Litteraturpristagarna

och deras böcker

1985 Simon – man kan aldrig ha för många parenteser

Claude Simon, en representant för den nya romanen, le nouveau roman, som vänder sig mot naturtroget avbildande av verkligheten, där berättelsen (och kronologin) är ointressant, och där många och långa förklaringar av till synes obetydliga detaljer är legio. Not for everyone. Simon har kallats exklusiv, svårbegriplig, oläsbar, men Vinden från 1957, ett slags genombrott, är inte precis detta. Den har sina evighetslånga meningar – även om den inte är i närheten av Márquez – med bisatser instoppade i bisatser, och där parenteser i parenteser i parenteser prövar läsarens tålamod, men den är ändå hyfsat straightforward.

Montès kommer till en liten stad för att lösa in arvet efter en far han aldrig träffat, vilket består i familjegodset. Dålig affär, sälj det, är rådet. Det följer han förstås inte. Men eftersom en gårdskarl med familj bor på ägorna, och på franskt vis tar till våld när han blir uppsagd, tar Montès i sin tur in på ett billigt familjehotell. Han lär känna städerskan och hennes två barn (och hennes f d älskare), han träffar något slags kusin till sin far och hans döttrar, allt blir mest rörigt och tar en ände med förskräckelse.

Claude_Simon_1967

Komma till saken är väl rätt överskattat egentligen

Den är inte direkt svårläst heller, men stundtals irriterande. Dels pga maneret att tvångsmässigt förklara alla detaljer. En förflugen kommentar om Lope de Vega och Calderon leder till en sidas utvikning om deras dramaturgiska metoder – vilket är ok, det hör till stilen. Men ocd-draget tittar hela tiden fram:

”… förmodligen är de (de moderna rollfigurerna) utrustade med hemliga vapen eller hyperperfektionerade och i varje fall osynliga krafter som i science-fiction-romanerna, vilket ger dem makt att utan en gest, utan ett ord, drabba varandra på avstånd så att den ene faller död ner utan att den andre ens tittat i hans riktning eller antytt en rörelse; och ännu bättre, de kan förmodligen hugga till varandra utan att se varandra, blint, utan att ens känna slagen (ty så perfektionerade är deras vapen) likt dessa personer som först efteråt märker att det skadat sig och säger: ”Var har jag kunnat göra mig det här?” eller som återvänder hem efter att skenbart oskadade ha klarat sig undan en olyckshändelse och som med en gång (en timma, en dag eller en vecka) plötsligt känner sig illamående, lägger sig i sängen och dör och vilkas ansikten i dödsögonblicket för första gången återspeglar någonting; en outsäglig förvåning, lätt chockerad, lätt skandaliserad, en outsäglig häpnad.”

Osv. Dels uppstår irritationen pga att återgivet tal, förmodligen för att verka naturtroget, aldrig utgörs av fullständiga meningar utan istället av avbrutna sådana. Att någon någonsin begriper vad någon annan försöker säga är obegripligt:

”Vad?” ”Att jag … ” ”Vad …” ”Men vad …” ”Seså ja, gubben min, ni …” ”För fan, var tog …” ”Nej men, sluta upp att skämta, vad …”

Exakt. Vad? Dels irriterar översättningen. C G Bjurström begick ju våld på Céline en gång i tiden. Här gödslar han med pilsnerfilmsuttryck som ”för tusan” och ”det må jag säga”; han kallar män för ”killar”; han använder konsekvent ordet ”fotografiapparat” istället för kamera; och att nämna ”det bredvidliggande Epavaruhuset” skapar inte direkt fransk stämning åt framställningen.

Sedan har vi några wtf-moment (se Mommsen), bl.a. ett där något slags biologisk förklaring ges till varför unga kvinnor inte kan köra bil eller inte kan sägas ha en själ heller för den delen:

… med denna oförutsebara rörlighet som tycks vara egen för unga flickor, eller snarare, om man så föredrar, denna brist, denna avsaknad (på tyngd, passivitet eller underbyggnad?) som tillåter dem att ta kurvor i fyrtiofemgraders vinkel eller hoppa direkt från tredje växeln över till back utan att ens behöva bromsa eller ens gå över dödläge (det är antagligen av den anledningen bilkörning är ett hart när olösligt problem för dem och om ett bekant konsilium med en rösts övervikt har behagat tillerkänna kvinnorna en själ, är unga flickor säkert fritagna, eftersom det vi kallar vår själ kanske, när allt kommer omkring, inte är annat än denna tyngd, denna passiva, tunga massa som vi släpar på, som en ballast, av fruktan för att annars stjälpa runt, och utan vilken vi förmodligen skulle vara som alltför lätt lastade fartyg, som irrar omkring i stormens oändlighet utan att lyda roder)

Och zigenare är aldrig annat än misstänkta typer. Och reducerade till just en typ: ”under intryck av sin ras’ enkla och eviga instinkter och reflexer: ta ett språng, slå till och sedan fly”. Ok …

Mästerverk, som den har kallats, är väl att ta i, men bra, alla förbehåll till trots. Inte mycket händer, men det är ju heller inte meningen. Stämningen och känslan av den dammigt varma småstaden framkallas effektivt, trots Epavaruhuset. Även om det inte är à la mode för den nya romanen så kommer man Montès nära och hans smärta är aldrig annat än äkta. En Gaius (se programförklaring) men Marguerite Duras skulle ha fått priset istället.

IMG_0017

Bästa meningen (rent tekniskt är det väl ingen mening då den saknar punkt (och en hel del annat också) men herregud det är Simon vad ska man göra): ”Ni vet inte vad ni talar om ni är inte fattig jag menar inte den här historien med arvet men redan innan ni har aldrig varit fattig att vara fattig är att hela tiden ha lust till något så är det vet ni vad det är att ständigt ha lust till något ha lust om en fattig vinner på lotteri går han genast och gör av med sina pengar för att köpa allt han alltid har haft lust till men ni om man radade upp tio miljoner framför er på bordet är jag säker på att ni inte ens skulle gå och köpa er en ny regnrock”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 12 augusti, 2016 by in Frankrike and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: