Litteraturpristagarna

och deras böcker

2005 Pinter – less is more

Harold Pinter är ju dramatiker, right? Right, men precis som Tom Stoppard började han som romanförfattare. Den karriären blev i och för sig kort – endast en roman – innan pjäsförfattandet tog vid. Hans roman (skriven mellan 1952–56) är emellertid startpunkten och, om man vill, nyckeln till det författarskap som skulle komma.

The Dwarfs har i princip ingen läst, men här finns, i ett nötskal, det Pinter skulle ägna de kommande 50 åren åt. I något mindre koncentrerad form, dock. Det är en roman, men stora delar är skrivna i dialogform.Vi har tre vänner, Len, Pete och Mark, och den unga kvinna, Virginia, som Pete är ihop med men som mot slutet lämnar honom för Mark. (Romanen gavs först inte ut. 1960 omarbetade Pinter romanen till en radiopjäs men utelämnade rollen Virginia vilket gjorde pjäsen, med hans egna ord, något abstrakt. 1989 plockade han fram den igen, strök några delar, omorganiserade andra, och 1990 kom den för första gången ut i bokform.)

8142378812_bb5b1b5812

But I haven’t had tea yet

Vi är i Londons East End. Männen är unga, som Pinter själv. De är arga, som Pinter själv och hans generationskamrater; dessa är The Angry Young Men, och man kan lägga The Dwarfs bredvid valfri roman av Alan Silitoe, John Brain, John Wain, eller någon pjäs av Arnold Wesker och John Osborne – det är samma slags ynglingar, det är samma problem som upptar deras vardag, deras diskussioner: de intellektuella aspirationerna, den sociala bakgrundens begränsningar, vuxenvärldens ossifiering och oförståelse … same as it ever was.

Pjäsförfattaren in spe kommer fram i dialogerna. Det absurda i de kommande pjäserna, som är lätt att ta för Beckettinfluenser, visar sig här ha sin grund i den konversationsform, det ’banter’, kontrahenterna ägnar sig åt:

– That’s a lovely dress, Virginia, Len said, standing up.

– Haven’t you seen it before?

– Have I?

– Pete made it.

– Yes, it’s a good fit, that dress, Pete said.

Len bent down and fingered the dress at her shoulder.

– That’s a very fair piece of material.

– Wholesale or retail? Mark asked.

– Wholesale. I know a bloke.

– How much are you retail then? Len said.

– I’m not in season, Virginia said.

Det är hämtat från Pinters eget liv. Så lät det, så umgicks de, så pratade de, i sin ungdom. Ett mer eller mindre autentiskt exempel:

– Would you like another tea?

– What do you mean?

– Would you like another tea?

– But I haven’t had tea yet, have I?

Kombinera detta med det maktspel som uppstår om man slänger in tre (ofta tre) personer i en given situation där de strävar efter samma mål. Och vi får The Caretaker, Old Times, The Dumb Waiter, The Hothouse … Men i pjäserna är stilen raffinerad, allt dödkött är avskalat, endast det nödvändigaste är kvar: expositionen ett minimum, reflektioner överflödiga. Något som är helt främmande för senare Pinterverk är de korta kapitel, de drömliknande scener, där titelns dvärgar figurerar. Dels är de Lens feberfantasier, dels är de förstås Mark och Pete själva: intellektuella såväl som moraliska dvärgar, oförmögna att ta sig utanför sin fysiska comfort zone, kvarteren runt Hackney i östra London (den chock som uppstår när Len berättar att han tänker resa till Paris, och de övertalningsförsök som görs för att få honom att inte åka, motsvarar knappast det faktum att han bara är borta en vecka).

Pinter som Londonförfattare blir också tydlig i The Dwarfs, staden är lika viktig för honom som för Dickens, eller Paris är för Balzac. Det skapar också vissa begränsningar. Celebration hade inte kunnat utspela sig på vilken restaurang som helst; klientelet är de som frekventerar de nyaste, mest fashionabla West End-restaurangerna på väg hem från operan eller den senaste föreställningen med valfri filmstjärna i huvudrollen. Den skulle fungera mycket dåligt på en svensk småstadsscen.

Detta aber till trots är det en viktig bok för förståelsen av Pinters senare verk och för honom som författare. Och som dramatiker är han en av 1900-talets största. En Epstein (se programförklaring) och rätt författare vann 2005.

img_0130

Bästa meningen: ”In reality, they were the kind of people, who, if the gates of heaven opened to them, all they would feel would be a draught.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 13 november, 2016 by in Storbritannien and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: