’? Det förutsätter så mycket annat som hellre hade kunnat lämnas outsagt (att de med nödvändighet har en grammatik, uttalsregler, fysisk möjlighet att frambringa dessa ljud – samtidigt som anatomin fortfarande är helt och hållet kaninsk …). Leave well enough alone.

img_0164

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 5 januari, 2017 by in Uncategorized and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: