Litteraturpristagarna

och deras böcker

1994 Oe – modern mystiker

Jag märker först nu att det bara finns tre översatta verk av Kenzaburo Oe till svenska. Tidigare har jag läst Mardrömmen från 1964, som jag uppskattade mycket och tyckte att den till tonen påminde om Ozu’s Tokyo Story. Tid för fotboll från 1967 räknas tydligen som mästerverket, men nu råkade jag få tag i M/T och berättelsen om skogens under från 1986.

Den börjar inte bra, och under en stor del av läsningen tycker jag att den är märkvärdigt usel. Delvis beror det på (o)vanan – samma som hos Murakami – att anslå en barnslig ton. Inte som om historien vore berättad för ett barn utan snarare som om berättaren själv vore ett barn. Språket är överdrivet enkelt, allt ska förklaras utförligt gång på gång, vartenda uttryck som inte är ett egennamn sätts inom citattecken:

Enligt shinto-prästen motsatte sig de ”unga grabbarna” i ”restaurationsrörelsens” ledargrupp kategoriskt Oshikomes plan. Hon fann sig plötsligt stå ensam och isolerad. De unga männen, som under ”bobytet” och ”restaurationsrörelsen” hade lett byborna med järnhand – och varit ett med Oshikome, förlikades nu med byborna.

640px-oe_kenzaburo_japaninstitut_koeln_041108

Bra och bra … det är väl ett relativt begrepp

Det är otroligt irriterande. Dessutom blir jag inte klok på vad det är för slags bok. Den är delvis biografisk – Oe berättar om hur han som barn fick bygdens sägner och historier förtäljda för sig av sin mormor. Motvilligt, dels för att han inte var särskilt intresserad, dels för att han förstod att ett ansvar givits honom att bevara och föra historierna vidare, ett ansvar han inte ville ha. Berättelserna är fantastiska, minst sagt. Sagoaktiga, orealistiska rör de sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Det är aldrig helt klart när de äger rum men det finns en kronologi i dem som sträcker sig fram till tidigt 1900-tal. Verkliga personer antar overkliga proportioner – förvandlas till jättar (eller ”jättefieras” som det heter med ett av alla tramsiga uttryck) – och ges övermänskliga egenskaper. Som läsare blir man heller inte klar över vad i romanen som är fakta och vad som är fiktion. Inte för att det spelar någon roll, men vissa saker går att kolla upp:

Oe har en son som heter Hikari, som föddes med en hjärnskada och är autistisk, och som blev kompositör (ett genomgående tema i Oe’s författarskap. Också Mardrömmen handlar om en man med en hjärnskadad son) – ibland kallas han kärleksfullt för Puh, ibland för Ior. En hjärnoperation lämnade Hikari med ett är på bakhuvudet. Så långt fakta. I romanen förekommer Meisuke och hans halvbror Doji som bägge föddes med ärr på bakhuvudet vilket tolkades som ett tecken på stor vishet. I romanen förekommer en episod från Oe’s barndom där han försöker dränka sig och fastnar med huvudet mellan några stenar, och när hans mor drar loss honom river han upp ett sår i bakhuvudet vilket också leder till ärrbildning. Alla dessa sammanträffanden över tid och över verkligheter är väl delvis konstruerade, men det skapar en osäkerhet som gör att historien aldrig helt förlorar sin relevans. Men det är först långt in i läsningen som den känslan uppstår och som romanen plötsligt blir något mer än ett nedtecknande av en bygds historia.

De sista kapitlen som nästan helt handlar om de närmast gångna decennierna och förhållandet mellan Oe’s mor och hans son är de bästa och mest känsligt skrivna, men misstanken är att det krävdes 250 sidor av förhistoria för att nå dit. En sämre författare hade inte hittat dit, eller hade satt ihop en mer traditionellt komponerad historia. Oe, influerad som han är av inte minst Yeats och Blake (och för den delen också Sartre och existentialisterna), bryr sig inte om romankonventioner vilket boken vinner på. Det finns heller inget intresse av att separera de olika världarna, och vad som är saga och vad som är sanning spelar mindre roll – de påverkar varandra hursomhelst, precis som korsbefruktningen mellan japansk och västerländsk litteratur skapat Oe’s stil.

Det är en bok som är lätt att ge upp men som vinner i längden och den får en Gaius (se programförklaring) men J G Ballard borde ha vunnit 1994 års nobelpris i litteratur.

img_0058

Bästa meningen (ok då, bästa två meningarna): ”Jag tyckte Ior var ett vackert namn, men själv kanske han tyckte att man gjorde narr av honom. Om det nu är på det viset, då har vi gjort något oförlåtligt – och det dessutom i tjugo år!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 25 september, 2016 by in Japan and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: