Litteraturpristagarna

och deras böcker

2008 Le Clézio – snygg pristagare

Ännu en europé som ska beskriva ”sitt” Afrika. Nu är det J. M. G. Le Clézio som känner sig kallad att berätta om det riktiga Afrika, det kolonisatörerna inte ser, trots att kolonialismen är den direkta förutsättningen för att först hans far och sedan han själv hamnade där. Uhh.

När Le Clézio fick priset blev av någon anledning Jan Guillou uppringd och ombedd att ta plats i TV-sofforna för en kommentar. Den enda kopplingen verkar ha varit att de bägge i sin ungdom försökte skriva som Robbe-Grillet. Det var också det enda Guillou pratade om – hans egna romanförsök innan han kom på att det gick att tjäna pengar på att massproducera lättförgängligt krafs med sämre hållbarhet än mellanmjölk och som lättast hittas i loppisarnas osorterade banankartonger (that’s not writing, it’s typing). Och så var det någon som påpekade att han är ju så snygg (Le Clézio, alltså). Mycket mer substans än så var det inte, och ingen begrep väl egentligen varför han belönats förutom att han är en vit, manlig, fransk prosaförfattare i 60-årsåldern, vilket är vad man helst ska vara för att få ett nobelpris. I samma veva läste jag hans Raga men jag har inget minne av vad den handlade om, jag har bara för mig att någon hoppade bungy jump på omslaget. Men Afrikanen, har jag fått höra, den ska vara bra.

jean-marie_gustave_le_clezio-press_conference_dec_06th_2008-2

Vem är det som är afrikan här, du eller jag?

”Porträtt av en far” är undertiteln. På en 80 sidor (han skriver åtminstone kort) beskrivs en barndom i 40-talets Frankrike, med en frånvarande far som arbetar som läkare i bl.a. Nigeria. Minnen, reflektioner, osorterade tankar som bildar något slags rörig helhet. En främmande far som sonen ser först vid ankomsten till Afrika vid åtta års ålder 1948 då kriget är över, en tillvaro som innebär en långt större frihet än vad som gavs på den franska landsbygden, samtidigt som faderns auktoritet kontrasterar mot moderns och morföräldrarnas mer tillåtande inställning:

”Morfar hade fått strängare principer med sig från barndomen på Mauritius, men hans höga ålder, kärleken till mormor och den uttråkade distans som är vanlig hos storrökare ledde till att han mest satt instängd i en skrubb och bolmade.”

Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Barndomens intryck blandas med indignation över västvärldens behandling av kontinenten. Faderns isolering som innebar att han uteslutande träffade afrikaner och aldrig umgicks med sina landsmän gör, menar sonen, att både fadern och han själv slapp färgas av tidens fördomar. Fotografier från författarens eget arkiv läggs in i texten – ibland illustrerar de det han skriver om, ibland är det bara en bild på ett träd från ett helt annat land, ibland beskrivs i detalj ett fotografi han har i sin ägo och som faderns har tagit, men som av någon anledning inte finns med i boken.

Texten börjar med en undran: vem är afrikanen? ”Jag fantiserade länge om att min mor var svart.” Nu växte han ju upp med sin (vita) mor, så kommentaren är något förbryllande. Sedan förstod han att afrikanen var hans far, som tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv på kontinenten. På sista sidan, som ett något uppenbart försök att rama in texten, kommer han fram till att även om hans far genom sitt öde blev afrikan är det heller inte fel att tala om sin afrikanska mor, som trots allt befann sig i Afrika när Le Clézio alstrades. Jaha.

Och det är väl det bestående intrycket. Jaha. Enskilda delar är intressanta, somliga reflektioner – som den om västs ansvar för Biafrakriget – är väsentliga. Men helheten makes no sense at all. Ingenting utvecklas, inget får det utrymme som behövs för att faktiskt säga något. När en tanke har kastats ner, när en argumentation har inletts, ska det bytas spår och någonting annat ska avhandlas. Ofta i samma kapitel. Ofta utan så mycket som en styckebrytning. En Nietzsche (se programförklaring) och Ben Okri borde har fått priset istället. Det finns många sämre författare än Le Clézio, men jag har svårt att komma på någon mer poänglös. Jag har säkert fel.

img_0140

Bästa meningen: ”Hans renlighetsiver tog sig överraskande uttryck, som att tvätta händerna med sprit och flambera dem med en tändsticka.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 2 december, 2016 by in Frankrike and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: