Litteraturpristagarna

och deras böcker

2006 Pamuk – gymnastikskor från Gislaved

Orhan Pamuks Snö läste jag för tio år sedan, ganska exakt, men jag kommer ju aldrig ihåg detaljer. Känslan däremot, och den återkommer även denna gång. Det är någonting med att var insnöad som lägger ett förlåtande täcke över allt som händer – i det här fallet en militärkupp.

Ka, huvudpersonen, minns sin barndoms militärkupper och undantagstillstånd som kändes som lovdagar. Också staden Kars – vägarna stängdes av pga snöfallet strax efter att Ka kommit dit och öppnades först tre dagar senare när allt var över – förvandlas till ett slags snöglob, ett sagolandskap där inget egentligen verkar hända på riktigt. Kuppen är en teaterkupp: den inleds och avslutas från teaterscenen och i direktsänd tv. Huvudpersonerna är Punch-and-Judykaraktärer, larger than life, och ingen tar egentligen särskilt allvarligt på vad som händer. Skarpa skott avlossas från scenen mot publiken, ett par personer dör. Det hindrar inte stadsborna från att strömma till teatern redan nästa föreställning. Ett tjugotal invånare dör, ytterligare några fler torteras under de tre dagar kuppen pågår; det är sådant man får räkna med. Allt återgår till det vanliga, en militärkupp i mängden kan läggas till handlingarna.

1280px-orhan_pamuk_shankbone_2009_nyc

Har jag rätt eller har jag rätt? Jag har rätt.

Det här är ingen kritik mot boken, tvärtom. Inom den här ramen diskuteras fundamentalism, vad det ”turkiska” är (beroende på vem som definierar det, förstås), i hur hög grad man ska eller inte ska distansera sig från Europa, den kombinerade misstron mot och vördnaden av de intellektuella, frågan om huruvida slöjbärande är förtryck eller uttryck för oviljan att låta sig styras av västideal, om självmord, som fördöms av Koranen, kan ursäktas om det utförs i protest mot en sekulär stats påbud …

Som Camus sade: i ett bra drama har alla rätt. Det finns inga good eller bad guys här, alla har rätt och fel i lika hög grad. Frågorna som diskuteras är för komplicerade för att reduceras till slagord. De flesta är när det kommer till kritan ändå pragmatiker och man kan alltid göra avkall på sina ideal för att rädda sitt eget skinn, eller åtminstone i en förhoppning att det ska leda till en större moralisk vinst längre fram. Den enda vindflöjeln är Ka själv (som av redaktören Serdar Bey dessutom anklagas för att så skämmas för sitt turkiska ursprung att han gömmer sig bakom en pseudonym): han vacklar i sina lojaliteter, han ingår i pakter som han bryter, han förälskar sig och avkräver löften han själv inte skulle vara beredd att hålla. Han förälskar sig i sin gamla ungdomsflamma men lyckas med sin svartsjuka förstöra chansen till äktenskaplig lycka. Det enda han är trogen är sina dikter vilka dessvärre går förlorade.

Boken är i sig en kompromiss, en roman av västerländskt snitt som samtidigt vägrar anpassa sig efter traditionella romankonventioner. En berättare, vid namn Orhan Pamuk, som först en bit in i boken ger sig till känna och dessutom föregriper handlingen med spoilers om den förestående kuppen och ett av dess första offer. Som återberättar Kas vistelse, inte utifrån den anteckningsbok Ka skrev i, utan efter anteckningar han hittar i Kas lägenhet fyra år senare – vilket inte hindrar att han samtidigt agerar omnipotent berättare med full insikt i Kas inre tankar och själsliv. Som bygger upp historien kring de 20 dikter, organiserade utifrån snöflingans form, som också gått förlorade och som aldrig återges i romanen. Som mot slutet gör sig själv till huvudperson då han reser till Kars för att träffa dem Ka träffade, för att gå de gator han gick, för att försöka förstå vad som egentligen hände.

Det är ett imponerande bygge (förutom kärlekshistorian mellan Ka och Ipek som gränsar till pekoralet), kontroversiellt och hyllat i lika mån, intelligent och insiktsfullt. En Gaius (se programförklaring) men Vikram Seth skulle fått priset 2006.

img_0132

Bästa meningen: ”Min kropp har stött bort tyskan, och det är så jag har kunnat bevara min renhet och min själ.”

Post scriptum

Sverige dyker upp tre gånger. Först när Ka anlänt till Kars och i ett skyltfönster får se saker man numer aldrig ser i Istanbul, som gymnastikskor från Gislaved (!) Sedan är det skådespelaren Sunay Zaim som förolämpat staten genom att berätta för kvinnor från en svensk organisation att tortyr alltid funnits i Turkiet.  Så sticker slutligen Olaus Magnus upp huvudet i ett lexikon som påpekar att just denne uppsalapräst upptäckte att varje snöflinga har sex hörn.

Kars är en relativt liten stad med idag drygt 70 000 invånare och som inte ser alltför rolig ut att döma av de bilder man googlar fram. Icke desto mindre kan den i romanen ståta med sju lokaltidningar och en tv-station. Bara på 90-talet …

Pamuks tidigare roman Den svarta boken omnämns vid ett tillfälle (”Det vackra stenhuset från republikens första år – som någon läsare kanske minns att jag nämner i Den svarta boken – var nu riven [sic]). Fair enough. Men också Oskuldens museum, som kom först sex år senare, annonseras (”Vid ett av våra sista möten i Istanbul hade Ka frågat om mina planer på en ny roman, och jag hade berättat om Oskuldens museum, en idé som jag då inte hade berättat om för någon annan”). Kom ihåg var du läste det först.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 18 november, 2016 by in Turkiet and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: