Litteraturpristagarna

och deras böcker

1992 Walcott – kontroversiell, fast inte på ett bra sätt

Derek Walcott, från Saint Lucia, kanske huvudsakligen poet men också författare till ett 20-tal pjäser. Den första delen i en trilogi (The Last Carnival; Beef, No Chicken; A Branch of the Blue Nile) utspelar sig i Port of Spain mellan 1948 och 1970 och har kolonialismen och frigörelsen från denna som tema. Den uruppfördes 1982 av Trinidad Theatre Workshop, den teatergrupp Walcott själv grundade med sin bror, och hade ingen mindre än Frances MacDormand i huvudrollen som Agatha (som också dubblerade som Clodia). En fransk-kreolsk familj anställer en engelsk nanny vars politiska medvetande vaknar samtidigt som hon lierar sig sexuellt med en och möjligtvis bägge av bröderna. Den svarta hjälpen radikaliseras i olika grad: från Jean som blir politiker i parlamentet – en integrerad svart kvinna som blir ett slags samvete för den vita minoriteten, till George som spelar rollen som en modern Onkel Tom, till hans son Sidney som ansluter sig till Black Powerrörelsen (kopplingen till The Butler är uppenbar).

512px-derek_walcott

Who you calling strangled by colonial setting?

Här finns influenser från Brechts episodiska teater och det dialektiska anslaget, men någon riktig drivkraft saknas. Vad vill de? Den vita familjen är lika fin de siecle-trött som de sista kolonialisterna i de bortklippta scenerna från Apocalypse Now, och verkar mest ha förlikat sig med att allt är över. Agathas politiska uppvaknande förklaras inte – hon börjar som något slags Eliza med cockneydialekt och slutar som king maker. Sidneys väg till Black Poweraktivist ges heller ingen bakgrund. Här finns en svart journalist, Brown, som visar upp något slags samvete men som bara är där för att skriva en artikel om brodern Vincent, konstnären som dog någon gång innan 1970. Brown hoppar i säng med dottern Clodia och hans upprördhet efteråt verkar bero lika mycket på hennes ointresse för honom som för familjens politiska likgiltighet, men också han saknar riktning.

Pjäsen skrevs om flera gånger. Den bygger på en tidigare pjäs, In a Fine Castle, vilken i sin tur bygger på The Wine of the Country. Tio år efter premiären, 1992, omarbetades den igen för en uppsättning i Birmingham. Det här är en pjäs Walcott aldrig verkar ha blivit färdig med, som han aldrig blivit nöjd med. Något saknas, bitarna faller inte på plats. En Nietzsche för det här verket (se programförklaring) och Claude Lévi-Strauss skulle ha fått priset istället.

img_0033

Bästa meningen: ”I believe the God I don’t believe in will reward you, because of your hard work.”

Post scriptum

Walcott har haft en flera år lång beef med en senare pristagare, Naipaul. Det började med att Naipaul anklagade Walcott för att vara ”a man whose talent had been all but strangled by his colonial setting”. Walcott gav igen under Calabash Literary Festival 2008 då han läste upp sin nya dikt ”The Moongoose” med rader som ”I have been bitten, I must avoid infection / Or else I’ll be as dead as Naipaul’s fiction.” Han anklagade också Naipaul för rasism och för att göra gemensam sak med kolonialisterna.

Post scriptum 2

2009 skulle Walcott ha blivit Oxford Professor of Poetry men drog sig ur efter en smear campaign som anklagade honom för sexuella övergrepp under 1980- och 90-talen. Ruth Padel valdes istället, men sade upp sig när det kom fram att hon uppmärksammat medierna om anklagelserna.

Annonser

2 comments on “1992 Walcott – kontroversiell, fast inte på ett bra sätt

  1. Johannes
    16 september, 2016

    Hmm, har du något slags princip för hur du väljer ut det enskilda verk som skall representera respektive pristagare? För det här är ju, precis som du konstaterar, inget som ens författaren är nöjd med, och det blir lite underligt att bedöma pristagarvärdigheten utifrån sådana texter. (Tänkte samma sak apropå det du skrev om Mahfouz. Nobelpriset fick han ju p.g.a. helt andra böcker än Miramar.)
    (En stilla bön: när du omsider tar dig an Orhan Pamuk, läs då Den Svarta Boken, som var skälet till hans Nobelpris, och inte någon av hans lättviktare.)

    Gilla

  2. MT
    16 september, 2016

    Var det inte Tzara som sa ”den bästa principen är att inte ha några principer”. Så nej, det har jag väl inte. I fallet Walcott hade jag samlingen med tre pjäser och läste den första. Projektet är ju inte tänkt att tas alltför allvarligt, och bedömningarna är mest tongue in cheek. Dessutom ska väl helst pristagarvärdigheten bedömas utifrån ett författarskap, men livet är inte långt nog för ett sådant projekt … Jag läste Pamuks Snö en gång och tyckte mycket om den. Kan inte garantera att det blir Den svarta boken dock.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 16 september, 2016 by in Saint Lucia and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: