Litteraturpristagarna

och deras böcker

1984 Seifert – I skuggan av unga flickor i blom

Pestmonumentet (Morovy sloup) är en av Jaroslav Seiferts sista diktsamlingar. Titeln syftar väl på kolonnen i Brno med samma namn, men huvudsakligen är den något slags bokslut skriven när han var i 70-årsåldern. Författad 1968–70 gavs den ut -77 i Tjeckoslovakien och -79 i Storbritannien. Oftast censurerad i hemlandet fick han ge ut dikterna i maskinskrivna stencilerade upplagor, samizdat som de kallades.

Jaroslav_Seifert_1981_foto_Hana_Hamplová_crop

Kärleksmonumentet

Han började som journalist och avant-gardepoet men lämnade, eller tvingades lämna, journalistiken för poesin 1949. Schizofren som regimen var tilldelades han ett antal utmärkelser samtidigt som han betraktades som persona non grata: utkastad ur kommunistpartiet redan 1929, litterära priser -35, -55, -68, upphöjdes till National Artist 1967, kritiserade Sovjets intåg i Prag 1968, ordförande för författarföreningen 1968, en av undertecknarna av Charta 77. Och som sagt förbjuden att publicera något så harmlöst som Pestmonumentet. Att han som första tjeck fick nobelpriset i litteratur omnämndes som hastigast i statliga medier.

Samlingen handlar inte om pest, eller om några brännande frågor överhuvudtaget. Det är mest betraktelser från ett liv som närmar sig slutet. Några författarkolleger omnämns, somliga av dem censurerade, vilket kan ha varit ett skäl att denna samling inte fick ges ut. Annars är det mycket kärlek. Eller fantasier om kärlek. Och föremålet för denna är oftast unga, ibland alltför unga, flickor:

 

Den kvällen, när natten redan stod för dörren

och duvlortarna på tornens kranslister

liknande månsken,

lyssnade jag på en melodi av Vivaldi

i Malteser-parken.

En flicka framförde den på en silverflöjt.

Men vad kan ett litet instrument

i flickans fingrar dölja?

Knappast någonting!

Ibland glömde jag bort att lyssna.

Bla, bla, bla

Melodin fick varje fiber i henne att vibrera.

Och fastän kärlekens kantilena

lockade till det,

var flickans charm i det ögonblicket så försvarslös

att jag inte ens i mina tankar hade djärvheten

eller kunde uppmuntra idén

att smeka hennes rodnad med så mycket som

en fingertopp.

Eh…

Fast mest är det harmlöst. Godmodigt. Rätt trist. En Nietzsche (se programförklaring) och Natalia Ginzburg skulle ha fått 1984 års nobelpris.

IMG_0013

Bästa meningen: ”När livets buske brinner ner är erfarenhet värdelös.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 7 augusti, 2016 by in Tjeckoslovakien and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: