Litteraturpristagarna

och deras böcker

1989 Cela – reformerad falangist

Ännu en spanjor, men av ett senare snitt: en av de som skrev om erfarenheterna av trettiotalets politiska oroligheter och som från 1950-talet författade ett slags realistisk kollektivroman. La Colmena (Bikupan) är väl det tidigaste exemplet. Konservativ och lojal mot regimen (säger somliga. Andra menar att han gick i opposition mot Franco, men dokument som kom i dagen 2004 visar att han spionerade på författarkollegor för hemliga polisen under 1960-talet) – samtidigt delaktig i författandet av konstitutionen 1978 och adlad av kung Juan Carlos. Medlem av akademien sju år efter att Bikupan blivit förbjuden pga omoraliskt innehåll. Komplicerat. 

Retrato_de_camilo_jose_cela_ricardo_asensio

Ett litet blodbad kan väl aldrig skada

San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid är samtidigt något mer experimentell. Den börjar med en tillägnan till 1937 års nyinskrivna rekryter, men ”inte de utländska äventyrare, fascister och marxister, som roade sig med att döda spanjorer likt kaniner och som inte borde ha givits rätten att blanda sig i våra angelägenheter.” Romanen är lika mångfacetterad och komplicerad som Cela själv, och revolutionen den behandlar, under en julivecka 1936, beskrivs (som i hans Mazurka för två döda) genom de många karaktärerna, s.k. ”vanligt” folk – det är ett slags folklivsskildring men en ny sådan, med ett långt ifrån traditionellt språk. Styckeindelningar saknas helt, och meningarna sträcker sig över sidor, ibland nästan hela kapitel. Vi snackar kommatecken här, punkt verkar vara överflödigt. Varje kapitel inleds med diktaren som ser sig själv i spegeln – möjligen ett förtäckt självporträtt – men sedan möts man av ett myller av röster, händelser, kommentarer till händelser, åsikter, dialoger, monologer, reklamslogans, som återkommer gång på gång. Det är rörigt, det är lönlöst att försöka hålla reda på de olika karaktärerna vilka borde kunna räknas i hundratal:

”… skicka hit ett par flickor och en pojke som inte drar omkring med gevär, jag sitter på Achuri! förresten, hör du, kom själv också! när vi har ätit kan du gå hem igen om du vill, men jag skulle vilja ha någon att prata med en stund, bara en stillsam supé förstår du, inga utsvävningar, don Roque säger till doña Teresa, gå inte ut och ställ dig i köket nu, gästerna får klara sig med dina tjänsteflickor, jag bjuder dig på supé på Achuri istället, doña Teresa tycker att hon är världens lyckligaste kvinna, men ställer vi inte till skandal då? nej, hur så? jag vet inte, det är bara det att jag inte brukar gå ut om kvällarna … faktum är att det inte roar mig särskilt mycket heller, men nu har jag väl gått sorgklädd efter min man och vördat hans minne i tillräckligt många år! när don Roque och doña Teresa kommer in på Achuri har don Máximos väninnor inte kommit än, hallå, käre Barcia, så roligt att se dig! det var verkligen trevlig att träffas! don Roque och doña Teresa sätter sig vid ett bord längst inne i lokalen …”

Och så vidare i 350 sidor. Det kan kännas övermäktigt, men det är bara att kasta sig in och låta sig svepas med.

Politiken är oklar. Tillägnan å sin sida, men så slutar hela boken med något slags axelryckning som verkar medge att ibland måste man ha ett litet blodbad för att rensa ut gammal smuts, ”kanske blodig men inte apokalyptisk […] än så länge finns det inga sådana tecken, vi kan lugnt gå och lägga oss att sova”. Skriven 33 år efter maktövertagandet är det inte precis någon stark appell mot regimen, snarare ett accepterande av ett nödvändigt ont. Det är inte helt lättsmält.

Det är skickligt, dock, och välkomponerat – det finns metod i den till synes röriga galenskapen. Det är bra, det är en Gaius (se programförklaring) men Dennis Potter skulle ha fått 1989 års nobelpris i litteratur.

IMG_0031

Bästa meningen (eller meningsfragmentet – de tar ju aldrig slut, meningarna): ”… don Roque tar en klunk av sitt öl, sedan tar han fram tobakspungen och cigarrettpapperspaketet, don Roque använder Indio Rosa, ett papper i ordentliga bitar som man kan rulla kraftiga, karlaktiga cigarretter av, härliga cigarretter, såna som cigarretter ska vara, inte såna där syfilitiska små papperslappar som folk i allmänhet använder …”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 2 september, 2016 by in Spanien and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: