Litteraturpristagarna

och deras böcker

1993 Morrison – The Word is a Virus

Det är en sak att se en TV-serie som Rötter eller en film som Twelve Years a Slave, men ingen av dem är i närheten av att skapa en sådan obehagskänsla som Toni Morrisons Beloved. Kanske för att den inte bara beskriver behandlingen av slavar – och inte ens i detalj utan mer i förbigående, som en antydan, och kanske än mer suggestiv just därför – utan för att den också ställer frågan, hur är det möjligt att leva vidare med sådana erfarenheter? Vad gör det med en människa?

808px-toni_morrison_2008-2

I didn’t plan on telling you that

Ett sätt är att distansera sig från det som hänt och att avstå från att skapa emotionella band till andra. Att trycka undan minnena och endast tillåta sig att bry sig om sådant som inte betyder något, sådant som man kan förlora utan att det spelar någon större roll. Baby Suggs minns inte en enda av sina åtta barn: när fyraåringen en dag är borta – såld – utan förvarning är det en försvarsmekanism att glömma och inte tillåta sig att känna.

”You want to tell me about it?” she asked him.

”I don’t know. I never have talked about it. Not to a soul. Sang it sometimes, but I never told a soul.”

”Go ahead. I can hear it.”

”Maybe. Maybe you can hear it. I just ain’t sure I can say it.”

Alla samtal kretsar kring vad som kan sägas och vad som måste lämnas ifred:

”I didn’t plan on telling you that.”

”I didn’t plan on hearing it.”

”I can’t take it back, but I can leave it alone.”

Oviljan att minnas, rädslan att minnet kommer leda till en plats man inte kan återvända ifrån, plågar karaktärerna i boken. Och det är då Beloved dyker upp, dottern som dog, dödades, som spädbarn, och som nu har inkarnerats, made flesh, lika gammal som hon skulle vara om hon hade levat. Hon flyttar in i huset och tvingar mamman Sethe att konfrontera sina minnen och skulden, både andras och sin egen. Om Sethe är oförmögen till detta och snarare regredierar än utvecklas så kliver istället systern Denver fram och mognar i processen. Hon visar sig till slut vara den stabilaste av dem alla.

Mer än att bara vara en gripande historia och ett historisk vittnesmål är det samtidigt stor litteratur. Den uppbrutna kronologin och de fragmentariska tillbakablickarna – som återkommer gång på gång med fler detaljer – korresponderar med karaktärernas bristfälliga minne och motstridiga känslor inför att inte vilja minnas men samtidigt känna sig tvungna till just detta. Att så lite sägs rakt ut är logiskt då ordet i sig är farligt, ett ord kan framkalla ett minne och minnena är i det här fallet demoner, värre än de vålnader huvudpersonerna vant sig att leva med. Berättelsen, liksom de forna slavarna, går runt kärnan som katten runt het gröt.

Det är en stor roman som blev en inte särskilt bra film, och rätt författare vann 1993. Ännu en Epstein (se programförklaring).

img_0056

Bästa meningen: ”Anything dead coming back to life hurts.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 23 september, 2016 by in USA and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: