Litteraturpristagarna

och deras böcker

2001 Naipaul – är vi framme snart?

V. S. Naipaul, som är en av de där jobbiga författarna. Som har en beef med typ alla (Paul Theroux, Derek Walcott), som säger att ”ingen kvinnlig författare än min like, inte ens Jane Austen”, vars redaktör Diana Athill avsiktligt skrev in ett fel i en av hans böcker bara för att hon var så trött på honom …

Så är det rasistanklagelserna också, för hans beskrivning av Indien och allehanda muslimska länder. Vad, om något, märks av detta i The Enigma of Arrival (efter en titel av Appolinaire till en målning av de Chirico) en självbiografisk ”reseskildring”, ”bildungsroman”, med undertiteln ”A novel in five sections”? Inte mycket. Han framstår, föga förvånande kanske, som hyfsat sympatisk. Boken, skriven mellan 1984 och –86, utspelar sig huvudsakligen i den lilla by i Salisbury där han hyrde en stuga i början av 1970-talet. Första delen, ”Jack’s Garden”, utspelar sig just där. Som en Lundellsk väderman går han sina promenader, håller sig mest för sig själv, reflekterar över sina grannar, the state of the village, snarare än the nation. Det är meditativt, lite inskränkt, but all for a reason.

naipaul_trainstation_photo

Ska vi slåss?

Del två, ”The Journey”, går tillbaka till uppväxten i Trinidad och den resa han företog sig 1950 vid 18 års ålder med flyg till New York via Venezuela och vidare med båt till London. Med hjälp av ett stipendium kommer han till Oxford och mer eller mindre av nödvändighet beslutar han sig för att bli författare – han kan inte komma på något annat han vare sig vill eller kan göra. Men vägen dit är lång. Han är för blyg, för försiktig att ställa frågor, att gräva i de historier han ser framför sig. Han tror att de ska komma till honom, att han ska lyckas endast genom att vara en betraktare. Ständigt en outsider, ständigt i exil (av indisk härkomst i Trinidad saknar han från första början ett hemland) försöker han göra sig till engelsman, men lyckas till en början ganska dåligt. Efter sex år reser han för första gången tillbaks till Trinidad och upplever främlingsskapet än starkare. Åter i Wiltshire finns medvetenheten hela tiden där om att han inte riktigt är som de andra, att han har en annan hudfärg, att han är en colonial, oron för att inte bli riktigt accepterad. Och han beundrar, kanske just därför, det engelska i högsta grad och försöker bli en av dem. Han är ingen Trinidadian eller indier. Han är engelsman. Han har gjort sig till engelsman, men en engelsman av edwardianskt snitt, modellerad efter Thomas Hardy.

Som någotsånär etablerad författare får han uppdraget att skriva en reseskildring, men skrivkrampen och missförståndet mellan författaren och förläggaren om bokens utformning leder till ett psykiskt sammanbrott som är själva orsaken till Salisburyflytten. ”The Journey” ställer ”Jack’s Garden” i ett annat ljus, ger den en bakgrund och en förklaring till instängdheten och melankolin. Del tre sedan, ”Ivy”, innebär ett slags försoning med platsen, sedd genom växtligheten och årstidernas växlingar. Murgrönan som tillåts ta över, förfallet som får lov att ske. Del fyra, ”Rooks”, råkorna som kommer som ett omen antingen om död eller om pengar – i det här fallet om död – antyder slutet på berättelsen och på vistelsen i the cottage. Grannar dör, the Landlord blir alltmer senil och the Mansion förfaller. Författaren själv drabbas av sjukdom och ser för första gången i sin medelålder döden som ett ofrånkomligt faktum.

I den sista korta delen, ”The Ceremony of Farewell” ges en förklaring till hur det kom sig att han började skriva boken vi just har läst. Hans syster dör och han reser till Trinidad för begravningen. Konfronterad med döden kan han börja acceptera sin egen, och kan börja skriva kapitlet om Jack, han med trädgården, han som är den förste grannen att dö. Och på något sätt har han kommit fram: ”We hade made ourselves anew … we couldn’t go back.”

Den är bra, den är riktig litteratur. En Gaius (se programförklaring) men Muriel Spark skulle ändå ha fått 2001 års nobelpris.

img_0072

Bästa meningen. ”Death was the motif; it had perhaps been the motif all along.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 28 oktober, 2016 by in Storbritannien and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: