Litteraturpristagarna

och deras böcker

2004 Jelinek – moralisk våldsporr

I alperna tar upp Elfriede Jelineks favorit-(nåja)-teman: alpinism, skidsport, antisemitism, förintelsen, modernitetsdyrkan, inte nödvändigtvis i den ordningen. Inspirerad av en olycka 2000 där 155 personer brann inne i en bergbanetunnel har vi en ”hjälpare” som samlar ihop likdelar och persedlar som han försöker sortera i liksäckar, och ett ”barn”, obotligt optimistisk, närmast hitlerjugendsk, som obevekligt försvarar människans (ungdomens) nedärvda rätt att besegra berget för sitt eget höga nöjes skull. Här finns en ”ung kvinna” (eller man, valfritt vilket), en ”man” som kan vara Celan (Paul?), en ”äldre kvinna” m.fl. Det handlar om livets förgänglighet, människans övermod, hur industrialiseringen av fritiden inte kan frånkopplas industrialiseringen av tillvaron i stort, inklusive folkmordet. Dialogen mellan barnet och hjälparen, som dominerar början, övergår i en dialog mellan barnet och Celan (judisk) som tar sig antisemitiska övertoner. Den sakliga beskrivningen glider över i politik, den enskilda händelsen blir allmängiltig och den torra rapporteringen krockar med den poetiska textens försök att förstå.

elfriede_jelinek_2004_small

Gör som ni vill. Eller på nåt annat sätt.

Där Samuel Beckett anger i detalj hur scenen ska se ut, hur karaktärerna ska röra sig, frasera replikerna och där inte ett kommatecken får ändras är Jelinek till synes raka motsatsen. Långa textsjok med få eller inga scenanvisningar, och där de kommer tas de genast tillbaka:

”Den unga kvinnan (kan också vara en ung man, kanske vore det till och med bättre. Ändra könet på den talande då!)”; ”… kanske uppstår det ett kort bråk, men bara halvhjärtat, äsch gör som ni vill!”; ”… medan man bakom mannen som delar ut numren ser en gång med neonrör. Men man kan också göra på nåt helt annat sätt.”

Eller i fallet ”De skyddsbehövande” (som sattes upp på Folkteatern i Gbg i våras), där pjästexten består av långa stycken, utan anföringstecken eller scenanvisningar över huvud taget, och där ständigt mer text lades upp på författarens hemsida på oregelbunden basis. Men Beckett och Jelinek förenas i absurdismen, som samtidigt är dödligt allvar, till synes omoraliska är de de mest moraliska av författare.

Knut Ahnlund invänder förstås, och beskriver dramat sålunda:

”Genom sin måttlöshet blir Jelineks prosa självdestruktiv. Ett av många exempel bjuder ‘In den Alpen’, 2002, av någon anledning kallad ‘Tre dramer’. De föreger sig vara en trilogi om natur, teknik och arbete, här anklagas Österrike för storhetsvansinne, utsugning av arbetare, miljöförstörelse, offentligt hyckleri och ett dussin andra tjockt påsmetade synder.”

Han kallar texterna ”… en på en gång kvidande och olustfylld våldsporno” där hon ”… i varje bok fastnar i sexträsket och inte kan ta sig upp ur det”. Att Pianolärarinnan blev en stor succé i den tyskspråkiga världen ”tyder på att pretentionerna är rätt blygsamma hos den stora publiken”. Boken ”luktar alltigenom av narcissistiskt självbeskådande, den kommer inte loss från sin författares egen titt och tätt utropade inkrökthet”.

Så går Ahnlund maniskt igenom verk efter verk, hittar pornografi och äckel vart han ser, som ett masochistiskt ”slavarbete” har han bökat sig igenom hela Jelineks produktion och inte hittat annat än snusk. Men han måste ha missat, eller valt att bortse ifrån, den formulering från just Pianolärarinnan som kunde varit dedicerad herr Ahnlund personligen: ”Den som söker, han finner anstötliga saker som han i hemlighet hoppas på.”

Utöver detta stör han sig också på hur hon uttalat sig i media, vilket torde ha litet att göra med huruvida hon förtjänar ett nobelpris eller inte, och de övriga litterära priserna hon tilldelats (Heinrich Böllpriset, Georg Büchnerpriset, Stig Dagermanpriset) skylls på ren opportunism från utdelarnas sida.

Ahnlund har förstås fel. Jelinek är en av de viktigaste nutida författarna, mer relevant som dramatiker än som romanförfattare, tillsammans med, varför inte, Sarah Kane och Caryl Churchill. Om något riskerar ”ödelägga utmärkelsens värde för överskådlig framtid” så är det inte en enskild nominering, snarare magsura uttalanden från enskilda akademiledamoter (Per Wästberg surnar till i DN, Sara Danius måste skicka ut ett pressmeddelande. Inte Akademiens finaste stund).

Ingen Ahnlund, med andra ord, utan en Epstein (se programförklaring) och en värdig pristagare.

img_0126

Bästa meningen: ”Jag tror att du ska lägga dig ner, så att jag kan skaffa undan dig på ett anständigt och miljövänligt sätt, du måste ju också bli undersökt, jag har ordnat en säck till dig, vilken var det nu igen?”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 11 november, 2016 by in Österrike and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: