Litteraturpristagarna

och deras böcker

1987 Brodsky – enkel, men svår

Ingen ”diktsamling” den här gången heller utan ett urval av Joseph Brodskys 60-talsdikter, Oas i öknen, tolkade och valda av Werner och Anna Aspenström, utgivna av FIB:s lyrikklubb 1987, samma år han fick nobelpriset.

En av de unga pristagarna, endast 47 när han fick priset, och han dog nio år senare. Varken pro- eller antisovjetisk, utan snarare a-sovjetisk – enligt egen utsago ointresserad av politik – dömdes han 1964 till fem års förvisning i ett läger utanför Archangelsk. Delvis tack vare ett brev från Sartre, som påpekade att fängslandet av Brodsky är bad publicity för Sovjetunionen, frigavs han efter ett och ett halvt år. 1972 beviljades han utresetillstånd, vilket i praktiken innebar förvisning. Han bosatte sig i USA där han, med benägen hjälp från W H Auden, kunde ge ut sin poesi och fick en tjänst vid Michiganuniversitetet. I Sverige blev han vän med Bengt Jangfeldt och skrev från 1988 och framåt de flesta av sina dikter i Stockholms skärgård.

548px-Joseph_Brodsky_1988

Don’t even try

I Aspenströms förord påpekas att Brodskys poesi ligger nära Mandelstams och Pasternaks. Han använder ett vardagsspråk, gatans språk, men är trots det svårgenomtränglig – också Auden tycker att han är svår att begripa sig på. Den sista texten i samlingen är en strof ur verket ”Om Gorbunov och Gortjakov”, om vilket Aspenström låter meddela att det är Brodskys mäktigaste skapelse (vilket osökt leder till frågan varför den inte publicerats i sin helhet). Han låter också förklara att Brodsky möjligen låter sig översättas till engelska, men svårligen till svenska. Innehållet går också den normalbegåvade läsaren förbi, ”en grammatik som långsamt övergår i mystik”, och för att riktigt kunna begripa och älska honom borde man ”vara flera grader intelligentare och hundra hyllmeter mera beläst”. Menar Aspenström. Det är som när Aleksei Germans Hard to be a God visades på Göteborgs filmfestival och hans änka presenterade filmen med orden ”om ni tycker de första 90 minuterna är tråkiga så är det meningen”. Hon förklarade sedan att man förmodligen måste tillhöra den ryska intelligentian för att överhuvudtaget förstå filmen. Vilket hon förmodligen hade rätt i.

Det är svårt att bedöma något som man vet att man troligen inte har förstått. Metaforer används flitigt. ”Dagarna ilar” inleds med raden ”Dagarna ilar som moln”. I nästa rad samlar sig molnen ”till en gråvit hjord”, vilket mest påminner om får, som ”lutar sig tungt mot fållan, varifrån inget råmande hörs”. Metaforer blir till metaforer som blir till – kor? Fontänen i ”Fontänen” är formad som ett lejon, men har rostat igen och ventilen är tilltäppt av nässlor. Mörkret faller och när lejonet försvinner bland skuggorna ansluter han sig till dessa och flyr med dem. Det sammanfattas i: ”Himlen gömmer sina stjärnor bakom ett moln. / Allvarliga tänkare kallar detta / bortrövandet av ledaren.” Är det sovjetledare vi har att göra med? ”Du kan inte nå dem, inte kyla deras strupar, / inte lejonets strupe.” Samtidigt finns en misstanke att det aldrig är så enkelt som man tror att det är, när man tror att man löst metaforen grumlas den igen: ”Du kommer inte att bli älskad, inte glömd. / Vore du ett monster, skulle även du sent en natt / uppväckas och föras bort av en skara monster.” Ok. Är det oss det handlar om, eller dissidenter i allmänhet, eller Brodsky själv? ”Sålunda återvänder de en gång intagna till sina fängelser / och duvorna till arken.”

Det ger inte mycket att läsa det här, mest för att man inte vet om man begriper vad man läser, vilket man förmodligen inte gör. Det är heller ingen poäng att läsa det för att det skulle vara vackert, eller vad man nu vill ha ut av poesin. Det är inte vackert, det är vardagligt och prosaiskt, ett sätt att med Brodskys ord ”värna språket mot den officiella lögnen” men utan förståelsen förlorar det sin funktion. En Nietzsche (se programförklaring) med förbehållet att det är min egen begränsade intelligens och beläsenhet som sätter betyget. Thomas Bernard skulle ha belönats istället.

IMG_0019

Bästa meningen: ”I hela världen hörs inget annat än snöns frasande längs de mörka vägarna.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 21 augusti, 2016 by in USA and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: